Utmaning bild 23. En sommarbild.

Som vanligt kunde jag inte välja ut bara en bild, utan det får bli två favoriter. Det är gamla foton, så kvaliten är inte den bästa, men jag hoppas att de kan förmedla den känsla de ger mig.

Den första bilden är tagen 1977 någonstans i den österbottniska skärgården. Vi är ute i en liten stuga och har helt enkelt burit ner köksbordet och stolarna till vattenbrynet för att äta middag och njuta av kvällssolen. Bättre än så kan det inte bli. Det är jag som sitter hopsjunken med ryggen mot.

En till bild med vatten. Johanna, 11 år, sitter med metspöet, djupt koncentrerad och med katten som sällskap. Också denna bild är från Finland. Jag ska försöka fixa till den och kopiera för en scrapplayout.

Ha en trevlig tisdagskväll <3

Utmaning bild 22. Mitt beroende.

Mitt största beroende sedan 20 år tillbaka är en liten nackkudde som jag sytt själv.

Den stöder min nacke när jag sover och jag reser ingenstans utan den i handbagaget. Den har till och med varit med på två operationer, då inlindad i grönt sterilt tyg.

Jag har problem med ett par kotor i nacken och det hela började med att jag behövde extra stöd då jag reste med flyg och buss. De uppblåsbara resekragarna var för höga och varma, så jag beslöt att skräddarsy en kudde efter min nacke. På en resa upptäckte jag att den även var bekväm som komplement till den främmande kudden på natten och efter det har jag sovit med den varje natt. Jag har provat alla sorters anatomiska kuddar, men aldrig varit nöjd, innan jag kom på att en liten separat kudde inpulad under örat är den bästa lösningen.

Under alla dessa år har jag haft samma mönster på kuddöverdragen. Tyget är kanten från ett gammalt överkast från Indiska. Jag vet inte hur många överdrag jag har tvättat sönder och sytt nya av samma tyg. Nu börjar jag bli less på samma tyg och letar efter något annat lika fint.

Själva kudden har jag också bytt ut ett antal gånger. Vadden som jag stoppar den med ‘försvinner’ med varje tvätt och jag måste stoppa in mer, eller sy en helt ny kudde.

Jag får många avundsjuka blickar när jag plockar fram min kudde ex. på flyget och stoppar in den bakom nacken. På begäran har jag sytt en likadan kudde till ett par av mina kompisar också. En populär present. Det vore kanske en affärsidé.

Det skulle kanske inte vara en total katastrof om jag glömde ta med mig kudden nån gång, för jag kan ju ex. rulla ihop en handduk i stället, men lite ångest skulle jag nog få. Så man kan gott säga att min lilla nackkudde är mitt beroende.

Dagens ord i dagens Vk:
“Det är först då fågeln kastar sig ut i den fria rymden, som han känner att han har vingar.”
(C Wagner)

I morgon blir det scrap hela dagen. Jag har skrivit ut foton och funderat lite på layouter.

Ha en mysig fredagskväll <3

Utmaning bild 21. När jag var liten.

Den största delen av min barndom har jag ju redan berättat om i ‘Min långa resa’. Vad som hände före den perioden minns jag inget om och det som hände när jag kom hem, är ännu inte nedskrivet.

Jag tänkte visa den finaste bilden jag har på mig och min mamma.

Fotot är taget hos fotografen A. Hagner i Björneborg och jag är ungefär 1 år. Jag gillar mammas frisyr och min stickade klänning. Det känns också bra att få sitta på mammas arm.

Psykologerna säger att de tre första åren är de viktigaste i ens liv. Det är då ens personlighet och grundtrygghet danas. Jag fick vara mina första tre år med min mamma, innan vi skildes åt för nästan sju år och det tror jag har gjort att jag klarat mig bra. Vilken tur jag har haft!

Ha en fin torsdag <3

Utmaning bild 18. Känslor.

Det här tycker jag är det svåraste temat. På de flesta fotografier skrattar folk och man kan ju undra om alla var så där glada eller om man tagit till ord som ’omelett’ eller ’cheese’. När folk gråter eller är arga är det ju inte så värst finkänsligt att ta fram kameran. Det är bara att konstatera att som amatörfotograf tar man inte de mest dramatiska bilderna.

Däremot kan ju fotografier framkalla känslor när man ser på dem. Känslor av kärlek, längtan, sorg, glädje, nostalgi, nyfikenhet m.m. Jag har ett par väldigt starka bilder, som jag inte kan lägga ut på bloggen. Jag kan inte ens sätta in dem i något album, för de är alldeles för privata. Det ena är det sista kortet jag tog på Leena, där man tydligt ser hur sjuk hon är och det andra är mitt sista kort på mamma, när hon sitter i sjukhussängen med ett milt, halv frånvarande leende.

Jag har i alla fall hittat ett kort som visar en stark känsla som inte är äkta, utan agerad.
En decembermorgon för ett par år sedan satt Ronja och jag vid frukostbordet och jag lekte med min kamera och tog några bilder, som jag faktiskt har glömt att scrappa.

Sömnig… eller bara less på att bli fotograferad?

Ge mig lite mer attityd!

Men hallå, försök visa en stark känsla!

Hoppsan, jag fick Munchs Skriet. Ronja sa att hon aldrig hade sett den tavlan, men när vi googlade fram den kände hon igen den. Den synen hade nog legat någonstans i hennes undermedvetna.

Ha en mysig fredagskväll <3

Utmaning bild 17. Ett ögonblick.

Egentligen är väl vartenda foto ett ögonblick man fångar med just det ‘klicket’. I synnerhet när motivet är levande varelser. Man är aldrig likadan som sekunden innan. Även ‘döda’ ting förändras, ljuset faller lite annorlunda… ett dammkorn blåser bort.

Ett ögonblick man är lycklig över att kunna fånga är ex. en fjäril som sitter stilla så pass länge att man kan krypa nära och föreviga den.

Eller en skock yra gäss som snabbt springer ut ur bilden.

Sa jag att de här skulle slå ut till påsk?

Jag köpte en minivariant också.

Jag hänger inte med. I förgår var de bara små knoppar. Här gäller det att inte bara "fånga dagen", man måste fånga ögonblicket också.
Jag har glömt att de doftar så starkt, så eventuellt blir de förvisade till balkongen.

Ha en lugn måndagskväll <3

Utmaning bild 16. Självporträtt i svartvitt.

Marja med attityd.

Det här kortet är från 1979 och är skannat ur veckobladet LuHsläsning, dåvarande personaltidning för LuH, Högskolan i Luleå.

Jag jobbade där som lärare i finska och hade skrivit en rapport från Finska lingvisterföreningens föreläsningsdagar i Tammerfors.
Det är ganska roligt att så här i efterhand läsa vad man skrivit, bl.a. skriver jag om en föreläsare så här: “Han imponerade inte bara genom sina kunskaper i finskans olika släktspråk, utan även för att han behärskade konsten att använda overheadapparaten. Det var inte alla som gjorde det, tyvärr.”
Jag avslutar med att skriva att resan från Luleå till Tammerfors var både lång och krånglig: “Jag fick åka tåg i 14 timmar och byta fyra gånger. Men jag kom ju fram, något som umeborna tyvärr inte gjorde. Deras färja fastnade i packisen mellan Umeå och Vasa och de fick vända tillbaka.” Verkar bekant på något sätt, eller hur?

Det här kortet är väldigt mycket jag. Så här såg jag ut under en lång period i mitt liv.Jag hade pagefrisyr med eller utan lugg, som med tiden färgades rödbrun med Henna. Jag känner igen mig i ögonen och attityden. Det är jag.

Ha en skön söndagskväll <3

Utmaning bild 15. Kärlek.

“Kärlek är det enda som växer, när vi slösar med den.”
(Ricarda Huch)

Små tecken på kärlek kan vara ett hjärta i imman på spegeln efter den som duschat före,

eller ett hjärta i rimfrosten på fönstret,

eller den stigande solens starka strålar på min sovrumsdörr.

Jag, som på grund av min bakgrund ibland kan känna mig övergiven och oälskad, behöver små tecken som påminner mig om att jag faktiskt har nära och kära som tänker på mig med kärlek.

Dagens ord i Vk:
“När man förlåter oförrätter, ska man också glömma dem.”
(Drottning Kristina)

Ha en trevlig tisdagskväll <3