Övriga partier i Umeå kör hårt med visionära befolkningsmål, sen klagar man över effekterna. Att vi har större kostnader för att bygga bostäder, välfärdskostnader – samt investeringskostnader för välfärd.

Även om partier snackar om att Umeå är tryggt – att det minsann inte finns några områden som är otrygga här, så vet folk bättre. Det finns anledningar varför Ersboda, Ålid/Mariehem är mindre populära än exempelvis Teg.

Övriga partier har med all önskvärd tydlighet signalerat att man inte vill utmana bosättningslagen(ens för att ge plats åt de som sökt sig från krigets Ukraina – alltså vårt närområde). Man vill inte sätta ned foten och säga att vi inte kan ta emot fler.
Tvärtom håller övriga partier att ett större invånarantal är bra för kommunmedborgare över huvud.

Mål och indikatorer – förstås viktiga för styrning – innebär mer administration. Man bör nogsamt överväga vilka man måste ha, inte vilka man ”kan ha” för att det ska se bra ut.

Med viss frustration sitter jag av och hör politiker väga sin vikt över vilken befolkningsökning man sett under deras tid som politiker. Inte hur kvalitén på välfärd utvecklats.

Jag tycker inte att det är särskilt vackert att höra av dessa lokalpolitiker om hur de kunnat vara ”solidariska” – för de skattemedel som kommunmedborgare tvingats avstå från sin lön. Skattemedel som istället skulle kunnat gynna välfärden för kommunens befintliga medborgare.