I morgon inleds Stockholm Pride-veckan, som pågår i dagarna sju. En av invigningstalarna är Thomas Beatie, mannen som blev gravid och födde barn. Han intervjuades i Nyhetsmorgon i TV 4 i morse.

Thomas Beatie föddes som kvinna, opererade sig till man, men behöll sina kvinnliga fortplantningsorgan. Nu har han fött tre små flickor.

Det var en trevlig intervju. Thomas Beatie tyckte att vi i Sverige är så ’öppna och toleranta’. Hmmm… kanske om vi jämför med USA. Å andra sidan sa han att han fått mycket stöd i sin egen omgivning och inte direkt råkat ut för några trakasserier, utom då på internet, där de anonyma fegisarna håller till.
På frågan om han märkte någon skillnad i hur han blev bemött som kvinna resp. man, svarade han (inte helt oväntat) att han som man märkte att han direkt fick respekt, även när han inte förtjänat det.
Han påminde oss även om att när det gäller genustänket är ingenting svart eller vitt, utan det finns ett helt spektrum av variationer. Det viktiga är att vara ‘true to oneself’, det är enligt honom ‘ the definition of humanity’. (Ursäkta min engelska, men det blev så töntigt när jag försökte översätta.)

Jag tänker att Thomas Beatie verkligen har gjort sitt bästa för att skapa det liv han trivs bäst med, oavsett samhällets normer och vad andra tänker, och därmed tror jag att han är en lycklig människa.

Ha en trevlig söndagskväll <3

I går sommarpratade Anna Odell i P1. Hon berättade hur hon genomförde sin fejkade psykos på Liljeholmsbron i fjol.

Hon ville iscensätta en självupplevd händelse för 13 år sedan. Hon skulle göra det som en del i sitt examensprojekt. Hon ville inte göra det för sin egen skull, utan för alla andra. Hon ville få oss att känna att ett tvångsomhändertagande alltid är en kränkning.

Med entonig och sorgsen röst berättar hon i detalj om händelser och känslor. Hon beskriver hur det verkliga vävs in i det overkliga. Hon upprepar flera gånger att hon gör motstånd, mot poliser och vårdpersonal.

Hon förs till St. Görans sjukhus, blir bälteslagd och nerdrogad, innan hon avslöjar att hon fejkat.

Jag kan inte förstå att någon utsätter sig för detta frivilligt. Jag blir  ledsen för Annas skull. Hon låter så olycklig.

Mot slutet av programmet tackar hon alla som hjälpt henne med projektet, alla som stöttat henne efteråt och till och med alla som fördömt hennes upptåg. (Tack, hela världen!)

Mot bakgrund av det hon berättar om sig själv kan jag på något sätt förstå hennes agerande, men jag kan inte acceptera att hon tyckte att hon hade rätt att uppta viktiga samhällsresurser, polis och vårdpersonal, som säkert hade behövts på annat håll.

Konstens uppgift är ju bl.a. att tänja gränser, men jag tycker det finns gränser för hur man gör det.

Anna Odell har skrivit om sitt projekt i DN 2009-09-20:

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/jag-tror-att-jag-pa-bron-hittade-tillbaka-1.956492

Ha en mysig fredagskväll <3

Dagens sommarpratare i P1 var Annika Östberg.

Så fin hon ser ut på bilden, så olik den magra, allvarliga blondin man sett i TV-intervjuer under åren.

Jag tycker Annikas sommarprat var mycket bra. Hon beskrev det som hänt, utan att vare sig bortförklara något eller beskylla någon och framför allt utan bitterhet. Hon beskrev den längtan till hemlandet, till rötterna, som alla kan känna igen, vänskapen med de andra kvinnorna i fängelset och sin oerhörda tacksamhet över livet på ett sätt som säkert fick många lyssnare att tänka till. Mer än halva livet har hon tillbringat “utanför” livet. Hon har mycket att ta igen.

Nu vet jag att många säger att det här är hennes version o.s.v. Javisst, det här är hennes upplevelser och känslor och ingen annans. Det ska vi respektera.

Jag önskar Annika Östberg lycka till när hon nu blir en fri kvinna i början på nästa år. Jag hoppas att hon får ha hälsan, leva länge och njuta av livet. Hon har avtjänat det straff hon dömdes till.

Ha en skön söndagskväll <3

Listan över sommarpratarna i P1 offentliggjordes i förgår och omedelbart blev det lyssnarstorm mot SR över att Annika Östberg var en av dem. 

Jag blev fundersam när jag läste om detta i gårdagens Aftonblad och något förvirrad när jag läste Karin Magnussons krönika. Jag vet inte vad hon vill säga, så läs själva, om ni inte redan gjort det: aftonbladet.se/nyheter/article7274810.ab

Vad är det som får människor att reagera så kraftigt mot att Annika Östberg skall få prata i radion? Hon är kriminell och har dömts för mord (även om åtalet var medhjälp till mord). Ja. Hon har avtjänat ett straff på 29 år och håller på att slussas tillbaka in i samhället, men trots det kommer hon aldrig att få nåd i vissa människors ögon om hon så vänder ut och in på sig själv.

Det finns människor som är rädda. Man kan fråga sig för vad. Kanske för att hon ska kunna påverka svenska ungdomar negativt? Kanske vill de inte höra hennes berättelse och inse att det aldrig finns några garantier i livet, inte ens för mina, dina eller deras barn.

Det finns människor som aldrig kan förlåta, aldrig ge nåd. Ett avtjänat straff är inte nog. Vad krävs då? Ett livslångt straff av förnedring och bespottning? Ingenting blir bättre av det. Använd hellre den energin till att arbeta mot droger och förebygga brott i stället! Kom ihåg att även de som begår brott är offer…

Jag har förstås ingen aning om vad Annika Östberg kommer att prata om , men jag tycker vi ska ge henne en chans att säga sitt innan vi dömer henne. Vi får återkomma efter den 8 augusti.

Ha en lugn fredagskväll <3