”Jag vill se snön brinna” är ett citat av Sara Lidman i den nya järnvägstunneln. Jag ville också se snön brinna i Kulturhuvudstadsårets invigningsshow ’Burning Snow’ i dag, men tji fick jag och många andra med mig.

Logistiken fungerade inte. Man väntade sig att ca 35 000 personer skulle söka sig till Umeås centrum och rekommenderade alla att lämna bilen hemma och åka buss. Det skulle dessutom vara gratis att åka med lokalbussen fram till kl 22.00. Vad hände? Till och med en ärthjärna kan räkna ut att det skulle behövas extrainsatta bussar och tätare turer än vanliga lördagsturer. Nu blev det kaos. Jag gick ut till min  busshållplats i god tid eftersom jag tänkte strosa omkring lite på stan innan showen. Vi var många som stod och väntade och vår hållplats är den tredje från ändhållplatsen. Tre bussar susade förbi enligt tidtabellen, proppfulla och utan att stanna. Bussarna som for mot ändhållplatsen var lika fulla… man hade tydligen kommit på att om man stiger på bussen i fel riktning och åker en sväng, så kommer man med. Många gav upp och for hem efter bilen, andra ringde förgäves efter taxi och jag frös och var kissnödig och gick hem. Då hade jag stått ute i en timme och 15 minuter. Hängde i alla fall i mitt sovrumsfönster och såg att en buss som gick mot ändhållplatsen var ganska tom och beslöt att chansa på den. Jag kom med, men hur kul är det att stå inklämd i en olagligt fullpackad buss, med en irriterad chaufför och hala gator.

När vi kom ner på stan hade halva showen redan gått och vi möttes av kravallstaket och skyltar om att området var ’fullsatt’. Jag läste sen på Vk att 55 000 personer hade befunnit sig på det planerade området för åskådare. Det var fler besvikna som inte kom in och många barn som var mycket ledsna. Man kunde stå utanför och höra sången och musiken, men storbildsskärmarna var så placerade att man inte kunde se så mycket utifrån. Jag gick upp på Rådhustorget och där på Glashuset fanns en storbildsskärm som man kunde se på och fyrverkerierna i slutet syntes bra ända dit upp.

Sen gick jag omkring i esplanaden och fotograferade isskulpturerna och så var det dags att åka hem. Det var smockat med folk på Vasaplan och tre bussar gick utan att jag kom med. Jag klarar inte av att armbåga mig och tränga mig före barn. Folk var helt galna. Chauffören öppnade mellandörren så att en barnvagn skulle få komma in, men folk började tränga sig in den vägen och sket i att barnvagnen blev kvar.

Jag stod och väntade 1 timme och 30 minuter på att få plats på en buss. Sen fick jag stå längst fram inklämd mot rutan och tänkte att om vi nu skulle krocka, skulle jag fara rakt genom rutan. Men den chauffören var en riktigt cool ung man. Han väntade lugnt tills alla hade kommit av och på och alla dörrar var stängda och körde mycket lugnt. På varje hållplats tog han en klunk ur sin medhavda kaffemugg. När jag steg av sa jag till honom att jag verkligen uppskattade hans lugn.

Jag hörde att direktsändningen i Svt Play inte hade fungerat. Däremot såg jag programmet i SVT 2 och blev väldigt glad över hur man lyfte fram Umeås kulturrikedom. Det blev en sansad kontrast till allt ståhej och all show kring invigningen. Det finns mycket härlig kultur i Umeå.

Här får ni några bilder av de fantastiska isstatyerna.

Och över alltihopa rörde sig den gröna laserstrålen.

Ha en trevlig lördagskväll <3

En laserstråle från Rådhuset sveper över torget och esplanaden.

För övrigt är arbetet med att färdigställa centrum inför morgondagen i full gång.  I stället för torghandeln på Rådhustorget kommer det att finnas ett ’samesamhälle’ med olika aktiviteter, bl.a. köttkok. Ett par renar strosade omkring där redan i dag.
Framför Turistbyrån har man rest ett par kåtor. Tyvärr var det för mycket rök inne i dem för att jag skulle kunna gå in. Det samiska temat är tydligt och det var ju det som gav Umeå kulturhuvudstadsåret. Nu ska vi leva i åtta årstider och när året är över hoppas jag att inte samerna tycker att deras kultur har blivit utnyttjad. För det springer faktiskt inte renar på Umeås gator i vanliga fall.

Jag skulle ju till symaskinsaffären och gick längs Rådhusesplanaden. Fina iskonstverk höll på att iordningställas. En lite sneak-peek på de vackra konstverken.

”By sitting on this bench I am open to conversation with a complete stranger”, står det på några knallgula stol-bänkar. Ett socialt experiment initierat av en student på arkitekthögskolan här i Umeå.

En annan sorts stolar finns inne i snöborgen Aurora, som invigdes i dag.

Årets snöborg är ståtlig, med tjocka väggar och isig, vindlande iskana. Härligt för barnen.

Det finns ved, så man kan göra upp eld och ha picnic om man vill. Det här stället råkade vara tomt, men på det andra hade vuxna och barn samlats kring elden.

I morgon ska jag försöka komma ihåg och gå och fotografera ’vaginamålningen’ av Carolina Falkholt. Hon blev ju attackerad av en man som trodde att hon stod och klottrade och förstörde snöväggen. Så tokigt det kan bli. Det är ju bra att hindra klottrare, men det hade väl räckt med att gå fram och prata med henne. Nu blev hon tydligen vettskrämd.

Det kostar 795 kronor att ta isär och smörja min symaskin. De billigare Singer-maskinerna är tydligen inte gjorda för att smörjas. ?? Ja, vad har jag för val?
Efter det beskedet kändes det bra att kunna fynda en jättefin friluftsjacka och en fräsch T-shirt från Gudrun Sjödén för 20 kronor plagget på Röda Korsets secondhandrea.

Ha en mysig fredagskväll <3

”När stunden kommer ska jag hitta en plats i skogen, i mörkret. Lågorna ska stiga från mina händer. Fingrarnas glöd. Min eld ska brinna. När flammorna slocknat ska jag vända mig om. Fortsätta in i dunklet. Till allt som väntar oss som går före de andra. Och i slutet av natten ska jag sträcka mig mot åskans dunder. Där finns ingen plats för rädsla kvar. 

Tröttheten nu.

    Friden då.” 

Så beskrev Kristian Gidlund sitt avsked till livet efter en dröm han haft en natt.

Just nu pågår en utställning på Alva Kultur på Norrlands Universitetssjukhus med några av Emma Svenssons fina svart-vita foton av Kristian. Redan för tio år sedan började Emma fotografera Kristian och hans vänner i bandet Sugarplum Fairy. När Kristian blev sjuk var hon med och dokumenterade hans liv in i det sista.

Jag har ju alla foton i utställningen och många fler i den fina boken jag köpte, men ville förstås även se bilderna i original och i större format.

Det är något visst med svart-vita foton. Det blir så avskalat, känslorna störs inte av färgerna. Ögat vilar och hjärnan orkar ta in mycket mer. Jag gick tre varv runt det lilla utställningsrummet och tårarna brände bakom ögonlocken. Den svåraste bilden var fotot av mamman och pappan i deras mysiga kök hemma i Kvarnsveden. De står där leende, mitt i livet, men med vetskapen om att de snart skall förlora ett av sina barn. Jag kan inte ens tänka tanken…

Andra fina bilder är…

En spelning med Sugarplum Fairy. (Ett ofrivilligt fan avspeglas i glaset.)

Vy från det vackra Kvarnsveden.

Den kala miljön i sjukhussalen, som förstärks av den ensamma adventsstaken i fönstret.

Torso.

De sista bilderna har lite färg. Suddiga skogsbilder i dimmiga, jordnära färger.

Farväl Kristian. Du har det säkert bra där du är. Dina kloka ord kommer att leva kvar länge, länge och ge dina läsare lärdom och tröst.

Utställningen pågår till den 4 februari.

Kristians blogg: www.ikroppenmin.blogspot.se

Emmas hemsida: www.rockfotoemma.se

Ha en skön tisdagskväll <3

I eftermiddags somnade jag framför TV:n med kaffemuggen i handen. Som tur var hade jag en fleecefilt i famnen, så den och mina kläder sög upp all vätska och den nya soffan klarade sig. Kaffet var dessutom inte längre så varmt, så situationen var mest bara pinsam.

För ett par dagar sedan fick jag för mig att jag skulle installera den där servicekanalen som Telia och HSB har kommit övrens om. Jag har inte alls varit intresserad av den, för jag har inte riktigt förstått vilka tjänster jag kan få via den. Det jag blev nyfiken på var den där lilla gubben som alla pratar om och som visar energiförbrukningen i min lägenhet. Det är som en smilie som visar om den är nöjd och skiftar färg om jag slösar med energin. Då är det väl meningen att jag ska kolla om jag kan släcka några lampor, eller kanske låta bli att baka. Nej, det kan jag väl inte göra.
I alla fall tog jag fram instruktionerna och gjorde precis som det stod. Fast jag kom inte så långt. Jag skulle gå via modemet och efter två knapptryckningar låste sig fjärrkontrollen. Jag kunde fortfarande stega mig fram mellan kanalerna, men det gick l-å-n-g-s-a-m-t och jag kunde inte längre byta kanaler med knapparna. Dessutom försvann den korta programpresentationen när man byter kanal. Den tycker jag är bekväm. Med låst fjärrkontroll kunde jag ju inte slutföra installationen heller.

Vad gör man? Jag försökte åtgärda det där med programpresentationen via TV:n, men det gick ju inte. Däremot hittade jag hur jag skulle göra för att ta bort den där funktionen att TV:n stänger av sig själv efter fyra timmar. Den tog jag bort helt för det är så irriterande när TV:n stänger av sig själv mitt i något intressant.
Telia har informerat oss om att vi inte ska stänga av modemet, men i dag var jag olydig och gjorde det. Jag stängde av och knäppte på igen med detsamma. Modemet började installera sig själv igen och efter några minuter då jag satt och höll andan, kom TV:bilden tillbaka. Back to basic! Fjärrkontrollen fungerade och programpresentationen var tillbaka. Hade jag tur eller hade jag tur?
Nu tänker jag skita i den där servicekanalen och ifall det så småningom visar sig att jag MÅSTE ha den, får Telia komma och installera den åt mig.

I dag har jag städat undan julen och burit upp lådan med alla julsakerna till förrådet. Sen tog jag tag i oordningen i huset. Det ligger bildäck, sängar och diverse skrot i korridorerna. Jag vill ju inte bli den där sura tanten som alla undviker, men jag fick ju lov av styrelsen att sätta upp meddelanden undertecknade med styrelsen. Jag hade turen att träffa vaktmästaren när han var här i dag och fick hjälp med strategier. Nu fungerar det ju bra i tvättstugan och vid postfacken, så nog ska jag väl få ordning och reda i korridorerna med. ”För allas trevnad och säkerhet” är mitt argument.

Avslutar med ett till av Knuttes konstverk. ’Ett litet sår som måste ses om’ heter det och finns utanför sjukhuset i Östersund. Gräsmattan har ett ’sår’ som måste ses om av den lilla flickan … symboliskt.

Ha en trevlig tisdagskväll <3

Det blev ett besök på Västerbottens Muséum i dag. Det var sista dagen för utställningen ’Ofrivilliga nomader’ av Knutte Wester. Gå gärna in på Knuttes hemsida www.knuttewester.se och läs mer om denna mångsidiga konstnär. Jag har skrivit om honom tidigare på min andra blogg, den som försvann ut i rymden.

Knutte vill ge en röst till dem som inte blir hörda… asylsökande, flyktingbarn, barnhemsbarn. Tillsammans med sina motiv skapar han sina konstverk, bl.a. genom att göra avgjutningar av barnen, som han sedan gör till gipsformar.

Den här utställningen visar sex statyer, filmer om hur Knutte arbetar, en film om flyktingpojken Gzim och en annan uppmärksammad kortfilm som Knutte gjort.

Här är några av statyerna.
Den mest gripande tyckte jag var ’Gzim och den frusna sjön’.  Boliden 2003. Flyktingpojken Gzim kommer från Kosovo och vet att han kommer att utvisas.

Det här är också Gzim, ’Jag kan vara med i vilket lag som helst’. Ärren i ansiktet fick han när han som liten stoppade huvudet i en hink med glassplitter och fick sys med 22 stygn.

’Monument without a home’ skapades i Riga år 2007 med hjälp av barnen på ett barnhem. De olika kroppsdelarna kommer från olika barn. På så sätt skapades ett monument över barnen som ingen frågar efter, som ingen kommer ihåg.

Malak och Alamin kom från Bagdad till flyktingförläggningen i Vännäs utanför Umeå år 2009. Tillsammans med hela familjen gjorde Knutte avgjutningar av barnen. Han gav dem vingar för att han ville att de skulle kunna fly… flyga.  Alamin, då 7 år, står i ett äldreboende i Vännäsby (jag hoppas han fortfarande gör det) och lilla Malak, då 5 år, satt högt uppe på en hylla i utställningen. Malak betyder just ’ängel’ på arabiska.

Jag blev väldigt berörd av utställningen, både konstverken och filmerna. Knutte har ett alldeles säreget engagemang i det han gör och har även förmågan att engagera både sina motiv och sin publik. Tack för en fin utställning!

Sen gick jag till kaféet och åt dagens soppa, som var rödbetssoppa. En jättegod soppa med en stor skiva nybakt bröd och getoströra att bre på brödet eller lägga i soppan.

Det kändes inte som jag orkade ta in fler av muséets utställningar, så jag avrundade besöket med en titt i butiken och hittade en rita-måla bok med bl.a. fina mönster, som jag tänker kopiera innan jag ger boken till Ronja.

I morgon är det v.a.r.d.a.g. på riktigt, fast lite konstigt kanske att veckan börjar med en tisdag.

Ha en fin Trettondagskväll <3