Satt och läste Linda Westerlinds ledare i Folkbladet ”Je suis överklasskärringar, jag anmäler mig till nästa syjunta”. .

Ledaren var väl tämligen menlös, lite underhållande, men i vanlig ordning syftande till att misstänkliggöra dem med annorlunda uppfattning.
Jag ser också att den titel jag valde att skriva blogginlägget runt igår, ”För S är ord viktigare än välfärd!”, också väl beskriver Westerlinds ledare i samma ämne.

Samtidigt får man ge henne lite cred. Hon förstår att genusflummande inte får gå före välfärd för varken mig eller Sverigedemokraterna.

Såg att Pontus Persson (SD) föreslog att Lars Forsgren (SD) skulle ha använt ordet överklasspampar för att beskriva jämställdhetsutskottet. Detta för att slippa ha en diskussion om ord, men även för att denna politiska adel som nu exemplifieras med jämställdhetsutskottet inte är begränsat till ett kön. Det sagt så tycker jag att vänsterfolk – inklusive folkbladets Linda Westerlind – bör fundera kring ifall man verkligen vill försämra för omsorgspersonal (där lejonparten är kvinnor) för att ha ett jämställdhetsutskott som har till uppgift att analysera genus. Det skulle innebära att Westerlind måste tänka i termer såsom klass, vilket dagens socialister inte gör eftersom de är liberaler.

Vi är i ekonomiskt bekymmersamma tider som vänsterpartierna tillsammans bidragit till att skapa genom en överdådig reduktionsplikt likväl som en osund energipolitik. Problem som tar tid att lösa, och då måste vi prioritera. Hur en socialist kan förespråka abstrakta effektlösa politiska mysidéer som ett jämställdhetsutskott före grundläggande materialistiskt välfärd är bortom mig.

Och för att gå vidare till nästa vänstersinnade ledare: i Aftonbladet, där skribenten Stina Pettersson kallar kvinnor som ser ljust på hemmafrusidealet för ”blåsta våp”.
Att som kvinna värna om att bilda och värna om familjen tycks få kvinnor från vänsterhåll att se rött. Jag tror inte – i likhet med Westerlinds generaliseringar – att alla vänsterkvinnor ger Stina Pettersson ryggdunkningar till följd av hennes mod.

Tvärtom tror jag att det belyser ett grundläggande problem med den ”moderna feminismen”, som lyfter just de klassiskt manliga idealen som generellt åtråvärda för alla kvinnor. Försörja familjen, göra karriär, osv, medan de klassiska värderingarna tycks hamna en aning i skymundan, och nedvärderas.
Det är förstås inget som hjälper de kvinnor som ser ljust på hemmafrusidealet.

Oavsett kan man ifrågasätta Aftonbladets “värdegrund”; är det bättre att kalla kvinnor som högaktar hemmafrusidealet för ”blåsta våp” än att kalla jämställdhetsutskottet i lilla Umeå för överklasskärringar? Tveksamt.