Jag läste en välklädd kritik mot SD från en Åsa Wikforss i DN titulerad Populistiska politiker pekar ut experter som en agendadriven elit. Välklädd kritik, i betydelsen att den skrivs moderligt till de små oförstående omyndiga själar som valt att rösta på SD. Fakta i artikeln saknas i stort, men däremot förekommer många auktoritetsargument.

Nu. Jag är ingen akademiker eller forskare. Min bakgrund är inom industrin. Men.

Kritiken bygger i stort på att SD skulle vilja lyssna på konspirationsteoretiker, samt att företrädare för partiet inte lyssnar på experter. Att företrädare menar att forskning styrs av en elit.

Först och främst uppskattar jag vetenskaplig metod, och saklig diskussion.
Visst finns det lärdom att vinna från hur vetenskap utvecklats, och hur god vetenskaplig diskurs kan se ut – när inte allt för stort mått prestige förhindrar klarsynthet.

Det är naturligtvis bra att lyssna in experter, tjänstemän och andra innan man tar ställning kring frågor. Det innebär inte att man blint ska lyda människor utifrån titel. En forskare har inte samma perspektiv som en verksamhetschef. En verksamhetschef har inte samma perspektiv som en på golvet.
Såvitt jag ser det är en politikers uppgift att sträva efter att få en såpass god systemförståelse som möjligt genom dialog med så många som möjligt. I det är det ytterst farligt att förblindas av titlar.

När det kommer till vetenskap så finns det förstås ekonomiska intressen, ibland styrning, mot särskild vetenskap. Konsensuskultur präglar vissa discipliner i större omfattning än andra, vilket förstås också kan vara hindrande för en klar diskussion.

Det finns även klart politiskt präglade forskningsfält. Lex Genusvetenskap.

Jag kommer själv ihåg hur det var att kritisera massinvandringen förr, när tjänstemän, akademi och politiker var överens om att massinvandringen var ett vinnande projekt.
Liknande kantade historia tycks följt energidebatten och den cementerade skepsis som kommit att begränsa Sveriges baskraftsförsörjning.

Man bör oavsett vara försiktig med att avfärda kritik mot rådande forskning och rön som konspirationsteori – och genom det auktoritetsargumentet begränsa en skälig genomlysning av en strategi, rådande rön eller befintlig rätt.

Att påstå att en – i Sverige – oprövad åtgärd saknar evidens, som skribenten gör, är förstås riktigt. En ny åtgärd som inte prövats i en komplex kontext kommer per definition sakna utfall.

Jag är ingen konspirationsteoretiker, men… Man skulle gott kunna påstå att Sverige står för en väldigt liten del av de globala utsläppen,
att uttbyggnad av svensk vindkraft är en ”piss i mississippi”, jämfört med exempelvis kinesisk kolkraft.

En kan tycka det aningen ironiskt att en professor i teoretisk filosofi, som rimligen väl känner argumentanalys, fokuserar på auktoritetsargument före fakta.