Egentligen känns det knepigt att skriva om det här, enbart för att det är rätt så personligt, men samtidigt kan jag inte låta bli, jag stör mig på dom som ”tror” sig veta, vad som är rätt och fel, men då undrar jag vem som bestämt det?

Det är så här, för att göra en lång historia kort, min mamma, har hittat sig en sambo, han heter Bosse. Och vi är alla, i hennes närmaste närhet, så glad för hennes skull. Hon har nu någon att dela sitt liv med, igen. Pappa kommer inte tillbaka, och det är väl det enda vi vet, med hundra procents säkerhet, men vad som väntar bakom dörren imorgon, kan ingen veta, bara sia om.

Nu var Bosse ingen ny man som hon aldrig träffat förut, dom har känt varandra i snart 50 år och hållit sporadisk kontakt med varandra och givetvis mer så, sedan olyckan inträffade. Mamma tyckte det var skönt att få prata med någon som stod utanför alltihop, och prata har dom nog gjort. Vi har inte vetat om detta, förrän nu, för 3 veckor sedan, och som skrivet och sagt, vi blev jätteglada.

Ingen som inte stått henne nära, VET vad hon gått igenom, eller hur dåligt vi mått, för att inte kunna räcka till. Att skjutsa hit och dit, ordna kontakter, prata med myndigheter, betala räkningar, försöka bringa ordning i papper, och att sedan hantera hennes smärta och depression…det har varit jobbigt, och ingen kan leva någon annans liv, utan att förgås själv, så är det bara.

Så, nu vore ju allt toppen och hur bra som helst, om det inte fanns dom som INTE tycker att detta var roligt överhuvudtaget. Utan dom anser helst att mamma ska leva ensam med sina tårar i minst 2 år, för att visa att hon inte glömt bort vår pappa…typ.

Och som dessutom har mage att tro, att det mamma sagt i telefon till en specifik person, varit osanning, då hon grinat och varit ledsen, för hade det varit sant, hade hon inte varit sambo idag. Ehhh, ursäkta, men då kan just den här personen inte ha hört på hennes röst, hur sant allting varit.

Vår mamma har inte varit den mamma hon var förut… inte en endaste dag sedan olyckan, tills hon nu berättade om Bosse och hur vi alla bemötte detta besked, nu är hon precis som hon alltid varit, nöjd, glad, vill göra saker och leva sitt liv, och det känns bara så rätt.

VARFÖR ska någon måsta vänta innan dom går vidare… vänta på vad??? Vänta 2 år och se om du lever själv, eller? Gå och må dåligt och inte få något uträttat överhuvudtaget under flera år, bara för att någon tycker att det är så man ska göra, varför? Jag förstår det inte, och det är väl ändå upp till var och en vad dom gör med sitt liv.

Vår mamma älskade pappa, även vi, våra minnen med honom kan ingen ta ifrån oss, inte heller mamma kommer att ”glömma” bort 50 år av sitt liv tillsammans med honom, dom sparar vi hos oss, var för sig, och nu kommer vi att få fler minnen tillsammans med mamma och Bosse, att lägga i minnesbanken, så är det och inget kommer att ändra på det. Ha en fin måndag, allihop!