Att ge sig på

Denna artikel handlar om att kritisera media och journalister varför jag använder ”ge sig på” som synonymt med kritisera. Först vill jag slå fast att det naturligtvis skall vara möjligt och så klart tillåtet att politiker kritiserar media och journalister. I verkligheten slutat det av naturliga skäl med noll ett till förfång för politiken. Varför? Låt mig ge några exempel.

Petter Nilsson (SD) ger sig på VK och Ola Nordebo och säger att VK tar ”vacklande steg från demokratin” och att Ola Nordebo ”…bombastiskt försöka skrämma människor…”, ”då det snarast kan leda till polarisering och krympande av en redan snäv åsiktskorridor”. Varför slutar detta inte med retorisk seger eller ökad tilltro till Petter Nilsson? För att det helt enkelt ligger i VK och Ola Nordebo´s livsuppgift att försvara och belysa den liberala plattform han och VK står på. Det vill säga den existentiella grunden för VK.

Ett annat exempel är när Rickard Jomshof, SD, ordförande justitieutskottet, säger på Twitter om Aftonbladets Anders Lindberg, politiska chefredaktör, ”Det är uppenbart att han är en av de sämsta (och mest patetiska) ledarskribenter vi har i Sverige”. På samma sätt är det med att ge sig på Aftonbladets politiska chefredaktör. Det blir helt enkelt en förlust för de kritiska politikerna därför att Aftonbladet har till huvuduppgift att belysa kritisera utifrån sin egen politiska ställning.

Det finns andra äldre exempel när Lennart Holmlund gav sig på VK både generellt och i specifika frågor. Även om Lennart ibland naturligtvis kunde ha rätt i sak hade VK den positionen och den uppgiften som liberal tidning i sin nyhetsvärdering och journalistik agera för sin inriktning.

Om man ser till polarisering är det näst intill en naturlag att vänster och höger utgör motpoler. Kalla det gärna för naturlig polarisering. Bland annat har man fog för att påstå att de högernationalistiska fraktionerna ser liberaler och liberalismen som en av de största fasorna.

En tidning som Dagens Nyheter, oberoende liberal, blir inte sällan av bland av högernationalistiska partier och nationalsocialistiska partier kallade för något i stil med ”vänsterblaska”.

Några enkla slutledningar kan göras. Retoriska boxnings- eller brottningsmatcher mellan politiker och tidningar sluta aldrig eller ytterst sällan till politikers fördel. Om politiska redaktörer för tidningar med politisk färg inte skulle slåss med sin retorik för tidningens plattform kanske journalisten uppmanas läsa platsannonser nästa dag. Ibland kan dock sådana matcher tyvärr innehålla betydande underhållsvärden.