Jag gillar när ICA laddar mitt kort med rabatter på varor som jag brukar köpa i stället för att locka med rabatter på varor jag egentligen inte vill ha. I dag kom tidningen Buffé och jag såg att jag får 15% eller 20% på varor jag köper. Win-win för både ICA och mig.

I dag var jag på Ålidems centrum och köpte ICA:s egna små savetter, som enligt priset på hyllkanten skulle kosta bara 10 kronor. I kassan drogs emellertid 13,90. Jag såg det när jag gick igenom kvittot efteråt. Killen i kassan tyckte att det var enklast att bjuda mig på savetterna, så jag fick 14 kronor av honom. De slantarna fick den gamle mannen som satt och tiggde utanför dörren. Win-win för både honom och mig.

Däremot förlorade jag på ett konstigt sätt till ett taxibolag i Finland. Eller så är det Telia som försöker lura mig? På min senaste faktura har jag blivit debiterad 45,65 för ett samtal på 14 sekunder i Finland. En timme senare ringde jag ett samtal på 2,5 minuter som kostade 4,56. Det dyra samtalet var en taxibeställning och det andra ett privat samtal. Jag ringde Telia och föreslog att decimalkommat hade hamnat fel i det första samtalet, men de sa att det var så de hade blivit debiterade. Är det månne en framkörningskostnad jag har betalat? Jag har ingen lust att börja rota i det, jag får bara konstatera att det blev en dyr taxiresa.

I går höll jag mig hemma hela dagen och vilade. Knät blir bättre, men vadmuskeln är öm och värker, så jag får stödja mig på en krycka. Däremot kan jag inte böja långfingret, så jag går omkring och ger fingret åt alla. Awkward!
Jag är less på att inte ha balans, att hela tiden stöta i folk, att vara i vägen, att tappa kryckan var gång jag ställer den ifrån mig, att känna mig som en stor klumpeduns.

I morgon är en ny dag och jag ska ner på stan på möte med HSB.

Ha en skön onsdagskväll <3

’Vad var det jag sa?’ Jag sa ju från början att det kändes som den där slemsäcken bakom knät var irriterad. Ortopeden på Sös skrattade åt mig och rättade mig och sa att det heter Bakercysta, men det var inget han trodde att det var.

I dag har jag snurrat runt inom vården i sju timmar och fick till slut, efter två och en halv veckas vånda, en diagnos: en stor Bakercysta bakom knät. En cysta som fylls på av ledvätska på grund av att jag har artros i knät. Läcker det vätska ur den ner i muskulaturen, blir benet svullet och ont med samma symptom som blodpropp.

Jag hade tid på vårdcentralen i förmiddags och fick träffa en trevlig AT-läkare. Jag gillar AT-läkare. De har tid, har läst på i journalen, gör en ordentlig anamnes, undersöker noggrant och har en handledare att rådfråga. Anteckningarna från Sös hade lagts in i min journal och jag kunde föra in kostnaden från akuten där (400.-) på mitt högkostnadskort.
För att verkligen utesluta blodpropp togs ett blodprov och en snabbsänka. Sänkan var förhöjd och det andra provet var positivt! Så jag skickades iväg till akuten för medicinsk bedömning och ultraljud. Jag hann bli lite orolig.

Först gjordes ett EKG, mitt hjärta slår jämnt och vackert. Blodtrycket har aldrig varit så lågt, nästan så jag kände mig yr av förtjusning och njurarna jobbar fint. Sen fick jag gå upp till ultraljudet. Jag har varit där tre gånger förut med det andra benet. Jag kunde se på skärmen hela tiden och såg den stora svarta klumpen bakom knät. En tumör, var förstås min första tanke, men så kom en doktor och tittade på bilderna och förklarade för mig. Ingen blodpropp alltså, men en stoor cysta.

Nere på akuten igen fick jag prata med medicindoktorn. Fortfarande fanns ingen förklaring till förhöjd sänka och det positiva blodproppsprovet… men det får vara tills vidare. Han skulle skriva remiss till ortopeden, för orsaken till cystan är mest troligt artrosen i knäleden och försvinner cystan inte av sig själv, måste den opereras bort eller så måste jag få en ny knäled, sa han. Jaha! Om jag inte är bättre om en vecka, ska jag tillbaka till akuten för nytt ultraljud, sa han också. Jaha!

Nu håller vi tummarna att kroppen själv tar hand om cystan och mitt knä, så jag slipper några ingrepp. I alla fall är det skönt att veta vad det är och att verkligen ha blivit tagen på allvar. I dag har jag varit den idealiska patienten, inga divalater alltså, och alla har varit så snälla och trevliga och önskat mig ’lycka till’ och ’trevlig helg’.

”Det kortaste avståndet mellan två människor är ett leende.”
(Victor Borge) 

Ha en mysig fredagskväll <3

Det är bara att konstatera att björkarna nu börjar få fler och fler gula löv.

Jag trodde att jag skulle komma hem till en utblommad balkong, men under den veckan jag varit borta har blommorna levt upp igen och börjat blomma lite till. Lobelian på väggen behövde bara rufsas till för att se riktigt tät ut igen.

Flera knoppar på Rosenskäran hade slagit ut.

Så även på den gula blomman.

Jag är lite deppigt fundersam i dag. Över sjukvården. Jag ringde till min vårdcentral för att få en tid hos min ’husläkare’. Knät är inte bra, musklerna i vaden värker (åderbråcken?) och jag tappar känseln i foten. Mitt långfinger och handflatan värker.
Jag har fått byta läkare och har aldrig träffat den jag har nu, bara pratat i telefon med henne, så jag sa att jag egentligen kan komma till vem-som-helst som har tid. NU! Men inte förrän på fredag fanns det någon tid hos vem-som-helst. Är det acceptabelt? På en hel vårdcentral? Akuttider finns, men det ville jag inte ha. Dels är det inte urakut och dels betyder det 10 minuter hos en inte fullt engagerad läkare. Jag sa att det är halv-akut och då får jag vänta till på fredag. Ok, jag tror jag klarar det… kanske…, men jag blir lite beklämd att det ska vara så inom sjukvården. Så många människor som får vänta med smärta och oro och sedan får gå ännu längre och vänta på ytterligare undersökningar och uppföljningar. Och under den tiden kan man inte leva som vanligt, orkar inte och går kanske ner sig onödigt mycket, så vägen tillbaka blir längre än nödvändigt. Det är inte värdigt!

Det fanns inte heller något från Sös i min journal… så jag får börja om på ruta ett. Nåja, jag är luttrad och får göra det bästa av situationen. Jag blir bara lite otålig när jag inte kan röra på mig som vanligt och så gillar jag inte att äta smärtstillande hela tiden.

I dag har vi slutbesiktning av våra hus. Det är två år sedan vi flyttade in. Jag har haft tur, inga sprickor i tapeterna eller annat jag kan se. Däremot ska jag klaga på installationen av belysningen i mitt badrumsskåp. Wish me luck!

Ha en skön måndag <3

Efter en natt from hell kändes det skönt att få skämma bort sig lite. Johanna hämtade mig för en utflykt till Gudrun Sjödéns Fabriksbutik i Årsta. På torsdagar brukar de ha speciella erbjudanden och i dag kunde man köpa en fin regnkappa för bara 300.- och alla bomullssjalar för bara 20.- styck.
Vi plockade på oss de sjalar vi ville ha. För min del blev det en svart/vit prickig, en elefantgrå och så en sådan här grön.

Den passade nämligen perfekt till en tunika jag hittade. Tar upp färgen på löven i mönstret så fint.

Det fanns en klänning också i samma tyg, men utan mönstret fram. Den var också fin på mig, men Johanna tyckte att tunikan var mera ‘jag’. Jag känner mig verkligen fin i den.

Vi gick runt, satte oss och fikade i caféhörnan, och gick runt ett varv till. Jag älskar att få en stunds kvalitetstid med min dotter. Hon ger mig ett lugn.

Och så var det natten som blev en mardröm. Jag hämtade ju ut Alvedon665 mg i går och skulle börja ta dem. Enligt ortopeden på Sös skulle de vara mycket bättre än Alvedon Forte 1 gr, som jag brukar ta. Alvedon665 frisätts långsammare, så att smärtlindringen blir mera jämn.
På mig verkade de inte alls! Efter dagens kryckrace hade jag värk i både höft och axel och så det där fingret… Jag tog två tabletter enligt ordinationen, men absolut ingenting hände. Jag hade skitont. Efter sex timmar tog jag två till och gick och la mig. Absolut ingen smärtlindring. Åh, vad jag längtade efter min spikmatta. Den bästa distraktionen var musiken i Lugna Favoriter i örat.
Kl 06.00 tog batterierna i radion slut. Jag räknade ut att jag kunde ta en Alvedon Forte och efter en halvtimme somnade jag. Och nu fortsätter jag med Alvedon Forte vid behov.

I natt kommer jag nog att sova, men för säkerhets skull har jag laddat lillradion med nya batterier.

I morgon blir det fredagsmys.

God natt mina vänner<3

Benet är lite bättre i dag. I går kväll ´började jag frysa och hade lite feber i natt. Tänkte att nu blir det eländigt, men när jag vaknade på morgonen hade svullnaden i knät och vaden gått ner en del. Jag började strutta omkring och dammsög efter Maras besök i lördags. Flickorna skulle göra det åt mig i går, men vi glömde det. Som tur är får Mara aldrig gå in i sovrummet och inte ens hoppa upp i soffan när hon är här.
Jag har varit trött hela dagen och legat mycket på soffan med TV:n som sällskap och slumrat mellan varven.

Sen kom Johanna och Ronja med mat och ett par fina svarta kryckor. I morgon ska det bli varmt på dagen, så jag hoppas att jag orkar gå ut och ev äta lunch på creperian runt hörnet och sedan gå och sätta mig på Greta Garbos torg.
På torsdag ska jag och Johanna åka till Gudrun Sjödéns outlet.

Gudrun Sjödéns Pop-up-butik kommer förresten till Umeå och finns torsdag – lördag kl 10-18 på Renmarkstorget.

Ha en lugn onsdagsnatt <3

I dag är det 1 september. Den första höstmånaden, fast det känns inte så i luften.

Mitt ben är inte så mycket bättre och i dag har vi jagat kryckor åt mig, för jag vill ut och gå om så bara ett varv runt kvarteret. Jag funderade om jag skulle åka hem några dagar tidigare, men kände att jag ändå ville stanna kvar. Att ligga hemma ensam är inte heller någon höjdare och nu kan jag ju rutinerna om jag skulle behöva mer hjälp från vården. Det går ingen nöd på mig… jag har ett soligt rum där jag kan ligga på soffan och titta på TV.

Fönstret har varit öppet hela dagen och det har varit så skönt, tills jag råkade somna under en reklampaus och abrupt väcktes av alarmtestet, som görs kl 15.00 den första måndagen i månaden. Fem korta signaler och en lång. Högt lät det och jag flög upp ur soffan.

Johanna och Ronja kom hit med mat och stannade hela kvällen och svärsonen kom med en nygammal dator han gjort i ordning åt mig. Ronja hade en maffig läxa som handlade om valet, så vi har diskuterat politik, och sedan tittade vi på Idol.

Johanna har jagat kryckor åt mig. Hon var på Myrorna och försökte få tag på en bekant som ev. skulle kunna låna ett par. Sen hittade hon en butik på Kungsgatan och kom hit med en diger katalog, så nu har skrivit upp en beställning på kryckor, ny doppkopp till käppen och ett band till käppen så jag kan hänga den på handleden. Jag är ju proffs på att använda kryckor och vet hur bra de avlastar. Blir jag bra tills jag ska fara hem, lämnar jag dem här, för jag har ju ett par hemma.

I morgon är en ny dag.

Ha en skön måndagskväll <3

I dag skulle min syster Leena fyllt 80 år om hon fått leva. Jag har haft gott om tid att tänka på henne, för jag har spenderat hela den vackra söndagen på Södersjukhusets akutmottagning. Nio timmar blev det, utan mat och endast en Cola Light.

I natt svullnade mitt knä upp och jag hade så ont i benet att jag knappt kunde stå på det. Tanken på blodpropp i vaden dök upp igen, så på morgonen ringde jag sjukvårdsupplysningen i Stockholm, som skickade mig till Sös.

Först fick jag träffa en trevlig ortoped, sen togs det några prover innan jag skickades till medicin. Akuten på Sös är väl som alla andra akutmottagningar… mycket folk, långa väntetider och folk liggande ute i korridorerna. I det lilla väntrummet satt bl.a. en 89 årig späd kvinna och skakade. Först trodde jag att hon hade Parkinsons, men när hon gick ut och vandrade i korridoren sa hennes lika gamla man att hon var ’orolig’. Aha, ångest. Kunde hon inte ha fått en tablett och eget rum. Jag fångade upp henne när jag kom från toaletten, erbjöd henne min arm och mitt sällskap och så gick vi fram och tillbaka i korridoren. Sen satte jag mig bredvid henne, tvingade henne att andas långsamt i min takt och masserade lätt mellan skulderbladen. Det hjälpte lite.

När de kom efter henne, började en annan kvinna prata, för sig själv. Hon höll ett långt anförande om de mest horribla saker som enligt henne hänt hennes familj. Hon var väldigt välartikulerad och pauserade som om det var en monolog på en teaterscen. Scary! Sen hörde jag att hon körde samma sak om och om igen och det lät som det gamla styckmordet på Catrine Da Costa. Det var verkligen obehagligt. Hon stirrade tomt framför sig och ville inte ha någon bekräftelse på att någon lyssnade.

Jag köpte en Cola Light i automaten som pratade i stället för att visa text på displayen. Jag fick ut en burk med texten att den skulle delas med en DIVA. Det tyckte jag var ganska kul och det visade sig sedan att jag själv skulle bli en stor Diva. Ni vet en sådan där som behöver en Snickers i reklamen.

Så småningom fick jag ett eget rum med egen toalett och fick träffa Sanna Nielsen a.k.a. läkaren på medicin som liknade Sanna. Felicia tror jag hon hette. Hon undersökte mig, sa att proverna visade på en infektion och hämtade sedan ortopeden, som jag redan träffat. Så gjorde vi upp en plan… röntgen, tappning av vätska ur knät och ultraljud i morgon för att utesluta propp i vaden.
På röntgen blev jag lämnad i fel väntrum, vilket jag själv fattade efter en timme. En hel timmes väntan i onödan. Det var då jag förvandlades till en Diva. Jag läxade upp killen som kört mig fel, kallade honom till och med ‘unge man’ och beordrade honom att hämta doktorn som skulle tappa mitt knä, för nu var jag trött och hungrig och hade inte ens fått en endaste värktablett under hela dagen.
Ingenting hände, så jag gick till receptionen, tog tag i ortopeden och sa samma sak till honom och att jag funderade på att fara hem. Han mutade mig med en kopp kaffe och en macka. Som jag aldrig fick.

Till slut kom Felicia in till mig med en annan ortoped. En man med stor pondus. Röntgen såg bra ut, bara lite vätska som kroppen själv skulle ta hand om. Ingen tappning alltså. Check! Blodproverna visade ingen antydan till blodpropp. Inget ultraljud. Check! Det är ARTROS som ger smärtor hit och dit och VÄDRET som varit lite mulet. Som om jag inte visste det. Fast jag har svårt att förstå att endast artros i knät gör att jag inte kan stå på benet eller böja det.

Felicia räckte mig min käpp, tog mig i hand och beklagade att det blivit en lång dag för mig. När jag lämnade tillbaka sjukhusbandet jag haft runt handleden i receptionen, kom sköterskan som skulle fixa kaffe åt mig och frågade: ‘Fick du ditt kaffe?’ Mäh! Det var ju hon som skulle fixa det.

Det blev en lång dag och när jag kom hem åt jag inte en Snickers, utan en god måltid och nu är jag ingen Diva längre.

Ha en skön söndagskväll <3

 Första vattengympan i kväll. Yääj! Så jag längtat.

Alla suckade av välbehag när vi långsamt gick ner i det varma vattnet. Sen infann sig den där totala närvaron och det där sköna välbefinnandet under hela passet. Världen utanför kan vänta… jag ska bara…

Min stackars kropp behövde verkligen detta. Jag har ont överallt och nu är det mitt andra knä som krånglar. Det knakar och brakar i det och jag haltar.

Ha en skön fredagsnatt <3