När vi höll på närma oss slutet med allt jobb, nere i rosa rummet, bar jag ner en blomkruka med tygrosor, som jag ställde på min egenhändigt, ihopskruvade stephylla:

Gick ner dit, varje dag, för att ställa fram nåt eller fundera ut en fortsättning. Dag 4, efter blomkrukan kommit dit ner, så möts jag av detta:

Och hur i hela…har den hamnat på golvet???

Jag låter tankarna gå runt några varv, tar sedan resolut upp blommorna och klämmer ner dom i krukan igen, och ställer den där den stod.

Pysslar på med annat därnere och plötsligt börjar det prassla i krukan. Gissa om hjärtat och andningen upphörde under en kort stund. Jag står och stirrar på blommorna som faktiskt rör sig och *TJOPP* så flyger hela buketten upp och landar på golvet igen. Känner lätt skräck eller kanske fascination, jag förstår ju egentligen inte vad som pågår.

Tills jag plockar upp den igen och inser att dom böjliga plastbeklädda metallrötterna, som jag vikt ihop så dom liknar en bläckfisk, gör att dom pressas utåt och sedan uppåt och därför kan rosorna hoppa ut. Jag böjer dom sedan huller om buller och nu står dom precis där jag ställde dom 😀

Mysteriet löst!

Nicco ringde igår och var sugen på en fika, ute, så vi åkte på Avion och där bjussade hon på kaffe och en bulle, efter små inköp i affärerna. Det tackar man ju inte nej till.

Vad jag däremot skulle ha avstyrt, var att som en god mor, försöka hjälpa Nicco att nå det där paketet med djupfrysta vegkorvar, som låg längst in, längst bort i frysdisken.
Jag gör ett svanhopp med en tvåsidig twist, dubbel revbens rullning och landar där så fint på kanten. Känner hur revbenen far över varandra, typ, med ett konstigt ljud.Och får tvärt, lite svårt att andas, och mitt i det ska vi skratta åt eländet, inte kändes det bättre, med skratt, och då kunde man inte sluta heller.

En god samarit passerade och frågade om vi behövde hjälp, och ja, sa Nicco, vi når inte paketet i disken så han plockade upp det i ett svep, varför kunde vi inte ha väntat på honom, kan man ju fråga sig, så här i efterhand. Men det vet man ju, hur lätt det är att vara efterklok...

Åke frågade senare på kvällen, hur det kändes. Mja, det känns ju värre än från början, och nu i natt, har det varit nalta besvärligt, ja det vet ni ju, är man van att ligga på sidan så blir det svårt. Jag kunde ta mig lätt åt vänsterhållet, men har ju vaknat varje gång jag ska till och röra på mig. Så jag sjukskrev mig, det funkar inte riktigt att ha det så här i det jobb jag har.

Snacka om att man börjar känna sig ranglig på nåt sätt. Svanskota känns som om den suttit lös i snart 9 månader, den kluckar då jag rör mig i sittande ställning, mina armbågar är slut, ingen höjdare att bära saker eller när man råkat ligga konstigt och man vaknar och tror att man brutit armarna i sömnen. Och nu det här, på allt annat.

Nej då får man söka roliga saker att lyssna på, läsa om eller som det här lilla klippet på valpen som saknar fäste 😀

Och med detta önskar jag er alla en fin måndag!