Är vetenskapssamhället på fallrepet?

Ibland får jag för mig att vetenskap och vetenskapsteori för folk i allmänhet är lika ointressant som kulturpolitik. Det är i vetenskapen som sanningen skall leva och råda. Är vetenskapssamhället på fallrepet? Något här och där tyder på det. Kanske det är så att de allra flesta tror att vetenskapsvärlden klarar sig själv helt ohotat. Vad skulle vi annars till sist förlita oss på om inte vetenskapen, Vetenskap – Wikipedia.  Filosofen Åsa Wikforss säger ”folk tror på det de vill tro på”. Jag kan rekommendera hennes bok Alternativa fakta: Om kunskapen och dess fiender.

När politiska ambitioner får mothåll av vetenskapliga fakta kritiseras gärna vetenskapen av det politiska systemets företrädare. Klimat med ”klimatkris” är ett sådant område. Exempel finns i styrandet av vårt land där ett parti som håller i tömmarna uttryckligen tvivlar på att det överhuvudtaget skulle råda en klimatkris. En annan mycket högt uppsatt politiker har raljerat över att det alltid finns experter som ”tycker något” och att man inte kan ta hänsyn till det alla gånger. Det ligger i gränslandet till vetenskapsförakt. Det råder enligt min mening en viss grad av politiskt vetenskapsförakt i den mening att om det presenteras vetenskapliga argument mot en viss politik avfärdas den vetenskapliga kritiken som politiskt färgad.

Men vetenskapen skall naturligtvis vara föremål för skarp granskning av etik och sanningshalt så att sanningen och trovärdigheten ständigt kan upprätthållas. Efter att jag läst vetenskapsteori på universitetet fick jag näst intill en släng av ”yrkesskada” då jag började misstro mycket av det jag tidigare inte misstrott. Dessa symptom av misstroendegrader dras jag lyckligtvis fortfarande med.

I den akademiska världen inom universiteten finns naturligtvis svårare ämnen ur vetenskaplig och sanningens aspekt såsom etnicitet, etnografi, hälsokunskap med flera ämnesområden. Naturvetenskapliga ämnen har en större precision var gäller bedömning av sanningen.

Naturligtvis finns det med rätta en viss oro i universitetsvärlden. Hur tänker en doktorand nu för tiden om sitt kommande forskningsarbete när vetenskapstvivlare dyker upp. Då menar jag inte vetenskapens egna etikkritiker och opponenter utan ett stort antal av andra allt från politiker till konspirationsteoretiker. Vem minns inte Macchiarini-skandalen?

Hur är det möjligt att vara förintelseförnekare, tro att jorden är platt eller tro på olika konspirationsteorier? En av historiens mest kända konspirationsteorier är antisemitismen.

Vetenskapens moder var filosofin och de filosofier som tänkte till och resonerade. Därefter uppkom ur filosofin olika vetenskapliga grenar. Låt oss tro på vetenskapen som fundament. Det är naturligtvis svårt att bedöma vad som är sanning. Själv lever jag med begreppen sant, sannolikt och troligt.