Allsköns funderingar om politik

Härdsmälta hotar

Av , , 4 kommentarer 35

Jakten på Makten XI

I björkstagruppen fortsätter nedbrytningen och hotar nu att leda till en riktig härdsmälta. Karl Lööv, Partistdirektören, tvingas i januari 2002 att ta sig till Björksta för att försöka gjuta olja på vågorna. Hans enda syfte med resan visar sig direkt vara att få folk att ”sluta älta och jobba framåt till valet”, som han uttrycker det; uppifråndirektiv istället för underifrånperspektiv.

Han inleder med att säga att allt gått helt rätt till i medlemsprovvalet och att det hela bara handlar om en personkonflikt. Hans slutsats är att några starka personer slåss om makten. Utan att ha talat med någon av de personer som upptäckt att det förekommit en hel del oegentligheter i samband med provvalet och nomineringsmötet hösten 2001, är han helt säker på sin sak. Eller snarare, just därför är han helt säker på sin sak. Många i gruppen är efter besöket också säkra på sin sak; mörkandet och myglet kommer att fortsätta tack vare Karl. Han utgör en grundförutsättning för att fusket lyckats.

Ivar och Ingemar blir oerhört irriterade och upprörda av hans respektlösa och enfaldiga uppifrånperspektiv.

-Varför är han så ovillig att se objektivt och förutsättningslöst på situationen? undrar Ingemar upprört. Borde han inte tänka på Partiets bästa?

-Man kan undra vems ärenden han går, säger Ivar.

-Men det vet vi ju redan, säger Fredrik, som fått en del värdefull information.

-Vänta er ingen objektiv eller begåvad analys av den mannen, fnyser Kristina. Jag har börjat lägga ihop saker och ting jag hört i Stockholm och inser därför vilka som förser honom med information. Eftersom han inte är speciellt smart, nöjer han sig med att bara dricka ur en källa och den är både full och förgiftad. Honom kan vi lugnt bortse ifrån. Han har ingen tanke på att göra en insats för Partiet här. Hade han varit en juste person, hade vi inte hamnat i allt det här eländet, för då hade Hux Fluxklanen inte kunnat hålla på med allt dom gjort. Karl är en del av deras säkerhetssystem. Så illa är det. Jag har dessutom blivit informerad om att han går omkring och säger att jag inte är klok, att jag är maktgalen och bråkig, att jag inte kan acceptera att jag inte vann provvalet, att jag är mytoman med mera. Honom vet jag var jag har. Med såna partikamrater behöver man inga fiender.

 

Karl Löövs besök blir bara ytterligare ett fiasko. Härdsmältan fortskrider och slutförvaring hotar. För att undvika detta kallas Gustav Sondell, aktiv kommunpartist i regionen, till Björksta med den otacksamma uppgiften att få igång maskineriet igen.

Gustav är inte så känd i björkstagruppen, men han inger till att börja med ett visst förtroende. Ryktet säger att han kuppats bort ur Regionrådets valberedning av Allan. Det skulle kunna innebära att han inte går Allans ärenden.

Ett av förslagen, som kommer upp på ett av krismötena, är att gruppen några helger under våren ska genomgå ’team building’. En konsult från inlandet nämns som lämplig att sköta uppdraget.

Fredrik anar oråd när han hör namnet, som han tycker sig känna igen. Han ringer ett samtal och hans farhågor besannas.

-Den mannen är aktiv Partist och det innebär att han är beroende av Klanen, om han vill komma nån vart i Partiet, säger han varnande till Ingemar

-Jag är inte förvånad, svarar Ingemar, men vi väntar och ser. Om jag känner det här gänget rätt, kommer det inte att bli nån ’team building’. Det är bara tomt snack för att vi ska hålla oss lugna så att tiden rinner iväg.

Pratet om ’team building’ blir mycket riktigt inget annat än prat i kvadrat, men det ger den värdefulla förhalning som Klanen behöver just nu.

-Får vi bara litet tid på oss, kommer allt att fixa sig, säger Allan. Dom tröttnar snart.

-Men kommer inte Gustav att kräva att det verkligen görs nånting? frågar

-Han kan ju försöka. Nej, han är inget problem. Honom kan jag fixa också den här gången, säger Allan övertygande.

-Då tycker jag du ska göra det, säger Ante. Jag vill inte ha dessa ständiga konfrontationer. Du vet att jag inte är bra på att handskas med besvärliga människor som Kristina.

-Hon kommer snart att inse, vem som bestämmer, säger Allan leende.

-Var inte så säker på det du, säger Ante varnande. Ingenting tycks ha kunnat stoppa henne hittills.

-Då får vi ta till kraftåtgärder, svarar Allan belåtet. Jag har hanterat besvärliga kärringar förr.

-Ja, men om du gjort det med nån större framgång vet jag inte, svarar Ante ironiskt.

-Nähä, och vad är alternativet? frågar Allan sarkastiskt. Att du skulle hantera henne? Du håller dig alltid undan så fort det gäller att hantera besvärliga personer och situationer.

Ungefär samtidigt är det dags för Partistföreningarna att ha sina årsmöten. Gunnel kan knappt vänta tills hon får bort Kristina som ordförande i en av föreningarna.

-Visst tänker du avgå som ordförande i din Partistförening? Jag har redan pratat med Bengt Krans i din förening och han har accepterat att ta över som ordförande, säger Gunnel. Det är viktigt att man inte sitter för länge. Alla måste få chansen att sitta ordförande.

-Men Ante har ju just blivit omvald, fast han redan suttit i fem år, svarar Kristina häpet.

-Jag har ingen aning hur länge han suttit, svarar Gunnel irriterat.

-Jag tänker i alla fall sitta över valet. Det kanske är bäst att du snarast möjligt meddelar Bengt Krans det, svarar Kristina lugnt.

Senare på kvällen tycker tydligen till och med Gunnel att hon gått litet väl långt, vilket inte innebär litet. Hon ringer därför Kristina och försöker förklara, varför hon skaffat en ny ordförande. Kristina, som börjar se mönstret, håller god min och säger att det är OK.

När Kristina i maj blir vice ordförande i Partistkvinnorna, innebär det också att hon kommer att delta i Partiststyrelsens möten. Första Partiststyrelsemötet råkar sammanfalla med ett kommunfullmäktigemöte i Björksta.

-Men du är ju bara ersättare i Partiststyrelsen, påpekar Gunnel syrligt.

-Jag är stadgeenligt adjungerad och alltid med på deras möten, svarar Kristina.

-Du måste ha missförstått det där, säger Gunnel avfärdande.

-Nej, jag har just fått kallelsen, säger Kristina.

-Då vill jag se den, säger Gunnel befallande.

Kristina känner sig som en elev inför en auktoritär rektor.

-Hälsa dom att det är min förtjänst att du sitter där, men jag blir förbannad om du åker, säger Gunnel när hon läst kallelsen.

Kristina ser på henne och känner medlidande.

-Hur mår man, när man beter sig så där? tänker hon.

En vecka senare träffar Kristina ett par herrar från den lokala maktens korridorer.

-Jag vet vem som blir gruppledare efter Allan. Det blir inte du, säger den ene.

-Gunnel säger att det är så gott som klart, vem som efterträder henne, säger den andre.

Kristina tycker att detta mer och mer liknar en politisk satir eller ’polisåpa’.

-Hur kan Gunnel säga så? Vi har allmänna val till hösten. Hur kan dom redan ha gjort upp om hur dom ska fördela makten? tänker Kristina. Vilket övergrepp på demokratin! Vilket ’kameraderi’! Vem vill bli slav i ett rike styrt av en enväldig maktelit, som härskar över marionetter utan egen plattform och pondus och vars välgång och ve står och faller med några mäktiga och korrupta småpåvars välvilja och nyckfullhet?

Ingemar är ansvarig för Partistkvinnorna i regionen. För att värva fler medlemmar planerar han och Kristina, som är vice ordförande för landets Partiskvinnor, att skriva ett brev tillsammans och skicka ut till alla regionens Partistkvinnor i januari 2002.

Allt som har med medlemsregister att göra är på grund av sekretess så hemligt att bara ett fåtal personer i regionen har tillgång till registren. Ingemar kontaktar därför Katarina och ber om en förteckning över alla Partistkvinnor i regionen för att kunna skicka ut brevet.

Ella Grenlöf hade ansvaret för länets Partistkvinnor före Ingemar och hon har låtit honom förstå att Partistkvinnorna och jämställhetsfrågor för en mycket tynande tillvaro i regionen. För att råda bot på detta och för att motverka grabbigheten har Ella därför försökt ordna speciella utbildningar och aktiviteter för regionens Partistkvinnor. Kristina har deltagit i dessa och haft nytta av dem.

Kristina skriver ihop brevet och skickar det vidare till Partiskvinnoansvariga i andra regioner, där hon är mentor och Ingemar bestämmer sig för att ta ledigt från sitt jobb en dag för att göra utskicket. Dagarna innan har han utan framgång flera gånger bett Katarina att få medlemsförteckningen. När han slutligen åker till Partistkontoret för att ta itu med utskicket, är Katarina inte där. Ingemar blir arg, för han och Katarina har gjort upp om att han ska ta semester för att vara där just denna dag. Ingemar väntar, men Katarina dyker inte upp. Han kopierar upp brevet och viker utskicken men måste till slut åka därifrån, då Katarina inte behagar komma. Eftersom han inte har tillgång till medlemsförteckningen förrän Katarina ger honom den, kan han inte göra utskicket klart.

Nästa dag får han äntligen tag i Katarina på telefon och frågar varför hon inte dykt upp dagen innan som de hade kommit överens om. Katarina säger att hon blivit tvungen att åka iväg i ett brådskande ärende.

-Då kommer jag nu istället, säger Ingemar.

-Men jag har inte hunnit göra i ordning medlemsregistret, svarar Katarina snabbt.

-Göra i ordning medlemsregistret? Du har ju haft flera dagar på dig, påpekar Ingemar kort. Varför måste det göras i ordning? Är det inte bara att printa ut det från datorn?

-Nej, jag måste gå igenom det för att se att inte fel personer får brevet, svarar Katarina.

-Fel personer? Gör det något, om det skulle råka hamna hos en kvinna för mycket? frågar Ingemar.

-Det finns medlemmar som inte vill ha post från Partiet i sina brevlådor, säger Katarina.

-Jaha, hur lång tid tar det där då? frågar Ingemar.

-Några timmar, svarar Katarina.

-Några timmar? utbrister Ingemar klentroget. Det handlar faktiskt bara om Partistkvinnorna i vår egen region.

Ingemar känner att han inte kommer längre, så han ger Katarina ett par timmar. Sen åker han till Partistkontoret, där han möts av en stressad Katarina.

-Jag har inte hunnit göra alla ändringar än, säger Katarina.

-Jag börjar med dom som du har gjort, svarar Ingemar.

Eftersom rensningen av registret tagit så lång tid, är det snart dags för Katarina att stänga och gå hem.

-Hur länge till kommer det att ta för dig? frågar hon.

-Några timmar men jag har ju nyckel, så du kan lugnt åka hem. Jag släcker och låser efter mig, säger Ingemar.

-OK. Lägg alla utskick i korgen vid dörren, innan du går, säger Katarina.

-Dom tar jag med mig och postar direkt, svarar Ingemar.

-Det går inte. Du får inte posta dom. Det måste jag göra, säger Katarina irriterat.

-Det var det dummaste jag hört. Självklart postar jag dom. Så många timmar som du tycks ha lagt ner på det här utskicket, är det inte mer än rätt att jag postar dom på vägen hem, påpekar Ingemar.

-Nej, jag måste posta dom, insisterar Katarina.

-Då får du väl vara kvar några timmar till då, säger Ingemar.

När det gått någon timme tröttnar Katarina och beslutar sig för att ändå fara hem och låta Ingemar posta utskicken själv.

En dag senare blir han uppringd av Allan.

-Jag har hört av Katarina att du inte accepterar att du inte får se Partistkvinnornas medlemsregister, säger Allan i myndig ton.

-Det är inte sant. Det jag inte accepterar är alla konstigheter kring än det ena än det andra, svarar Marianne irriterat. Jag känner mig kränkt av all denna misstro, som om jag inte går att lita på. Har jag nånsin visat att jag inte kan ta ansvar eller sköta ett förtroendeuppdrag?

-Du vet att medlemsregister är sekretessbelagda och inte får spridas, säger Allan kort.

-Tror du jag tänkte skicka ut medlemsregistret till Partistkvinnorna i regionen? frågar Ingemar syrligt. Det känns som om jag var med i nån jäkla klan, där bara vissa personer har tillgång till information, medlemsregister och gud vet vad. En politisk förening ska fungera som vilken ideell förening som helst. I alla andra föreningar brukar det inte vara nåt hemlighetsmakeri kring vem som är medlem. Där brukar varje medlem till och med få ett medlemsregister. Är en golfklubb lika hemlighetsfull med medlemsregistren?

-Nu är det Partiets medlemsregister vi diskuterar och jag vill bara att du gör klart för dig, vad som gäller, avslutar Allan irriterat.

Ingemar känner sig misstrodd och upprörd. Just då kommer han ihåg att han hört att Allan fått kritik för att han gått ut och använt medlemsregistret för en av de klubbar han tillhör för att skicka ut sitt personvalsmaterial.

-Jag vet banne mig mycket mer än Allan om allt som gäller stadgar och regler och sekretess, säger han uppretat för sig själv. När det gäller honom själv, då går det minsann bra att göra avsteg och överträdelser.  Är det Partiets nya ideologi att inte ha konkurrens på lika villkor?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 kommentarer

Här finns omfattande byk att tvätta

Av , , 2 kommentarer 40

Jakten på Makten X

Ella Grenlöf inser att allt inte står rätt till med det partiinterna provvalet. Hon pratar med Ingemar, Fredrik och Kristina och de beslutar sig för att träffas hemma hos Fredrik en eftermiddag efter nomineringsmötet.

För att nya medlemmar ska kunna rösta i detta provval måste de vara registrerade före ett visst datum. Det hade florerat rykten om att en massiv värvning av nya medlemmar skett i Björksta dagarna innan provvalet startade i slutet av augusti 2001. Denna plötsliga värvning av så många nya medlemmar är en verklig prestation och sådana prestationer brukar registreras i statistiken för ’Årets värvare’ i Partiet. De bästa värvarna får sedan en premie och deras namn och värvningsresultat publiceras i Partisttidningen. Året innan hade Kristina lyckats värva ett 70-tal nya medlemmar och fått göra en studieresa till Strasbourg.

Under provvalsperioden träffar Kristina Katarina och råkar intet ont anande nämna att hon tycker att Allan gjort en fantastisk prestation, som lyckats värva så många nya medlemmar. Katarina ser genast stressad ut.

-Det där ska vi akta oss för att prata högt om, säger hon snabbt.

Under träffen hos Fredrik berättar han att han en dag under provvalet besökt Partistkontoret. Katarina hade då sagt:

-Du har en hel del pengar här.

-Har jag det? Vad är det för pengar? frågar Fredrik.

-Medlemsavgifter för 50 nya medlemmar som gått med i Cityföreningen, svarar Katarina, hämtar pengarna ur kassaskåpet och ger dem till honom.

-Då måste jag få en medlemsförteckning så att jag kan pricka av att dessa medlemmar har betalt, säger Fredrik.

-Det kan jag inte ge dig nu. Du får den senare, säger Katarina besvärat.

-Det går inte. Jag är kassör i Cityföreningen och har rätt att få tillgång till medlemsförteckningen. Hur ska jag annars veta, vem som är medlem och vem som betalt medlemsavgiften? frågar Fredrik irriterat.

Fredrik försöker de närmast följande veckorna att praktiskt taget varje dag få ut medlemsförteckningen av Katarina för att kunna pricka av vilka de nya medlemmarna är, men han får varken förteckning eller namn. Han får olika ursäkter varje gång han ringer eller besöker henne för att få medlemmarnas namn; Partistkontoret är stängt, datorn där fungerar inte, Partiets datasystem är under omarbetning, Katarina är sjuk etc.

Fredrik börjar känna olust, men eftersom han behöver medlemsförteckningen för att veta vilka som betalat dessa nästan 6 000, beslutar han sig för att kontakta Partisthögkvarteret i Stockholm. Ovetande om hur saker och ting sköts i Björksta skickar de en medlemsförteckning till Katarina, eftersom den trots oändliga försök tydligen inte går att ta fram på Partistkontoret i Björksta.

Nästa kväll ringer Ante upp Fredrik och ber honom att komma in på Partistkontoret så fort han bara kan.

-Det får bli imorgon, för jag har besök ikväll, svarar Fredrik.

-Det går inte, svarar Ante. Du måste komma nu. Det är mycket viktigt.

Fredrik tvekar men bestämmer sig för att släppa allt han har för händer och bege sig till Partistkontoret, där Ante och Katarina väntar på honom med allvarlig uppsyn. Ante inleder samtalet:

-Vi har blivit uppringda av en upprörd företagare, som säger att du har gått och spridit ut på stan att han är medlem i Partiet.                                                                       

-Jaså, det var mycket konstigt, svarar Fredrik. Jag vet ju inte själv vilka som är medlemmar hos oss. Jag är kassör i din förening och har inte tillgång till en medlemsförteckning. Jag kan inte ens pricka av vilka nya medlemmar som betalat in alla avgifter jag fick kontant av dig, Katarina, för några veckor sedan.

Redan nästa dag ringer Katarina och säger att hon nu fått medlemsförteckningen och att Fredrik kan komma till henne och hämta den. I samma veva sammanträder kommunfullmäktige. Allan är där och det dröjer inte länge förrän han tar Fredrik avsides och anklagar honom för att ha gått runt och berättat att en viktig företagare är medlem i Partisterna.

-Har inte Ante och Katarina informerat dig om att de redan anklagat mig för detta? Ni brukar inte ta lång tid på er för att informera varandra i vanliga fall. Fråga dom vad jag svarade, för jag tänker inte svara en gång till på samma anklagelse, svarar Fredrik kallt och lämnar Allan.

När Fredrik ska börja pricka av de nya medlemmarna, upptäcker han att medlemsförteckningen inte alls ser ut som medlemsförteckningarna brukar göra. Den innehåller namn, men alla adresser och telefonnummer är borttagna. Han blir mer och mer konfunderad och övertygad om att allt inte står rätt till.

På mötet med Ingemar, Ella och Kristina tar Fredrik nu fram och visar dem medlemsförteckningen. Ella, som är mycket mer erfaren och kunnig än de andra, börjar skriva ner namnen på alla som betalat 100 kronor.

-Dom måste vara nya medlemmar, säger hon. Vi andra betalar 150.

-Men hur kan nästan 60 nya medlemmar ha gått in på Partistkontoret i Björksta och betalat medlemsavgiften kontant till Katarina? frågar Fredrik oförstående.

-Det är en mycket intressant fråga, svarar Ella sammanbitet. I synnerhet som samtliga bor i södra Sverige. Det kan man kalla gränsöverskridande.                     

Fredrik känner efter träffen att det här måste han följa upp och undersöka litet närmare. Han behåller Ellas handskrivna lista över de nya medlemmarna och funderar under de följande dagarna över hur han ska gå vidare. Hans manliga intuition säger honom att här ligger minst en hund begraven. Istället för att begrava de nya medlemmarna på glömskans kyrkogård bestämmer han sig för att försöka gräva upp den begravna hunden.

Många i björkstapartisterna börjar nu misstänka att det partiinterna provvalet inte gått rätt till och framför detta i gruppen. Ivar Sonesson, som är regionrevisor, har hunnit granska provvalet litet närmare och upptäckt en del märkliga saker och avvikelser.

Röstfrekvensen bland Partistmedlemmarna både i Björksta och i länet, det vill säga medlemmar som alla berörs av provvalet och dess resultat, är drygt 30 %. Röstfrekvensen bland alla de nyintagna medlemmarna, som visat sig bo i södra Sverige och därför inte kommer att beröras av provvalsresultatet på minsta sätt, är nästan 100 %.

-Varför har tre gånger så många av dom röstat? frågar sig Ivar.

Vidare har några personer som inte hållit på med politik fått långt fler poäng i provvalet än de politiker som i åratal varit aktiva och gjort sig ett namn.

En annan besvärande omständighet kommer också upp till diskussion, när Kristina, knappt två veckor efter nomineringsmötet, under ett av gruppens mest välbesökta möten under hela mandatperioden berättar att riksdagspartister kontaktat henne och ställt frågor om provvalet och nomineringsmötet. De har nämligen hört att Tom James från Stockholm varit med som ombud på nomineringsmötet i Björksta. Kristina bekräftar detta och får då veta att det enligt stadgarna är förbjudet att vara ombud på nomineringsmötet, om man inte är folkbokförd i det distrikt som nomineringarna gäller.

På gruppmötet frågar Kristina därför Katarina rent ut, om detta stämmer. Katarina förnekar bestämt påståendet och säger att hon vet att andra distrikt också gjort så. Kristina vet inte vem hon ska tro på. Efter mötet ringer hon tillbaka till de riksdagspartister som avslöjat sanningen för henne och får då veta att Katarina medvetet ljugit både för henne och för gruppen.

Kristina börjar hämta sig efter den skakande upplevelse och chock som hon utsatts för på nomineringsmötet. Hon konfronterar därför Katarina igen. Katarina erkänner nu att det inte var tillåtet för Tom James att vara ombud på mötet. Vid närmare efterforskning upptäcker Ingemar senare att han inte funnits med i ombudsförteckningen från början utan satts in hux flux i sista minuten, ungefär på samma sätt som de nya medlemmarna från södra Sverige hux flux registrerats in precis innan partiinterna provvalet startade. Bara Katarina, Ante, Ted och några till hade haft tillgång till ombudsförteckningen. Ingen annan hade därför haft tid eller möjlighet att upptäcka att Tom tagits in som ombud, trots att detta stred mot stadgarna.

Efter Katarinas erkännande kräver många i gruppen att nomineringsmötets beslut ska rivas upp.

-Det går inte, säger Katarina.

-Varför inte? frågar Ingemar

-Därför att det tyvärr är för sent. Det måste göras inom tre veckor och nu har snart fyra veckor gått, svarar Katarina.

Många i björkstagruppen börjar nu ilskna till och ställa tydliga krav, något som inte hänt på år och dag enligt gamla och erfarna ledamöter.

-Då får vi riva upp provvalet, där så många konstigheter verkar ha skett, säger de utan framgång.

-Herregud, utbrister Allan, vad ska våra medlemmar säga, om vi gör det? Då tappar vi ju deras förtroende. Så kan vi inte skämma ut oss.

Ingemar och Ivar, som båda är de som månar mest om Partiet och minst om sina egna politiska karriärer, är mycket upprörda. Tillsammans med Kristina, Fredrik, Torsten Birgersson och Johan Nordlinder, aktiva kommunpartister i Björksta, sätter de sig ner och pratar igenom allt som hänt. De bestämmer sig för att de måste göra något för att ta sig runt den situation som uppstått till följd av alla konstigheter, som tycks ha förekommit före, under och efter partiinterna valet. På följande gruppmöte lägger de därför fram ett konkret förslag.

-Vi föreslår att alla kandidater på kommunlistan skriver ett bindande avtal om att kryssen i valet nästa år ska gälla fullt ut. Den som får flest kryss får första mandat.

Detta tilltalar förstås inte Hux Fluxklanen, men de håller god min i elakt spel för att förhala förslaget. Efter påstötningar meddelar de inte förrän någon gång i januari att de vägrar att skriva något avtal.

Ungefär samtidigt blir det mer och mer uppenbart att Katarina mår mycket dåligt. Hon säger till flera personer i Partiet att hon helt tappat lusten att leva. Hon är mycket pressad och stressad och ser helt förstörd ut. De som känner henne, börjar bli verkligt oroliga för hennes tillstånd. Partister i Stockholm blir också medvetna om Katarinas tillstånd och konfronterar Allan med detta, men han presenterar genast följande två förklaringar:

-Hennes hund är döende i cancer och så har hon äktenskapsproblem.

Ingemar, som alltid tänker mer på andra än på sig själv, är skakad och orolig över hur dåligt Katarina mår. Han ringer därför Allan, som är ytterst ansvarig, eftersom han är ordförande för Regionrådet. Allan svarar kallt att han inte har något som helst ansvar för vad som sker i Björksta och säger att Ingemar får ta ansvar för Katarinas situation, eftersom han med flera orsakat så mycket extra arbete för Katarina genom att ifrågasätta det partiinterna valet och nomineringsmötet.

Ante, som efter provvalet är etta på kommunlistan, har den sista december slutat sin anställning på Partistkontoret, eftersom provvalet och nomineringarna är över. Istället har man anställt Ted, som efter provvalet och nomineringarna är etta på landstingslistan, från den första januari som ny tjänsteman på Partistkontoret. Han ska arbeta där tills vidare, åtminstone fram till valet, för att sköta hela valapparaten, budget, m m.

Katarina verkar snarare pressad än lättad över att hon får fortsatt hjälp. Klanen har nu tagit över hela ansvaret för allt som har med valet att göra. De delegerar dock vissa mindre viktiga saker till henne. Eftersom hon bara går omkring och antyder saker och ting, är det svårt för Ingemar att hjälpa henne. De andra i gruppen verkar inte ha sett eller förstått hur det står till med Katarina och kan därför inte göra något för henne. Klanen har ingen tanke på att hjälpa henne. De blir bara mer och mer irriterade över att hon inte fungerar så bra. Varje gång hon klagar eller protesterar, får hon höra att allt hon behöver bekymra sig om är att göra vad de säger till henne att göra.

Ett par veckor efter jul får både Kristina och Ivar ett anonymt brev med följande innehåll:

Till Polismyndigheten i Björksta

Härmed vill jag göra en polisanmälan mot tre Partister i Björksta, Ante Grenå, Ted Lidell och Allan Lundsjö.

De genomförde valfusk vid Partisternas partiinterna val år 2001. Jag som för närvarande vill vara anonym överhörde ett samtal, som inte var ämnat för mina öron. Där beskrev Ante Grenå hur han, Lidell och Lundsjö, samt ett namn till som jag tyvärr inte uppfattade, skrev in sina egna namn på flera valsedlar och sedan strök de namn i röstlängden som inte röstat.

Jag är en björkstabo som vill fortsätta leva i ett demokratiskt samhälle där ingen ska sätta sig över demokratin för sitt eget storhetsvansinnes skull.”

Längst ner står något otydligt om att detta ”skickats till alla medier, till polisen och till ett antal politiker för kännedom.”

Kristina tänker inte så mycket på detta brev, eftersom avsändaren är anonym. Efter några dagar får hon veta att även Ivar fått detta brev och att han genast lämnat in det till Katarina på Partistkontoret, där censuren omedelbart lagt vantarna på brevet och munkavle på Katarina.

Fredrik går omkring och retar upp sig mer och mer över nomineringsmötet. Hans utvecklade sinne för demokrati och hans rättspatos gör att han inte kan släppa frågan. Dessutom har provvalet i Björksta givit upphov till många frågor och spekulationer. Till slut bestämmer han sig för att ta tjuren vid hornen och skriva till Partisthögkvarteret i Stockholm för att ställa en del frågor om nomineringsprocessen. Efter en tid får han svar av Partistdirektören.

Fredrik fnyser, när han läser Löövs brev.

-Det känns oseriöst och innehåller flera generaliseringar. Lööv försöker att dra uppmärksamhet från sakfrågan t ex genom att antyda att vi ’ifrågasätter själva processen’. Vilket skitsnack! Vi ifrågasätter provvalet, inte nomineringsprocessen, även om den också var diskutabel. Och vad menar han med ’starka personligheter’? Är det negativt att ha en stark personlighet? Och så snacket om att regler ska vara ’klara och entydiga’. Vem har protesterat mot det? Min invändning är att de också ska vara kända och förankrade bland alla.

Han läser vidare och fnyser ännu mer.

Du är välkommen att kontakta såväl Ditt förbund som mig.” Så oprofessionellt! Det är ju kränkande att han tror att jag är så enfaldig! Intressant också att se hur han undviker att bemöta vissa av mina påståenden eller frågor. Och vad menar han med ”står det helt klart att ett antal personer sagt saker som de varken haft mandat för eller kunskap om”? Är det en anklagelse? Hur vet han det och vilka avser han? Man skulle kunna misstänka att han fått hjälp av nån initierad person att skriva svaret. Hur kan han ha mage att tro att jag är så till den milda grad korkad att jag skulle vända mig till honom igen efter det här? Och hur kan Partiet ha råd att ha en sån katastrof till Partistdirektör?

Fredrik är både förbannad och kränkt, men det positiva i eländet är att han nu vet, var han har Lööv.

-Utan makt skulle Lööv stå sig slätt med den begränsade kapacitet han har, tänker Fredrik.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                                                                          

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

-

2 kommentarer

Pang i /folkhems/bygget

Av , , 8 kommentarer 50

Statsminister Löfvens mantra, som han lånat av Tony Blair, om att vara tuff mot brottet men också mot brottets orsaker har inte blivit annat än läpparnas bekännelse och ytterligare ett bevis på att signalpolitik och prat i kvadrat inte knäcker gängen. Enl polisen finns ca 200 kriminella gäng med omkring 5 000 aktiva i totalt 61 utsatta bostadsområden, varav en del särskilt utsatta, från Malmö i söder till Borlänge i norr. 2018 har t ex brotten mot person ökat dramatiskt. Likaså har antalet skjutningar (300) ökat kraftigt liksom antalet detonationer med handgranater. Varför har det fått gå så långt? Löfvens prat om ett tryggare Sverige klingar falskt. Den rödgröna regeringen har varit mer angelägen att putsa på Sverigebilden än ta itu med den brutala verkligheten.

Redan förra året hävdade justitieminister Morgan Johansson (S) i Sydsvenskan följande om de kriminella gängen:

-Erfarenheten säger att det är möjligt att rulla upp dem och återskapa trygghet.

Så varför har gängkriminaliteten och skjutningarna istället ökat? Och varför lyckades rättsväsendet inte förhindra gängen redan innan de uppstod? Det borde ha varit enklare att förhindra dem då än att åtgärda dem idag. Kriminella /ungdoms/gäng finns både i stora städer och i små städer. Hur länge ska vi låta organiserade maffiagäng styra och hota landet och medborgarna? Varför har det inte skett någon positiv förändring sedan Morgan Johansson hävdade att gängkriminaliteten kan åtgärdas? Det kommer allt fler rapporter t ex om hur gängen hotar och stjäl. Utanför en mataffär i Sandviken gick det så långt att medborgare tog med sig hundar för att vakta utanför matbutiken. Gängen stärker sina positioner samtidigt som polisen inte klarar av att hantera situationen.

På sistone har dödsskjutningar skett i Malmö, Helsingborg och Örebro. I Malmö dödades 3 (på öppen gata) och senare 1, i Helsingborg 1 och i Örebro 2 personer. Därutöver skottskadades flera personer och eftersom en del av skjutningarna skedde så öppet utsattes allmänheten för stora risker. För att skydda vårdpersonal kallades polis in till de berörda sjukhusen. För några dagar sedan gick läkarfacket ut och larmade att beväpnade skyddsvakter snart kan behövas på akutmottagningarna då ny studie visar att hot och våld mot vårdpersonal kraftigt ökar. Det är både alarmerande och ”fullständigt oacceptabelt”.

Sverige sticker ut i Europa ifråga om skjutningar och sprängningar. Varför är Sverige så drabbat? Beror det kanske på alla ’särskilt utsatta områden’ i kombination med ett tafatt rättsväsende med låg uppklarningsprocent? Undfallenheten finns inom alla områden, från straffvärdering och påföljder till frihetsberövanden. Det är särskilt tydligt när det gäller unga förövare. Vårt rättssystem verkar inte tro på bestraffning och fängelse. Åklagare och poliser konstaterar att samma kriminella personer grips om och om igen, men det blir sällan några kännbara konsekvenser. Är det en del av förklaringen till att den organiserade brottsligheten kunnat växa och ta kontroll över hela bostadsområden?

- De straffsatser som står i lagboken får inte genomslag i praktiken. Alldeles för ofta blir det i stället skyddstillsyn, exempelvis att träffa en övervakare en gång i veckan. Fokus är alltid att gärningsmannen måste få en chans till, säger Malin Arentoft, tidigare kammaråklagare vid City åklagarkammare i Stockholm med inriktning på brott som främst begås av yrkeskriminella.

Det nya är gängkriminalitet, grov brottslighet, skjutglada personer och ett överflöd av tunga vapen. Sverige har idag smed skjutglada kriminella ungdomsgäng. Gängen underminerar det statliga våldsmonopolet och tvingar fram en tystnadskultur. Därför krävs ett systemskifte inom rättsväsendet. /O/ansvariga partier bjuder nu över varandra ifråga om hårdare tag. Men att bara skärpa straffen räcker inte. Nu behövs en ordentlig genomgång av de orsaker som lett fram till dagens alarmerande situation. Det kräver t ex att man överger toleransen/slappheten när det gäller ungdomsbrottslighet liksom oviljan att döma till fängelse. Gravt kriminella ungdomar som begår svåra brott ska inte dömas till möten med en socialsekreterare utan till fängelse. En kriminalitet som bygger på ett aktivt karriärval kräver helt nya åtgärder.

Det kräver också att ”de straffsatser som står i lagboken får genomslag i praktiken”. Det hjälper inte att skärpa straffen om straffsatserna inte används i praktiken. Det måste bli slut på tillämpningen av ungdomsrabatt, förundersökningsbegränsning, åtalsunderlåtelse, två tredjedels frigivning och mängdrabatt i straffmätningen. En gärningsperson som har begått flera brott döms bara fullt ut för det grövsta. Absurdistan!

Eftersom läget förvärrats och gängkriminaliteten och skjutningarna ökat så märkbart under denna mandatperiod krävs en ny regering som på allvar kan vända utvecklingen.

8 kommentarer

Långväga skarprättare kallas in för att sköta avrättningen

Av , , Bli först att kommentera 38

Jakten på Makten IX

Så är det äntligen dags för nomineringsmötet. Ett stort antal Partister samlas och det ligger spänning i luften. Ombuden registrerar sig och prickas av i ombudsförteckningen. Helt plötsligt dyker Antes kompis, Tom James, upp. Han har bott i Stockholm ett par år och har inte synts till under den tiden. Nu har han hux flux registrerats in som ombud. Kristina hejar på honom och säger att hon tycker att det är roligt att se honom igen. Han ler avmätt.

Stämman börjar och allt går lugnt till, när nomineringskommitténs förslag till lista presenteras. Ante är etta, Allan tvåa och Gunnel trea. Kristina är fyra. När hennes namn ropas upp, går Tom James snabbt fram och föreslår istället att Ingemar, som är femma, ska in på fjärde plats. Ingemar går upp och säger att han inte accepterar det utan insisterar att medlemmarnas placering av kandidaterna ska gälla. Då blir han hotad av en fräsande Allan.

-Om du inte accepterar din fjärde plats, kommer du att åka av listan på samma sätt som Kristina.

När femte platsen blir aktuell föreslår Ingemar ändå att Kristina ska ha den. Tom går då åter upp och säger:

-Varenda gång nån föreslår Kristinas namn, kommer jag att gå upp och lägga ett motförslag ända tills Kristina hamnar på den plats som jag bestämmer att hon ska ha. Hon är ingen värdig representant för Partiets politik efter vad hon gjort i Björkstabostäder. Man är upprörd och pratar i Stockholm, bland annat på ABC-Nytt, om vilket dåligt beslut hon fattat i Björkstabostäder. Hon förtjänar inte att vara med, för hon är en dålig Partist.

Ella Grenlöf börjar tycka att det gått litet väl långt och stiger upp och säger:

-Förra veckan blev jag uppringd av en person på kommunlistan, som erbjöd mig en bättre placering på den listan, om jag kunde tänka mig att välja honom till gruppledare och                                                                                                                     kommunalråd efter valet nästa år. Samtalet började snart ta en olustig vändning, så jag avrundade med att snabbt svara, att jag var nöjd med den sjätteplats medlemmarna gett mig och att mycket kan hända under året fram till valet. När jag nu ser, att nomineringskommittén placerat mig på tolfte plats, förstår jag att jag svarade fel förra veckan och därför straffats med nedflyttning.

De blint lydande ombuden tar ingen notis om Ellas inlägg. De fortsätter att enligt sitt körschema rösta bort Kristina varje gång hon föreslås. Ända tills de chockade ombuden från hennes egen förening och ytterligare några föreningar börjar protestera efter åttondeplatsen på listan. Då stiger en ansedd medlem upp och säger:

-Ante, jag har haft respekt för dig. Hur kan du sänka dig till denna låga nivå? Jag skäms att vara Partist och medlem i samma parti som du och ni andra. Nu far jag hem och lägger ner vår förening.

Flera ombud reser sig för att lämna mötet, eftersom deras försök att mana till besinning misslyckats. Då börjar Allan och Ante bli osäkra på hur det ska utveckla sig och Allan ajournerar mycket motvilligt mötet. Efter ajourneringen väljer Allan att inte driva det längre. Därtill illa nödd och tvungen går Tom då upp och föreslår att Kristina ska placeras på nionde plats. Oavsett vad Klanen bestämmer, lyder ombuden blint minsta vink och visar ingen som helst förvåning över tvärvändningen. De känner sig ändå mycket belåtna över att ha fått medverka i en så spännande föreställning.

Kristina går upp och säger:

-Tre veckor före det här mötet blev jag av Rosenpartister informerad om att jag skulle bli bortkuppad. Våra gruppledare hade stolt informerat dom om att jag skulle avrättas. Jag är dock förvånad över att ni är så förutsägbara och så gemena. Det känns sorgligt att vara omgiven av såna partikamrater. Det säger allt om er och ert förakt för demokratin och för medlemmarnas val.

Ett av ombuden går senare fram till Gunnel och säger:

-Hur kunde du göra så mot Kristina? Ni som har varit så goda vänner.

-Hon vägrade inse att hon måste bort. Ante, Allan och jag blev helt enkelt tvungna att göra så här, svarar Gunnel ogenerat.

-Men hur skulle du känna dig, om det hände dig? frågar ombudet.

Eftersom Gunnel numera aldrig räknar med att bli ifrågasatt eller att behöva tänka själv, har hon inte något bra svar på det. Hon har heller inte hunnit be Allan eller Ante om hjälp att formulera ett svar.

Utanför stämman väntar journalisterna. De får snabbt höra vad som hänt av ombuden, som är på väg ut från mötet. Allan får frågan varför han informerat Rosenpartisterna om Kristinas bortkuppning och svarar:

-Fullständigt trams. Skulle jag göra det? Jag är ingen kompis till Rosenpartisterna. Dom diktar upp stories, som passar deras syften. Flertalet vinner över fåtalet. Det får man acceptera. Så funkar det på ett nomineringsmöte.

Kristina lämnar stämman med blandade känslor. Hon har inte i sin vildaste fantasi trott att människor kan bete sig så här. Det går emot allt hon någonsin lärt sig och allt hon tror på.

-Är detta Partiets politik? tänker hon. Hur kan ombud förmås att bete sig så här? Visserligen är dom flesta av dom Ungpartister, men ungdomar brukar normalt ha en stark känsla för rättvisa och vara emot allt som är ojuste. Hur ska man kunna få ungdomar att tro på och respektera demokratin, om det är så här dom vuxna ’demokratiskt’ valda företrädarna beter sig?

Det som gör henne mest upprörd och besviken när det gäller ombuden är att Partiets främste man inom kyrkopolitiken inte har högre moral. Han lydde lika blint som de unga falangisterna och deltog fullt ut i avrättningen av Kristina. Han skulle med sin följsamhet klara sig utmärkt i vilken Robinsontävling som helst.

-Allt vad I viljen att människorna skall göra eder……… måste ha ramlat bort ur hans bibel på samma sätt som en och annan mening ramlat bort ur dom stadgar, som gäller för provval och       nomineringar i Björksta, tänker Kristina. Kärleken och omtanken om nästan väger lätt när maktens köttgrytor hägrar. Då står sig det kristna kärleksbudskapet slätt.

Bli först att kommentera

Striden trappas upp, partistadgar manipuleras och ändras i smyg

Av , , 8 kommentarer 29

Jakten på Makten VIII

En lördagsmorgon mitt under provvalet vaknar Allan av att telefonen ringer. Halvsovande rycker ha till sig telefonen.

-Har du hunnit läsa Björkstakuriren? frågar Ante upphetsat i andra änden.

-Jag har andra prioriteringar, när jag är ledig, svarar Allan kort.

-Då föreslår jag att du prioriterar annorlunda idag. Du håller nog med mig, när du ser vad som står i tidningen, säger Ante och lägger på.

Allan hämtar tidningen och ögnar igenom förstasidan. Ingenting.

-Om det inte står på förstasidan, kan det inte vara nåt sensationellt, tänker Allan.

Telefonen ringer igen och nu är det Gunnel. ’Lady Väs’ är så upprörd att hon har svårt att få fram vad hon har att säga.

-Nu är det dags att rensa bort henne för gott, väser hon.

-Va snackar du om? frågar Allan, som är van vid Gunnels humörsvängningar och bitska kommentarer.

-Har du inte läst dagens tidning? frågar Gunnel klentroget.

-Nej, jag blir störd av telefonen så fort jag sätter mig ner för att göra det, svarar Allan torrt.

-Då ska jag genast lämna dig ifred, säger Gunnel och avslutar tvärt samtalet.

Nu börjar Allan fyllas av onda aningar. Han bläddrar vidare i tidningen och hittar snart vad han söker.

Kristina har skrivit ett ‘öppet brev’ till honom, där hon konfronterar honom med vad han gjort mot henne på sistone. Allan läser med stigande ilska och häpnad. Han läser det hon skrivit till honom flera gånger för att kunna ta in allt hon skriver.

Varför går du ut och säger att jag inte längre har ditt förtroende? Varför tillämpar du själv inte Partiets politik och låter väljarna avgöra om jag är en bra eller dålig företrädare för Partiets politik? Är du rädd för att de väljer ’fel’?

Vi förespråkar ju personval. Om vi ska bli trovärdiga måste vi visa att vi har fullt förtroende för människors förmåga att välja. Vågar du överhuvudtaget låta väljarna bestämma? Hur kan du som rättrogen Partist gå ut och offentligt döma ut mig precis innan provvalet ska börja? Tänk, om väljarna inte glömmer din ytterst kränkande och offentliga avrättning av mig! Då hjälper inga stajlade valaffisher och inövad valretorik. Att vara ledare förpliktar. Makt innebär ansvar.

Den här gången gick du för långt. Dessutom valde du fel person. Jag är alltid beredd att stå upp och slåss för det jag tror på. Din offentliga avrättning av mig kommer att slå tillbaka mot dig själv.

Hur kunde du förresten vara så dum att du inte tog reda på fakta, innan du bara hängde ut mig? Då hade du upptäckt att jag inte deltagit aktivt i beslutet angående Björkstabostäders ‘gräddfil’ du dömt ut mig för. Jag var nämligen inte med på mötet. Min ersättare var den som faktiskt var med och fattade beslutet. Jag är övertygad om att du aldrig skulle ha behandlat honom så respektlöst. Eftersom jag inte fick tag i honom innan intervjun med mig gjordes, ville jag inte lämna ut hans namn i direktsändning i TV. Men såna hänsyn tar inte du.

Nu kräver du att jag ska gå ut och ”kräva att beslutet ska rivas upp för att rädda ansiktet”. Vems ansikte? Om jag inte gör som du säger ”ska jag avgå”. Hur kan du tro att jag skulle gå ut och ta tillbaka ett beslut jag stöder bara för att rädda mitt eget skinn och vinna billiga poäng? Sånt håller inte i längden. Väljarna är klokare än så. Att ha civilkurage och våga stå för vad man gjort är mycket viktiga egenskaper för en politiker.Vi förtjänar inget förtroende och vinner inga val om vi själva inte klarar av att leva som vi lär.”

Allan känner att han håller på att få hjärtstillestånd. Han är vit av raseri och har svårt att prata.

-Hur i helvete vågar hon? Bitch! Så här har ingen nånsin gjort mot mig. Det här ska stå henne dyrt. Hon kan betrakta sig som politiskt död från och med nu!

 Redan nästa dag får också Ted ett öppet brev tillägnat sig:

Du har i pressmeddelanden och på andra sätt gått ut, kors och tvärs, och krävt min avgång. Alla, inte bara Partister, i hela Sverige har kunnat läsa hur du och dina kompisar i Ungpartisterna offentligt spytt galla över mig och sågat mig vid fotknölarna. Om du var mån om Partiet och kommande valresultat, skulle du inte välja att gå ut på alla fronter och öppet avrätta en av ’dina egna’.

Du har i flera dagar jagat mig och krävt att om jag ”inte går ut och säger att jag vill riva upp beslutet att avskaffa Björkstabostäders gräddfil för personalen måste jag avgå”. Är det inte väljarna som avgör vem som ska gå eller sitta kvar?

Var det verkligen sakfrågan som var det intressanta eller var syftet kanske bara att med hjälp av ’svågerpolitik’ fixa fri passage i den politiska ’gräddfilen’ för dig och dina ’svågrar’? Summarisk rättegång och omedelbar avrättning utan smärtlindring eller dödshjälp. Vem vill bo i ett landsting där du går över lik för att sitta i toppen?

Det klingar falskt och ihåligt när du går ut och säger att ”Kristina misslyckats kapitalt med att driva Paritets politik, d v s företräda den lilla människan”. Alltmedan du belåtet framhåller att du däremot är en god och rättrogen Partist, som företräder den lilla människan. En sak är säker: mig företräder du inte, så jag kanske inte är någon liten människa i dina ögon. Det ska bli intressant att se vem väljarna slutligen väljer. Tänk, om de trots dina kränkande försök att avrätta mig ändå väljer ’fel’ kandidat! Tänk, om väljarna är klokare än du tror!

Med ditt agerande har du i alla fall klart och tydligt visat att du inte är någon försvarare av demokrati och konkurrens på lika villkor. Du predikar det visserligen, men du tillämpar själv ’gräddfil och svågerpolitik’. Jag förväntar mig nu att du är modig nog att fortsätta diskussionen internt, öga mot öga med den anklagade.

Det må vara häftigt att vara sömnlös i Seattle, men jag kan försäkra dig att det känns allt annat än häftigt att vara sömnlös i Björksta som ett resultat av ’lönnmord’. Hur var det förresten vi bestämde på Partistkongressen förra veckan, Ted? Är det mobbaren eller offret som ska flytta på sig?

Hux Fluxklanen förstärkt med Gunnel träffas för krismöte trots att det är helg. Nu ska de minsann visa Kristina vem som bestämmer. De skriver underlag till olika artiklar och insändare och innan de skiljs åt har de material som tidningarna ska få litet nu och då den närmaste tiden.

Först ut i tidningarna är Gunnel och Allan:

”Kristina försöker i ett desperat försök att gömma en principiellt viktig politisk sakfråga och göra den till en personfråga. Ett osmakligt grepp som vi dess bättre ser mycket sällan. Vi ser helst att alla personfrågor löses internt.

Det är politiskt mycket olyckligt att anställda i Björkstabostäder kan passera personer som väntat på bostad i många år. Det är inte förenligt med Partiets politik.

Kristinas personpåhopp känns märkligt. Vi har vid upprepade tillfällen sökt henne per telefon och i direktkontakt för att få till stånd en diskussion i sakfrågan, men hon har avböjt alla kontakter och istället valt tidningen som språkrör.

Hon kom in i Partiet som en frisk fläkt och vi uppfattade henne som en så kallad påläggskalv. Hon har också fått gå en omfattande nationell politisk utbildning. Vi kan därför bara beklaga att hon hamnat i försvar för en politik som Partiet inte står för. Vi förstår nu att hon inte delar Partiets grundläggande uppfattning om sakfrågan.

Kristinas påhopp är ett uttryck för desperation och ett mycket fult arbetssätt som föga platsar i vårt parti.’

Ted bemöter också Kristina i tidningen. Eftersom Klanen jobbat med insändarna tillsammans, har de ungefär samma innehåll.  Klanens försvarsskriverier drar emellertid också igång en del andra skriverier i tidningarna. En Ungpartist skriver till exempel:

’Om det inte vore för politiker som Kristina skulle jag skämmas över att vara Partist i det här distriktet. Den interna häxjakt som bedrivs på de personer som inte ställer upp som marionettdockor under Ante Grenås styre är rent beklaglig. När man inte ens bemödar sig om att ta reda på sanningen, innan man plockar fram motorsågen och kapar sina partikamrater vid fotlederna i offentlighetens ljus, ja, då understryker man verkligen sin inkompetens och olämplighet.’

Kristina får också ta emot mail från uppretade och besvikna Ungpartister, som beskriver den terror, mobbning och toppstyrning Ted och Ante utövar i Ungpartisterna. Hon blir inte överraskad. Hon har hört det tidigare och är glad att hon själv är stark nog att inte bli en fjärrstyrd marionett i Klanens rike, där det tycks vara instängt, hotfullt och lågt i tak och där skicklighet och prestation har ersatts av ’kameraderi’, gentjänster, mobbning och korruption.

 

Partiinterna provvalet frångår partiets regler och stadgar     

Det partiinterna provvalet bland medlemmar pågår i tre veckor. Alla medlemsröster brukar i enlighet med Partiets rekommendationer och praxis skickas till en låst valbox på posten. MEN just den här speciella gången har Regionrådsstyrelsen med Allan som ordförande beslutat sig för att frångå detta. Alla röstförsändelser från medlemmarna ska istället gå direkt till Partistkontoret i Björksta, där Ante nu är anställd som tjänsteman för att tillsammans med Katarina ansvara för allt som har med provvalet att göra.

Under de tre provvalsveckorna anländer valförsändelserna från medlemmarna sålunda per post med brevbäraren och läggs i den olåsta brevlådan på väggen utanför ingången till Partistkontoret. Den som vill kan mer eller mindre ostört vittja brevlådan. Många medlemmar går själva dit och lägger sina valhandlingar i den olåsta brevlådan, antingen under eller efter kontorstid. En del medlemmar går in på Partistkontoret och lämnar valhandlingarna direkt till Katarina eller Ante. Ibland är även Ted där och tar emot. Allan, Ted och Ante kan liksom Peter Jonasson, Ungpartisternas heltidsanställde tjänsteman, röra sig helt fritt i lokalerna, eftersom de har egna nycklar.

Flera medlemmar noterar hur valförsändelserna ligger utspridda helt utan tillsyn på skrivbord och andra bord inne på Partistkontoret. Vem som helst har med andra ord tillgång till valförsändelserna. Det innebär att varken kravet på valhemlighet eller säkerhet uppfylls. Hur många nycklar som i verkligheten finns till källarförrådet, dit valförsändelserna så småningom förs, hur nycklarna förvaras och vem som ansvarar för dem råder det viss oenighet om. Den officiella versionen är att det endast finns en nyckel, som Katarina ansvarar för, vilket i sin tur innebär att de dagar hon är borta, går det inte att bära ner valförsändelserna till det låsta källarförrådet.

Många valförsändelser som skickats ut har returnerats av posten på grund av att adressaterna flyttat utan att lämna nya adresser. Detta ska dokumenteras i protokoll.

-Jag måste registrera alla valförsändelser som returneras på grund av att adressaten inte finns på den adress vi angett, säger Katarina till Ante.

-Du ska inte bry dig om det. Jag fixar den saken, säger Ante.Det är jag som ansvarar för provvalet.

Katarina avslöjar ett halvår senare att Ante inte gjort en enda notering om de valförsändelser hon sett returneras. Hon har dock inte ingripit och korrigerat detta, eftersom hon fått tydliga order av Klanen att inte lägga sig i provvalet. Hon råkar dock en dag se att en äldre kvinna röstat två gånger, vilket inte är möjligt, eftersom varje medlem får endast en uppsättning provvalssedlar.

-Nån har trott att hon inte skulle rösta och tagit chansen att rösta åt henne, utan att hon haft en aning om detta, säger Katarina senare till Ingemar. Det kan ha hänt i fler fall, även om jag inte sett det. Jag har ju blivit tillsagd att inte lägga mig i nåt som har med provvalet att göra. Det här fallet råkade jag bara se av en slump.

I slutet av september samlas nomineringskommittéerna på Partistkontoret för röstsammanräkning. Ivar Sonesson, regionrevisorn, som enligt stadgarna ska närvara vid röstsammanräkningen, har inte kontaktats. Istället är det hans vikarie, som kallats in. Samtliga provvalsförsändelser har hämtats upp ur källarförrådet och valförsändelserna har redan prickats av i röstlängden av kontorspersonalen, som i huvudsak utgörs av ettan på landstingslistan och ettan på kommunlistan, innan ledamöterna i kommittéerna anländer. Ledamöterna sprättar upp ytterkuverten och sorterar innerkuverten i 3 högar; riksdag, landsting och kommun. Därefter räknar de samman resultatet för varje kandidat. En ledamot noterar att siffrorna skrivits med grönt bläck eller grön kulspets på ett antal provvalssedlar. När Ivar Sonesson sedermera beslutar sig för att granska just dessa valsedlar ifyllda med gröna siffror, finns de inte längre kvar.

Provvalsresultatet offentliggörs nästa dag av Katarina Ström. Resultatet är för vissa kandidater så uppseendeväckande att det leder till kommentarer och misstankar bland både politiskt aktiva och medlemmar. Plötsligt står det också klart att ett mycket stort antal medlemmar från andra delar av Sverige varit med och röstat i provvalet i Björksta, trots att de inte är folkbokförda där.

När man åter granskar Partistrådets rekommendationer, som antagits på Regionstyrelsens årsmöte i maj, upptäcker man att en del av den mening som föreskriver att medlem som röstar i provvalet måste vara folkbokförd på den ort som valet avser, har tagits bort. Detta blir en fullständig överraskning för alla som tillfrågas och som några månader tidigare varit med på Regionrådets årsmöte och beslutat att Partistrådets rekommendationer ska gälla utan avsteg.

Inte långt efter provvalet informerar Kristina Föreningsrådet att hennes Partistförening bjudit in en av Partisternas höjdare från Stockholm, Uno Persson, till Björksta. Eftersom Kristina hjälpt Uno att lösa en uppgift, erbjuder han sig i gengäld att komma till hennes förening i Björksta för att informera om det nya Partistprogrammet. Han ber henne också att samtidigt ordna ett möte mellan honom och ledningen på hennes arbetsplats.

Veckan innan Uno Persson ska anlända, åker Ingemar och Kristina till Partistkontoret för att hämta några dokument. Kristina sitter kvar i bilen och väntar på Ingemar, som bara ska springa in och hämta dokumenten. Minuterna går utan att Ingemar syns till. Den ende som syns till är Ante, som öppnar dörren för att snabbt kontrollera vad eller vem som eventuellt rör sig där utanför Partistkontorets skyddande väggar. När Ingemar äntligen dyker upp, är han mycket upprörd.

-Jag fick mig en ordentlig utskällning av Katarina, säger han.

-Varför det? undrar Kristina.

-För att du bjudit in Uno Persson utan att ta omvägen runt Partistkontoret, säger Ingemar. Du har inte gått via talarservice och Katarina, som alla andra gör.

-Herregud! Det här handlar bara om en gentjänst, som Uno ville göra, svarar Kristina häpet. Så mycket som Katarina alltid säger att hon har att göra och så stressad som hon är, borde hon vara tacksam över att hon inte behövde besvära sig med detta också.

-Klanen har nog anklagat henne för detta, säger Ingemar. Jag tror dom håller henne ganska kort. Det måste vara pest för vilken tjänsteman som helst att vara helstyrd och övervakad av Ante, Allan och Ted.

När en förening arrangerar något extra brukar de övriga föreningarna delta. Tillsammans gör man ett gemensamt utskick till alla sina medlemmar. Denna gång får Kristina mail från Tora Mohlén, ordförande i en av Partistföreningarna i Björksta, och Ante.

Angående gemensamt utskick

Hej Kristina!

Hörde av Ted att det under Föreningsrådets styrelsemöte diskuterades ett gemensamt utskick för alla föreningar angående ett besök i Björksta 1/11.

Vi i vår förening ska tillsammans med Västra och Studentföreningen göra ett eget utskick här i dagarna så det skulle passa alldeles utmärkt att ta med denna inbjudan i vårt utskick. Om du har möjlighet kan du maila ditt utskick till mig så bifogar vi detta.

Med vänliga hälsningar

Tora Mohlén

Ordförande”

Ante skickar ett eget mail.

Utskick

Hej Kristina!

Kan du lämna en kopia på utskicket om Uno Perssons besök till mig på Partistkontoret, alternativt maila mig ett exemplar? Vi kommer skicka lite föreningsinformation till våra medlemmar samtidigt, så vi ombesörjer vår förenings utskick själva.

Med vänlig hälsning

Ante Grenå

Ordförande i Cityföreningen”                                                                                         

Av Katarina får Kristina veta att ingen av ovanstående föreningar skickat ut någon inbjudan till sina medlemmar.

-Det är tydligt att vissa ordförande skiter i sina medlemmar. Det enda viktiga för dom är att inte medverka i nåt som eventuellt skulle ge mig nån uppmärksamhet eller kredit, konstaterar Kristina.

Undanhållande av information är en av de fem härskarteknikerna.

8 kommentarer

Hot, maktspråk och härskarteknik – Jakten på Makten VII

Av , , Bli först att kommentera 43

Hux Fluxklanen följer strikt sin uppgjorda plan och träffas en kväll i slutet av augusti 2001 för att en sista gång repetera nästa utspel. Den här gången är det Ted som ska spela huvudrollen, men Allan ska skapa förutsättningarna. Ante ska som vanligt hålla sig i bakgrunden och bistå med taktik och strategi. Verka utan att synas som vanligt.

Några dagar senare, precis innan medlemsprovvalet ska börja, hör Kristina sent en kväll hur Allan i TV i den lokala nyhetssändningen säger att hon inte är någon bra företrädare för Partiets politik, eftersom hon i egenskap av vice ordförande i Björkstabostäder varit med och fattat ett beslut som står i strid med Partiets politik och ideologi. Kristina blir fullständigt chockad.

-Hur kan han? Varför har han inte sagt det till mig direkt?

I sitt upprörda tillstånd klarar hon inte av att se hur mönstret upprepar sig. Det var ju så Allan gjort mot Beda förra vintern.

Nästa dag kan hon i Björkstabladet läsa vilken värdelös Partiföreträdare hon är enligt Allan. Som lök på laxen ringer medierna och frågar vad hon tycker om att Ted offentligt dömt ut henne och krävt hennes avgång på grund av att hon varit med och fattat ett beslut som strider mot allt vad Partiet står för.

För att vara säkra på att nå ut till så många som möjligt runtom i landet skriver sedan Ted och hans Ungpartistkompisar mycket kränkande och nedsättande kommentarer om Kristina på Partiets websidor. Hon anklagas för att ha ’ett överhetsperspektiv, som nån gammal brukspatron eller DDR pamp’, för att ’kapitalt ha misslyckats’, för att vara ’en skam för Partiet’, för att ha ’skadat Partiet’ med mera. De påpekar att ’massor av Ungpartister reagerat och kräver hennes omedelbara avgång’.

-Ted borde skämmas, tänker Kristina. Han är nämndeman. Innebär inte det nåt för honom?  Får man bete sig så här som nämndeman? Ändamålet helgar tydligen medlen, när han inte sitter i domstolen.

Beslutet Kristina anklagas för innebär i själva verket en skärpning av de förtursregler som gällt för att Björkstabostäders personal ska få bostad i bolaget. Gunnel, som suttit i Björkstabostäders styrelse i åratal före Kristina, har inte sett något som helst stötande eller ideologiskt oacceptabelt i de generösa regler som gällt för personalens bostadstilldelning. När Kristina nu varit med och beslutat att ’gräddfilen’ ska tas bort, kräver Allan och Ted högljutt hennes avgång för att hon fattat ett beslut som går emot Partiets ideologi.

Kristina åker med blandade känslor till Lund på Partistkongress. Tack vare att Kristina nu är med i Partiststyrelsen och i Partistkvinnornas styrelse behöver hon inte konfronteras med Klanen hela tiden på kongressen.

Ted, Allan och Ante ska också till Lund. De träffas dagen innan för att fira sitt lyckade utspel.

-Vem röstar på henne i provvalet efter det här? frågar Ante skadeglatt. Du, Ted, får nu se till att jaga Kristina så fort du får syn på henne i Lund och kräva henne på besked om hon tänker avgå eller ej.

-Jag attackerar henne direkt i Lund och kräver att hon går ut med ett pressmeddelande tillsammans med mig, säger Allan leende.

-Och jag lovar att sköta min del av uppdraget med största omsorg, säger Ted övertygande.

Det gör han också. Så till den grad att några av Partistkvinnorna reagerar, när han står och väntar på besked t o m när Kristina sitter och pratar med dem. Kristina säger till honom att hon inte har något besked, men han insisterar. Utan framgång.

Så fort Allan anländer till kongressen söker han upp henne. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Kristina sitter på platserna som är reserverade för ledamöterna i Partiststyrelsen. Det hindrar ingalunda Allan från att direkt styra stegen mot henne och bara slå sig ner närmast henne. Hon hälsar avmätt på honom.

-Jag tror vi har en del att prata om, inleder Allan.

-Det tror inte jag, svarar Kristina avvisande.

-Du och jag måste i eftermiddag gå ut med ett gemensamt pressmeddelande, där du tar avstånd från beslutet du var med och fattade i Björkstabostäder, fortsätter Allan oberört.

-Jag har ingen tanke på att gå ut i nåt pressmeddelande med dig, svarar Kristina kort.

-Då får du skylla dig själv om du inte tar den chansen. I såna fall går jag ut ensam och då säger jag vad jag vill, säger Allan kallt.

-Hotar du mig? frågar Kristina.

Allan ler överlägset och hånfullt mot henne och går därifrån. En av ledamöterna i Partiststyrelsen har hört allt och skakar på huvudet.

-Vad gör jag nu? frågar Kristina. Ska jag anförtro mig åt Partistinformatören?

-Han är kompis med Allan, säger ledamoten varnande.

-Tack för att du sa det! säger Kristina tacksamt.

-Prata med Partistdirektören. Han kanske kan hjälpa dig, fortsätter ledamoten.

Hon känner Karl Lööv, Partistdirektören, mycket litet och tvekar.

-Jag gör det senare, tänker hon och sätter sig ner för att delta i mötet.

Med allt som snurrar i hennes huvud är det svårt att koncentrera sig. Under kaffepausen går hon och ringer till Anders Berndtsson, ordförande i Björkstabostäder. Han blir glad när hon ringer eftersom han oroar sig för hur hon mår. Anders säger att hela styrelsen gillar henne och sympatiserar med henne.

-Vi i styrelsen skulle gärna riva upp beslutet, men vi är övertygade om att det här handlar om något helt annat än beslutet, säger Anders. Om du backar nu, börjar dom snart att kräva något annat av dig.                                                           

De funderar hit och dit. Plötsligt tystnar Anders. Sedan säger han:

-Vet du vad jag just upptäckt?

-Nej, svarar Kristina.

-Jag ser av protokollet att du inte deltog i det styrelsemötet. Det var din ersättare som var med och fattade beslutet, säger han skrattande.

-Skojar du? frågar Kristina förbluffat.

-Nej, det är faktiskt sant, bedyrar Anders. Att dom inte ens brytt sig om att kolla det innan dom går ut och kräver din avgång visar bara att dom skiter i vad saken gäller. Det enda viktiga för dom är att sänka dig inför ert provval. Fina vänner du har i Partiet!

De bestämmer sig för att inte avslöja sanningen just nu utan avvakta Hux Fluxklanens nästa drag. Anders föreslår att de ska gå ut med ett gemensamt pressmeddelande och meddela att de kommer att ta upp frågan på Björkstabostäders nästa styrelsemöte. Innan det mötet har de tid att fundera ut hur de ska hantera problemet.

Kristinas största problem är dock inte frågan om beslutet. Hon bekymrar sig mycket mer om hur all dålig publicitet kommer att påverka hennes chanser i provvalet, som börjar om några dagar. Efter denna uthängning är hon övertygad om att hon är körd som kandidat.

Efter Partiststyrelsens middag försöker Karl Lööv, Partistdirektören, få en pratstund med henne. Hon känner inte för att prata med honom just nu men kan inte bara stiga upp och gå, när han kommer och sätter sig bredvid henne. Han inleder litet allmänt men kommer snart in på Allan. Kristina hör att han är ordentligt uppdaterad om vad som hänt. Det dröjer bara ett par minuter innan han säger:

-Jag hör att den där Lundsjö har varit i farten igen. Han är för jäklig. Har han tänkt ta ihjäl kvinnorna i Björksta?

Kristina är först på sin vakt men ju mer negativa saker som Karl säger om Allan och hans framfart både inom och utanför Partiet, desto mindre på sin vakt blir hon. Hon berättar några väl valda delar, t ex hur Allans bravader skadar Partiet, hur försurning, rädsla och splittring håller på att ta över i björkstagruppen och hur Allan och hans gäng härskar genom att söndra. Karl lyssnar uppmärksamt. Han verkar inte det minsta förvånad utan nickar och skjuter in en sarkastisk kommentar här och där.

På väg hem från kongressen stannar hon i Stockholm. Just när hon stigit på flygbussen ringer hennes mobiltelefon. Det är Ted som än en gång kräver henne på besked om hon ska avgå eller ej.

-Nu kan jag inte ge dig mer betänketid, säger han och låter henne förstå hur generös han varit som gett henne ända tills nu att komma med ett besked. Antingen river du upp beslutet eller så avgår du, fortsätter han.

-Jag har inget besked till dig, svarar hon kallt.

-Och när har du det då? undrar Ted.

-Det lovar jag att du ska få veta när det är aktuellt, svarar hon och lägger på.

För att nå maximal sprängverkan har ’terroristerna’ tidigarelagt sin ’11 septemberattack’ mot henne. Med tanke på provvalet kan de inte ta risken att vänta en vecka till, eftersom det kan innebära att många medlemmar då redan hunnit lägga sin provvalsröst på henne.

-Klanens stamkrig ska inte få fälla mig. Ska jag falla, ska de åtminstone vara de stora hjärnorna som får mig på fall. Dessa lilleputtar har verkligen meriterat sig för att få känna på kraften i mina målsökande kortdistansrobotar. Dom har nog aldrig själva utsatts för en motattack tidigare. Kvinnor kan också, men det har dom naturligtvis ingen aaaaaaaaaning om.

När Kristina återvänder till Björksta efter Partistkongressen ramlar verkligheten över henne igen. Hon vill bara inte tänka på medlemsprovvalet, som just börjat. All den lust och glädje hennes politiska engagemang gett henne har försvunnit på några dagar. Visserligen innebär hennes nya uppdrag i Partistkvinnorna att hon då och då får göra stimulerande resor till Partisthögkvarteret, men det kan ändå inte uppväga ’likvideringen’ av henne. Det är trots allt i Björksta hon lever och verkar. Med tungt hjärta konstaterar hon att hon nu värker mer än hon lever.

Veckan efter hemkomsten är det dags för hennes Partistförening att ha möte. Hon har skickat ut dagordningen och går nu omkring och försöker räkna ut hur mötet kommer att avlöpa. Gunnel ingår i styrelsen och eftersom hon inte är särskilt svår att förutsäga, anar Kristina att Gunnel kommer att ta första bästa chans på mötet att kasta sig över henne och fördöma beslutet i Björkstabostäder.

Gunnel har gått igenom med Klanen hur hon ska agera på mötet. Hon har fortfarande ingen aning om att Kristina inte var med, när beslutet togs i styrelsen. Kristina tänker heller inte avslöja det på mötet.

-Hux Fluxklanen kan gott få hålla sig på sträckbänken så länge. Tids nog ska dom få veta, tänker hon.

Mötet börjar och följer strikt dagordningen. I några minuter. Därefter bryter Gunnel in.

-Jag tror inte på timingen av föreningens höstkampanj, säger hon vasst. Den är alldeles för tidig. Dessutom vill jag bara påpeka att jag inte är med i Partistkvinnorna och att jag är mycket kritisk till Partiets rapport ’Att vinna fler väljare’. Vem är det som tagit fram den?

-Det har Partiet gjort, svarar Kristina.

En av de övriga styrelseledamöterna vill lätta upp stämningen och börjar berömma en insändare Kristina haft inne i Björkstabladet. Gunnel stirrar ner i bordet utan en stavelse till kommentar. Irriterad avbryter hon snart samtalet och vänder sig till Kristina.

-Men nu måste vi prata om det här med Björkstabostäder och om hur du skämt ut Partiet, påpekar Gunnel. Du måste genast gå ut med ett pressmeddelande, där du tar tillbaka beslutet. Annars blir det omöjligt att sitta kvar.

-För dig eller mig? tänker Kristina ironiskt, ser på Gunnel och säger lugnt:

-Styrelsen i Björkstabostäder har beslutat att ta upp frågan på ett extra styrelsemöte.

-När då? frågar Gunnel kort.

-Nån gång nästa vecka, tror jag, säger Kristina vagt.

-Det räcker inte. Du måste gå ut den här veckan. Annars kan du inte sitta kvar i Björkstabostäders styrelse, svarar Gunnel.

-Är det du som bestämmer det? frågar Kristina.

-Jag trodde inte mina öron när jag såg dig i TV och hörde att du fattat ett så fruktansvärt beslut. Jag var helt chockad, fortsätter Gunnel. Allan ringde mig och undrade vad i hela friden. Varför ringde du inte mig först? Det brukar du ju göra.

-Så märkligt, säger Kristina. Inte en enda person ringde mig. Hur ska jag tolka det?

-Dom vågar inte för dom är rädda för dig, svarar Gunnel reptilsnabbt.

-Hur menar du då? frågar Kristina lugnt.

-Oj, säger Gunnel med handen för munnen. Det bara slank ur mig, innan jag hann tänka mig för.

-Det var mycket olyckligt att Allan inte ringde mig, innan han gick ut i TV och dömde ut beslutet jag ställt mig bakom, säger Kristina.

-Hur kan du bara förvänta dig det? När Allan hörde vad du sagt och gjort, måste han naturligtvis genast gå ut och tydligt markera att du handlat helt emot Partiets ideologi, påpekar Gun indignerat.

-Men du har ju själv suttit i Björkstabostäders styrelse i många år och tillämpat det du kallar ’gräddfil’. Varför reagerade inte du och försökte ta bort den? frågar Kristina.

-Jag visste inte att detta förekom, svarar Gunnel fullständigt obekymrat.

-Det är verkligen konstigt, säger Kristina. Det har förekommit ända sen 50-talet.

-Ja, alla kan göra misstag. Till och med jag kan göra det, erkänner Gunnel storsint. Huvudsaken är att man rättar till dom.

-Ska du nu också gå ut och rätta till att du i åratal godkänt den gamla gräddfilen utan att blinka? frågar Kristina klentroget.

Gunnel låtsas inte höra utan fortsätter:

-Om du går ut imorgon eller i övermorgon senast med ett pressmeddelande att du vill riva upp beslutet räddar du ansiktet. Jag är mycket mån om dig och vill verkligen hjälpa dig.

Kristina börjar förstå att det egentligen är Allans, Teds och Gunnels ansikten som måste räddas.

-Men nu måste vi först invänta ordförandes beslut om ett extra styrelsemöte, säger hon lugnt. Jag kan väl inte gå ut och agera på egen hand först?

-Jo, det kan du.  Du kan inte kräva att hela styrelsen ska riva upp beslutet, men för att inte skada Partiet kan du själv genast gå ut och säga att du vill riva upp det, säger Gunnel ivrigt.

Ett par av de övriga styrelseledamöterna i föreningen börjar nu ilskna till över Gunnels utfall mot Kristina. De säger till henne att återgå till dagordningen och hålla inne med sina spydigheter. Gunnel är inte van att bli tillsagd och tappar fullständigt fattningen. Det hela utvecklas till en högljudd diskussion mellan Gunnel och Maria, en av de övriga ledamöterna. Maria avslutar diskussionen med att säga:

-Så länge björkstapartisterna har Allan med, finns det nog bra mycket värre saker att diskutera och skämmas över. Jag avgår med omedelbar verkan och du kan hälsa din kompis Allan att jag lämnar Partiet. Om han försvinner, kan jag tänka mig att gå med igen.

Stämningen är mycket olustig och ingen känner lust att fortsätta. Mötet avslutas därför hastigt. Gunnel försvinner först och hennes rörelser och ansiktsuttryck talar sitt tydliga språk.

 -Det här ska Kristina få sota för. Nu har hon passerat gränsen och ställt till det ännu värre för oss, tänker Gunnel rosenrasande.

Hon styrs allt mindre av den osäkerhet hon känt när hon efterträdde Allan och kretsar mer och mer runt sig själv och sin egen betydelse. Trots att hon nu rör sig i sin egen omloppsbana, ringer hon ändå direkt till Allan och Ante. De påpekar att Gunnel inte borde ha gett upp så lätt.

-Det är ju faktiskt du som värvat Kristina, påpekar de spetsigt. Du vet att Kristina inte låter sig styras hur som helst.

Om de inte kan få henne att gå ut och ta tillbaka sitt beslut, kommer de hux flux att hamna i en ordentlig knipa, eftersom de har krävt hennes avgång för ett beslut, som hon inte ens varit med och fattat. Det var ju hon, inte de själva, som skulle hamna i knipa.

Klanen tänker och diskuterar. Vad kan de nu göra? Att helt plötsligt vara i händerna på Kristina är fullständigt outhärdligt. Nu gäller det att komma med moteld, så de samlas till krigsråd för att råda bot på det akuta läget. De inser att de måste agera snabbt för att inte tappa ansiktet. Det har trots allt gått ett par veckor, sedan de krävde hennes avgång och ett par journalister har ringt och undrat, om Kristina bestämt sig för att avgå eller ej. De beslutar sig för att kalla in kommunfullmäktigegruppen till ett extra gruppmöte, där de planerar att föreslå att hela gruppen går ut med ett gemensamt pressmeddelande.

-För att var helt säker på att ingen har missat nyhetsinslaget, där Kristina säger att hon står bakom Björkstabostäders styrelsebeslut, har jag skaffat en kopia av nyhetsinslaget, säger Ted. Vi inleder mötet med att spela upp det så att vi får rätt stämning. Vi måste få alla att tycka att det var helt rätt av oss att gå ut och kräva hennes avgång.

Kristina är på väg bort på ett konsultuppdrag och har meddelat att hon inte kan närvara på mötet. Allan ringer henne därför på mobilen.

-Som du säkert förstår, måste vi nu gå ut med ett pressmeddelande som lindrar skadan för Partiet, inleder han. Eftersom jag antar, att du också är mån om Partiet och vill samarbeta, föreslår jag att jag skriver ihop ett förslag till pressmeddelande som hela gruppen kan ställa sig bakom. Sedan faxar jag över förslaget till dig, så du kan läsa igenom det och ändra tills det känns bra för dig.

Kristina accepterar men är mycket tydlig med att säga att hon inte kommer att ställa sig bakom något pressmeddelande som inte lästs och godkänts av henne såväl som av hennes ersättare i Björkstabostäders styrelse. Bara så han vet.

-Självklart, svarar Allan chevalereskt och drar en suck av lättnad för att det gått så lätt att få henne med på noterna.

När hon får meddelandet på fax till det företag där hon arbetar den dagen, läser hon det. Innehållet är direkt dåligt och hon skriver ihop ett nytt förslag, som hon skickar till Allan. För säkerhets skull skickar hon också kopior både på Allans och på sitt eget förslag till en annan ledamot i björkstagruppen som ska vara med på mötet. Hon har äntligen insett att hon aldrig kan vara försiktig och förutseende nog. Eftersom hon inte hör av Allan igen, antar hon att han accepterat hennes förslag till pressmeddelande. Riktigt säker är hon inte för hon vet av erfarenhet att han inte går att lita på.

Eftersom hennes suppleant varit den som ersatt henne på styrelsemötet där beslutet fattades, ringer Kristina också till honom för att förankra sitt förslag till pressmeddelande. Det måste ju kännas rätt för dem båda.

Allan har inte en tanke på att låta Kristina och hennes önskemål styra honom. Visserligen har han nu fått veta att hon inte deltagit i beslutet, men ingen ska tala om för honom vad som är bäst.

När Björkstabladet ringer honom med anledning av pressmeddelandet, säger han att Partisterna är överens om att alla de kommunala bolagsstyrelsernas Partistledamöter har fullt förtroende att arbeta och verka efter de grundläggande Partistvärderingarna i sina respektive styrelser. Journalisten påpekar att Allans och Teds uthängning av Kristina gjorts just på grund av att de anklagat henne för att inte ha verkat för Partisternas värderingar.

-Jag har inga ytterligare kommentarer till det här, svarar Allan.

Kristina blir inte särskilt förvånad när hon dagen efter läser tidningen och ser att han gått ut med sitt eget pressmeddelande, det vill säga det som hon underkänt och skrivit om. Hon undrar var Allan och björkstagruppen egentligen står efter det här. För att ta reda på det mailar hon till Allan:

Hej!

Jag gillade ju inte texten du skrivit och skrev därför ett helt nytt förslag, men det tog ni inte. Jag sa också till dig klart och tydligt i telefonen att jag inte tänkte ställa mig bakom något pressmeddelande, som jag inte slutligen godkänt och som inte förankrats i torsdagskvällens KF-grupp eller som inte lästs och godkänts av Johan, som var den som fattade beslutet. Johan hade inför torsdagsmötet genom Katarina låtit hälsa att han fortfarande står bakom beslutet. Jag tycker det är mycket allvarligt att du trots att jag uttryckligen sagt till och krävt detta för att ställa mig bakom ett gemensamt pressmeddelande ändå bara skickade ut det pressmeddelande jag inte godkände.

Jag arbetar heltid med ett ganska krävande jobb och är faktiskt bara fritidspolitiker. Jag hade

undervisat hela dagen och hade därför bara en halvtimme på mig att fixa mina åtaganden inför ett möte jag var på väg till. Mitt i detta ringde du och jag sa att OK, jag sätter mig väl ner och tar tag i pressmeddelandet, när jag kommer hem ikväll ca 22.30. Tidigt nästa morgon skulle jag iväg på ett konsultuppdrag. Då det var så bråttom med pressmeddelandet, gjorde jag mig omaket att åka förbi Partistkontoret före klockan 7 på morgonen för att ni skulle hinna få det. Döm om min förvåning när jag vid 23-tiden på kvällen blev uppringd av Katarina, som sa att du ändå gått ut med ditt ursprungliga pressmeddelande! När hon hörde min reaktion och mina frågor, sa hon att det här får Allan och Gunnel själva ta hand om.

Nu har jag i två dagar väntat på att höra av er för att få veta var vi står efter gruppens uttalande, som du vet att jag inte står bakom, och den senaste tidningsartikeln, där du undviker att tala om för journalisten vad som egentligen gäller. Tidningen har redan ringt och bett mig kommentera, men jag väntar tills ni sagt vad som gäller.

Den här gången har ni minsann inte varit snabba att kontakta mig. Nu får ni faktiskt tala om hur jag ska tolka artikeln och framför allt vad jag ska säga till Björkstabostäder och dess personal.

-Vem fan tror hon att hon att hon är? Snart kommer hon i alla fall att veta vem hon har att göra med, säger Allan hånfullt rätt ut i luften.

Bli först att kommentera

Så kapas ett parti – Jakten på Makten VI

Av , , 4 kommentarer 32

Så kapas ett parti      Jakten på Makten VI

Finslipning inför partiinterna valet 2001                        

Alla Partistföreningar har sina årsmöten i början av året, men det enda många av föreningarna numera erbjuder sina medlemmar är möjligheten att betala medlemsavgift. Därför är det bara de ’närmast sörjande’ som i rent bevakningssyfte har ett intresse av att besöka de händelsefattiga årsmötena tillsammans med särskilt utvalda ombud, som mobiliseras från ett tätt nätverk av lojala ’falangister’. Dessa beordras att gå på årsmötena för att rösta på kandidater och besluta i frågor de inte är insatta i, eftersom de inte självmant går på dessa årsmöten. Genom maktspel och väl förberedda åtgärder i det fördolda skaffar man sig på så sätt kontroll över beslut och tillsättningar av kandidater för att på förhand förvissa sig om hur utgången av omröstningar och nomineringsmöten kommer att sluta. Trots att de ’utkommenderade’ ombuden saknar mandat både från väljarna och medlemmarna, kommer de att avgöra hur makten ska fördelas inom Partiet efter de allmänna valen.

De föreningar som enligt Hux Fluxklanen inte redan har rätt medlemmar i sina styrelser får det under våren 2001. Det är nämligen sista chansen att se till att ’rätt’ ombud och ledamöter deltar i de möten som ska hållas och som direkt kommer att påverka provvalet i september 2001 och valet 2002. De som tillhör rätt falang förs nu fram till sina planerade tätpositioner för att kunna toppa Partiets valsedlar.

Under 2000 har det hastigt skapats några nya Partistföreningar, där främst studenter och andra ungdomar är med. Ingemar har genomskådat orsaken bakom dessa akuta födslar av Partistföreningar. Det gäller att få så många föreningsstyrelser, föreningsbudgetar och ombud att styra över som möjligt, innan höstens provval och nomineringsmöte äger rum. Han misstänker att Klanen med Ante i spetsen än en gång kommer att använda sig av det koncept som de utvecklade redan innan förra provvalet, men han låter dem hållas tills vidare.

Innan de olika Partistföreningarnas årsmöten hålls, träffas Klanen för genrep. De finslipar några detaljer och gör några förändringar för att säkerställa att valberedningarna ute i föreningarna lägger fram förslag på ’rätt’ ledamöter och för att förvissa sig om att de har tillräckligt många ’säkra’ utkommenderade ombud på varje årsmöte.

-Jag tror att vi har tänkt på allt, säger Ante. Alla vet sina uppgifter och jag har kollat att alla valberedningar har sett till att ’rätt’ personer väljs in som ledamöter i styrelserna och utses till ombud.

-Allt går som på räls utom i Kristinas förening, men litet spill kan vi acceptera i det här läget, säger Ted. Tids nog kommer det att bli ordning i leden. Låt dom hålla på så länge!

-Det är bra, säger Allan. Det där får ni fixa. Jag har viktigare saker att göra.

När alla årsmöten genomförts är det dags att hålla årsmöte i Föreningsrådet, som består av valda representanter, det vill säga lojala ’säkra’ styrelseledamöter, från de olika föreningarna och deras styrelser. På Föreningsrådens årsmöten väljs nämligen de ledamöter som ska ingå i nomineringskommittéerna för kommun, landsting och riksdag i samband med provvalet. Sin vana trogen har Klanen noggrant förberett och säkrat att valberedningen lägger fram förslag på ’rätt personer’ och att lojala ledamöter lovat närvara på Föreningsrådets årsmöte för att rösta igenom förslagen.

I februari får Klanen av Katarina Ström på Partistkontoret i Björksta veta att Partisthögkvarteret nu skickat ut regler och rekommendationer inför höstens provval.

-Se till att du inte nämner nåt om det till nån! Föreningarna får dom inte ännu, säger Ante till Katarina.

-Men det måste dom få. Det står i stadgarna, protesterar Katarina.

-Per och jag ska bara gå igenom dom först och se till att allt verkar OK, förtydligar Ante. När vi är klara med dom, får du skicka ut dom.

-Jag måste skicka ut dom nu, protesterar Katarina.

-Gör bara som jag säger, svarar Ante kort. Annars vet du vad som händer.

Partisthögkvarterets regler och rekommendationer är tryckta på liggande A4-sidor med tre      kolumner på varje sida; en för Riksdagsprovvalet, en för Landstingsprovvalet och en för Kommunprovvalet. Allt är mycket överskådligt, tydligt och lättläst. Man kan rad för rad jämföra kolumnerna och direkt se likheter och olikheter i de bestämmelser som reglerar hur de tre valen ska gå till. Hux Fluxklanen diskuterar ingående hur de ska åtgärda utskicket för att ingen ska upptäcka förändringarna.

-Om vi ska lyckas med vårt upplägg, måste vi smyga in ändringar här och där. Bara lite så ingen upptäcker det. Sen måste vi skriva om det i löpande text på stående A4 så att reglerna för Riksdagsprovvalet kommer först, sen Landstingsprovvalet och sist Kommunprovvalet. Då blir det omöjligt att jämföra valen och se att det försvunnit några ord på några ställen.

Ante tar för säkerhets skull själv itu med ändringarna. Klanen vill inte att Katarina ska få reda på att de har gjort en del justeringar för om något ska ändras, måste Regionrådets styrelse först diskutera och godkänna ändringen och sen ska allt protokollföras. Detta måste till varje pris undvikas.

På Föreningsrådets årsmöte i april 2001 väljs Ted, Allan, Gunnel, Ingemar och Tora Mohlén, (björkstapartist och ’allt-i-allo’ som servar i bakgrunden), till ledamöter i nomineringskommittén för kommunlistan. Eftersom de alla planerar att kandidera till kommunen, innebär detta att de efter provvalet kommer att sitta och nominera sig själva. Det  är inte förenligt med Partiets rekommendationer och förekommer knappast i någon annan förening, där det finns så många ’ojäviga’ medlemmar att välja bland.  Eftersom Hux Fluxklanen med järnhand styrt Partistföreningarnas styrelsesammansättning, blir det inga problem att med hjälp av de säkrade ombuden lägga fram och rösta igenom alla förslag, som Klanen förberett inför Föreningsrådsmötet.

När Klanen genom hårt styrda årsmötesval i Partistföreningar och Föreningsråd försäkrat sig om kontroll i alla led, är det dags för Regionrådsmöte i maj 2001. Stämmohandlingarna sänds ut ett par veckor före mötet och innehåller inte den minsta lilla antydan om avsteg eller förändring av de stadgar, regler och rekommendationer som Partiet centralt utfärdat för hanteringen av medlemsprovval och nomineringar. Inte heller på mötet nämns ett enda ord om ändring eller avsteg. Partiets stadgar, regler och rekommendationer klubbas därför igenom utan kommentarer eller invändningar, vilket förs in i mötesprotokollet.

Efter Regionstämman är det dags för kandidaterna i Björksta att skaffa hemsidor. Partiet har tagit fram profil och hemsidesadresser för detta. Ante och Ted har redan fixat sina hemsidor och nu vill Ingemar, Kristina m fl också starta hemsidor, men det stöter på patrull. Katarina presenterar olika förklaringar och ursäkter, mer eller mindre konstlade, till att det inte ännu går att få hemsidor.

Veckorna går utan att Katarina lyckas fixa detta och irritationen växer bland de kandidater som väntar. Hon avslöjar, när Ingemar pressar henne, att Ante och Ted inte haft tillstånd att göra sina hemsidor, att deras hemsidor inte har rätt grafisk profil och att de därför måste tas bort. Men tiden går utan att Antes och Teds hemsidor tas bort. Eftersom de är de enda som har lyckats fixa till sig hemsidor och hemsidesadresser, ser de också till att få med dessa i provvalsbroschyren, en möjlighet som ingen av de övriga kandidaterna har.

Katarina tycker det är jobbigt att ständigt konfronteras med kandidater, som vill ha hemsidor på Partistwebben och som gång på gång påpekar hur Ante och Ted favoriseras framför alla andra.

-Du vet vad som gäller, säger Allan. Fortsätt bara att neka! Du kan väl dra till med lite olika förklaringar. Säg att hemsidesadresserna inte är klara, eller domänen, eller vad tusan du vill. Fixa det bara!

-Men jag har inga ursäkter eller förklaringar kvar att ta till, invänder Katarina.

-Det är bäst att du gör som vi säger, svarar Allan hotfullt.

Ingemar och Kristina fortsätter att kräva hemsidor utan resultat. För att få litet lugn och ro uppmanar Katarina dem till sist att vända sig till Partisthögkvarteret för att få hjälp, men där får Kristina veta att det bara är Regionrådet som kan bevilja hemsidor och hemsidesadresser. Katarina förstår att Kristina genomskådat hennes lögner och drar därför till med att Kristina måste ha missförstått alltihopa. Ingemar och Kristina inser att de är föremål för negativ särbehandling och att de inte kan göra något för att ändra på detta.

I juni 2001 väljs Kristina oväntat till vice ordförande för Partistkvinnorna. Hon blir både glad och överraskad. Ännu mer överraskad blir Hux Fluxklanen. Trots sin stenhårda kontroll i

alla led och positioner har de missat att detta var på gång och därför inte kunnat avstyra det. Ante rasar för denna utnämning innebär bland annat att Kristina kommer att ha en plats i Partiets styrelse och få tillgång till en hel del värdefull information och kunskap före honom. Dessutom har hon i Björkstabladet meddelat att hon tänker kandidera till kommunalråd. Hans ilska och aversion mot Kristina bara växer och han svär på att hon minsann snart ska få känna av vad som gäller. Han ringer Ingemar och ber om ett möte. Han tänker tala om för honom hur han ser på hans medverkan till Kristinas nya uppdrag. De träffas ute på stan över en kopp kaffe.

-Jag förstår att du kuppat in Kristina i Partistkvinnornas styrelse, säger Ante utan att förspilla någon tid på meningslöst kallprat.

-Kuppat in? Sånt har jag aldrig sysslat med och kommer heller aldrig att göra, svarar Ingemar indignerat. Med Kristinas egenskaper och kompetens behöver man inte kuppas in. Hon har gjort sig känd i Partiet genom sitt arbete under utbildningen i Partistkvinnorna och har kommit in helt på egna meriter.

-Det tror jag vad jag vill om, svarar Ante skeptiskt. Men varför sa du inget om att det var på gång?

-För att det här i första hand är en angelägenhet för Partistkvinnorna och dom har ni i Björksta aldrig visat något intresse för. Tvärtom. Det är knappt man får nämna dom, påpekar Ingemar torrt. Om ni hade haft minsta intresse av dom, hade ni nog varit uppdaterade på att hon skulle väljas in i styrelsen. Ni kanske ska prioritera lite annorlunda i fortsättningen.

Ante, Allan och Ted brukar vara ytterst snabba att skicka ut pressmeddelanden, när det finns något nytt att meddela från Partiet och björkstapartisterna. Ibland är pressmeddelandena färdigskrivna till och med innan nyheten, som ska meddelas, hunnit inträffa. Uppenbarligen anser de inte att Kristinas nya uppdrag är en viktig nyhet, trots att björkstapartisterna aldrig haft någon person på en sådan post tidigare.

Hux Fluxklanen tycker tydligen heller inte att det är värt att meddela att en av deras partikamrater fått en plats i Partiststyrelsen. Ingen i gruppen förutom Ingemar berör Kristinas nya uppdrag med ett ord. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur de betraktar och lyfter fram sina egna insatser och utnämningar. Dessutom innebär Kristinas nya position att hon kan tillföra gruppen mycket ny information och kompetens.

-Se till att aldrig nämna ett ord om Kristinas nya uppdrag! säger Allan.

-Ingen risk, svarar Ante och Ted med en mun.

Ungefär samtidigt ska en av Partiets trotjänare, Birgit Elofsson, som i åratal varit anställd på Partistkontoret i Björksta, permitteras eftersom det inte finns tillräckligt med jobb för henne längre. Hon har något år kvar till pension, när hon slutar. Ingemar, som kan organisationen utan och innan, reagerar och tycker det är konstigt att Birgit inte har tillräckligt med arbetsuppgifter.

-Jag förstår inte det. Vi har kyrkoval i augusti, medlemsprovval i september och nomineringsmöte i oktober. Det måste ju finnas hur mycket jobb som helst.

I augusti förstår han hur det hela hänger ihop. Då anställs Ante för att sköta kyrkovalet och medlemsprovvalet, där han själv kandiderar. Ingemar blir mycket upprörd. Han tycker det är ytterst stötande att avskeda Birgit på grund av arbetsbrist och en månad senare anställa Ante för att sköta de uppgifter Birgit alltid skött. Han anser också att det är högst olämpligt att anställa just Ante för att ta hand om provvalet eftersom han är en av ’toppkandidaterna’ i valet.

-Anställningen ger honom tillgång till allt som har med provvalet att göra. Det ser inte bra ut, varken för honom eller för Partiet. Det är oetiskt och innebär konkurrens på olika villkor. Det strider mot Partiets ideologi och varje anständig människas uppfattning om vad som är lämpligt, tänker han upprört.

Någon förståelse för sina synpunkter får han inte hos ’dom som bestämmer i Björksta’. Däremot drar han på sig en hel del ilskna kommentarer och påhopp, men han står på sig och får dessutom flera andra med sig. Det har dock ingen betydelse och hejdar inte på minsta vis de tre Bockarna Buse. De tuffar målmedvetet vidare mot följande års valplattform.

Att kapa ett parti på detta sätt är ganska riskfritt om man först säkrat makten och kontrollen över partiets processer och sett till att skaffa sig lojala, ‘nyttiga idioter’. Det krävs ‘slughet’ och kunskap om processerna och närvaro på alla strategiska möten och platser. Det hade Hux Fluxklanen strategiskt säkerställt åren före det aktuella valet. Korrupt, bedrägligt och antidemokratiskt men långsiktigt ekonomiskt hållbart.

 

 

 

4 kommentarer

Politik som affärsidé

Av , , Bli först att kommentera 39

Jakten på Makten V – Långsiktigt politiskt och ekonomiskt hållbar – Hux Fluxklanens affärsidé

Ante har mer och mer insett att politik är en affärsidé, som måste utvecklas för att ge maximal utdelning. Det har blivit trendigt att se väljarna som konsumenter eller marknad, som man måste erövra. Noggrant och mycket metodiskt formar han därför det framgångskoncept, eller den affärsplan, som långsiktigt ska göra honom och hans edsvurna politiskt och ekonomiskt hållbara. Arbetsnamnet på affärsplanen är Designing good life.

VISION:       PPM: Pengar, Position och Makt

MÅL:            att ta makten över Partiet och medborgarna att skapa behov av oss själva och våra politiska produkter

att öka avkastningen på våra insatser

att långsiktigt säkra positioner för oss själva och Partiet

METOD:      att steg för steg implementera nedanstående affärsplan

  • Se till att skaffa minst två trogna kompisar som vi kan stödja oss på i allt
  • Se till att även kompisarna blir etablerade i Partiet, men inte på positioner eller poster som innebär att de konkurrerar med oss. Det optimala är att vi i ett första steg lägger beslag på förstaplatserna på vallistorna för riksdag, landsting och kommun
  • Se till att införa nolltolerans så att alla som kritiserar oss får stiga åt sidan oavsett hur seriöst de jobbar i Partiet. Om det blir problem, kan man t. ex skylla på personkonflikt eller kräva att de ska avgå för att de är dåliga politiker och driver en politik som strider mot Partiets ideologi. Hjälper inte det, får vi indirekt se till att den som står i vägen eller har ’fel’ åsikter mobbas eller skräms iväg
  • Se till att vi tar kontroll över alla Partistföreningsstyrelser, ombud, Föreningsrådsmöten, nomineringskommittéer och Regionrådsmöten. På så sätt kan vi få makt att på regionala nomineringsmöten ’kuppa in’ eller ’kuppa ut’ den som ännu  står i vägen, innan vallistorna slutligen spikas. Här gäller det att vara ute minst ett år i förväg så att vi hinner säkra ’nyttiga idioter’ och ’sovhjärnor’ till ombud och lägga beslag på föreningarnas budgetar för våra egna personvalskampanjer               Se till att var och en av oss skriver minst en motion och ett par enkla frågor till varje fullmäktigemöte, minst en debattartikel per månad och minst en insändare i veckan
  • Se till att vi skaffar oss bra kontakter med pressen så att vi lätt kan ta spaltutrymme och få fokus på oss själva. Vi måste profilera oss t ex genom att angripa politiska motståndare och presentera idéer som tilltalar väljarna
  • Se till att vi gör oss oumbärliga under de perioder då medlemsprovval sker. Det gör vi enklast genom att erbjuda oss att gå in och ta över ansvaret för provvalen. Ingen är speciellt intresserad av att ta hand om dem ändå. För att göra det måste vi ha full tillgång till Partistkontoret. Därmed är vägen öppen för våra egna ’kreativa’ initiativ
  • Se till att vi skaffar några trogna falangister eller ’nyttiga idioter’ med egna politiska ambitioner, som inte direkt utgör ett hot mot våra positioner. Tillsammans med dem tar vi kontroll över de nomineringskommittéer som föreslår hur vallistorna ska se ut och över alla nomineringar och nomineringsmöten
  • Se till att vi tillsammans med våra falangister är de som utgör valberedningar efter valet. Då kan vi bestämma vilka personer som ska få poster av oss. Om vi kan bestämma vilken position var och en ska ha, blir det lätt att samarbeta. Det gäller att få till ett lojalt gäng, som känner tacksamhet för de poster vi gett dem
  • Se till att vi står på god fot med så många som möjligt. Det enda som egentligen krävs är att vi ler och håller med alla vi pratar med. Den konsten behärskar vi. Vi måste alltid vinnlägga oss om att bli kompis med så många som möjligt för att värva sympatisörer som kan stötta oss i våra politiska karriärer
  • Se till att vi tar oss in i olika användbara föreningar och herrklubbar, t ex Rotary, Frimurarna, Odd Fellow m fl. Det ger oss makt och där får vi en massa nya sympatisörer, som kan rösta på oss. Dessutom kan vi belöna Partistlojalister genom att ta in dem i klubbarna. De kan sedan användas till att stötta oss även i den interna karriären både i föreningarna och klubbarna. Medlemskapet kan också ge oss personliga fördelar i olika sammanhang och viss ’immunitet’; man ifrågasätter inte en ’broder’
  • Se till att vi luckrar upp Partiets regler och stadgar genom att smyga in ’luddiga’ formuleringar. Det är inte särskilt svårt eftersom de flesta medlemmar och aktiva inte orkar läsa igenom reglementet. Detta gör det lättare att kringgå gällande regelverk och möjliggör en viss mån av manipulation i medlemsprovvalen.  Valfusk är tillåtet i provvalet förutsatt att vi sköter det så diskret att bara de närmast inblandade är medvetna om att det skett. Exempel på säkra sätt att manipulera är att se till att personer före medlemsprovvalen blir ’tvångsinskrivna’ i Partiet utan att ha en aning om det och sedan använda deras valsedlar och rösta på ’rätt’ kandidater genom att förfalska deras namnteckningar. Detta är en klar vinna-vinna situation eftersom också Partiet tjänar på att medlemsantalet ökar. Ändamålet helgar medlen
  • Se till att vi får Regionrådet att besluta att alla medlemsröster skickas till eller lämnas in på Partistkontoret i Björksta. Då kan vi genom att tillfälligt jobba där direkt byta ut de valsedlar som ger poäng till ’fel’ kandidater och ersätta dem med valsedlar vars poäng tillfaller oss själva och i viss mån våra falangister
  • Se till att på Partistkontoret skaffa oss tillgång både till medlemsregister och till röstlängder så att vi kan fylla på våra egna poäng också genom att rösta åt de medlemmar som enligt röstlängderna inte röstat
  • Se till att genast undanröja allt bevismaterial som kan finnas i provvalsmaterialet. Detta gör vi bäst genom att se till att någon pålitlig person av misstag råkar bränna det

Hux Fluxklanen, som nu består av Ante, Allan och Ted, träffas en kväll 1999 för att diskutera igenom Antes förslag till affärsplan. Efter några smärre justeringar beslutar de sig för att anta den. Den känns både klockren och heltäckande. Ante ler belåtet och känner hur Teds beroende av honom växer. Han kommer inte att få några som helst problem med att styra Ted eller att se till att Ted inte konkurrerar med honom. Allan blir heller inget problem. De är helt överens om hur de i ett första steg ska dela upp makten mellan sig; kommunalrådsposten till Ante, landstingsrådsposten till Ted och riksdagsplatsen till Allan.

-Hur gör vi med Gunnel efter valet 2002? frågar Ted.

-Henne tar jag hand om, svarar Allan. Hon blir nöjd, om hon får några ledande poster i våra kommunala bolag. Det ger henne både ett fast månadsarvode och ersättning för alla styrelsemöten och resor hon deltar i. Hon gillar att glida runt och att dansa och är minimalt intresserad av att sticka ut eller delta i den allmänna debatten.

-När jag tar kommunalrådsposten, behöver jag inte längre serva henne med en massa skrivande, säger Ante. Då får grevinnan klara sig utan betjänten. Vilken lättnad! Hon kommer knappast att klara av att skriva nåt själv eller gå ut i medierna och debattera utan vårt stöd. Hon börjar bli lite av en sprätthöna, som helst umgås med tupparna.

-Nästa mandatperiod får hon återgå till hönsgården där hon hör hemma, säger Allan. Och om hon ändå skulle insistera på att vara kvar i toppen, får hon helt enkelt betala trängselskatt. Det är trångt på toppen och det kostar att ligga där. Fråga mig som vet!

-Lysande! Nu återstår bara jobbet att sjösätta och hårdlansera vår nya affärsplan, som ska erövra marknaden och väljarna, säger Ted. Det är viktigt att vi inte uppför oss som amatörer. Vi måste vara proffs för att övertyga marknaden.

-Proffs att övertyga, korrigerar Ante, som vill ha full kontroll över alla detaljer. För att erövra väljarna måste man göra dom delaktiga och engagerade. Den mest framgångsrika metoden för att lyckas med det är att säga att vi värnar och bryr oss om dom. Nästa steg blir att gå ut och rekrytera nya personer, som ännu inte upptäckt den politiska produkten och se till att dom vill vara med och producera det vi ska leverera.                      

-Men stopp nu! Använd inte leverera! Säg marknadsföra eller sälja istället! föreslår Allan. Vi vill inte binda upp oss genom att lova att vi ska leverera.                            

-Det har du rätt i, säger Ante tacksamt. Marknadsföra då. Vi går helt enkelt ut och annonserar efter morgondagens eller framtidens politiker och så väljer vi ut dom som vi bedömer ’lämpliga’. Sen behöver vi inte göra så mycket mer förutom att få dom att jobba. Dom kan läsa in sig på Partiets ideologi och politik på egen hand. Det råder ingen som helst brist på material, som vi kan sticka åt dom.

-Vi måste kanske hyfsa till förpackningen också på dom nya, men det kan jag åta mig. Förpackningen är viktigare än innehållet. Jag vet vad som krävs för att gå hem hos alla. Ju fler som blir beroende av vår produkt, desto mer långsiktigt politiskt och ekonomiskt hållbara blir vi. Dessutom gagnar det Partiet. Vilket vinna – vinna koncept! utbrister Allan leende och tänker på hur han kan sälja detta koncept till andra regioner. Och partier också för den delen.

-Och så en sak till, fortsätter Allan. Vi måste se till att begränsa utbudet och slimma säljkåren och istället satsa mer på annonsering och reklam. Några skarpa, väl definierade klockrena budskap eller produkter, som marknaden lätt kan svälja och bara ett mycket begränsat antal personer som marknadsför dom. Väljarna klarar inte av att hantera för många alternativ. En tydlig säljande produkt, en mycket slimmad säljkår och massiv marknadsföring. Vilket framgångskoncept!

-Bra tänkt! För att kunna nå ända fram måste vi också se till att behålla kontrollen över våra aktiva Partistkamrater, fortsätter Ante, som nu är i sitt esse. Det gör vi enklast genom att öka deras behov av att få vara med och producera det vi ska leverera.

-Nu sa du leverera igen, avbryter Allan. Här kan du använda sälja.

-Ja, visst ja. Tack, säger Ante. Alltså, om vi ökar deras behov av att få vara med och producera det vi ska sälja, skapas ett ömsesidigt beroende eller utbyte. Det förstärker symbiosen och vi behöver inte ta till skrämseltaktik. Men tillväxten inom Partiet måste begränsas för varje individ, så vi inte riskerar att tappa greppet. Begränsad tillväxt internt matchad med maximal tillväxt externt. Ja, ungefär så tänker jag mig att vi smartast och bäst kan uppnå våra mål.                                                                    

Affärsidén känns klockren. Den kan bara inte misslyckas. Jönssonligans politiska motsvarighet i Björksta har fått upp segervittringen och det känns helt riskfritt att ta ut en del av segern i förskott. De avslutar mötet med att gå till puben för att svinga en bägare tillsammans och fira alla de kommande framgångarna och vinsterna.

-Den ljusnande framtid är vår. Och Partiets, skrålar de belåtet.

Bli först att kommentera

Magstarkt och ”oacceptabelt” Löfven!

Av , , 44 kommentarer 49

Stefan Löfven, som valdes till partiledare för att rädda partiet efter Juholts misslyckade ledarskap, håller nu på att drabbas av ännu sämre opinionssiffror än Juholt. Det säger inte litet. Undrar om Göran Persson tycker synd om ’stackar’n’ och bekymrar sig för vad Löfven ska ta sig till efter höstens val. Vem kommer inte ihåg Perssons medlidande med ’stackar’n’ Carl Bildt’?

Men Persson behöver kanske inte oroa sig. Valstrategerna har inför höstens val bestämt att Löfven så ofta som möjligt ska referera till sin svetsarbakgrund. Löfven ska lanseras som Svetsar´n, en enkel man av folket, en vanlig knegare (med en lön på 172 000/mån). Så nu söker industriteknikföretaget SITAB:s svetsare i en platsannons med Löfvens foto. Självgående personer med dokumenterade svetskunskaper och vana att läsa ritningar välkomnas. Löfven hoppade dock ganska snart av sin svetsarutbildning. Om jag inte misstar mig, börjar man som svetsarelev först att lära sig att ta isär saker och senare att foga ihop dem. Har regeringens misslyckande med att svetsa samman landets olika grupper och delar möjligen att göra med att Svetsar’n aldrig nådde den del av svetsarutbildningen där man lär sig att foga ihop delar?  Vilka signaler ger det f ö till dagens ungdomar att lyfta fram en person som hoppat av sin gymnasieutbildning?

Löfven och partiet upprepar nu med en dåres envishet att anledningen till att det går så dåligt för dem är att de inte får diskutera de frågor och områden som de bestämt att valet ska handla om. Fel på folket m a o. Politiker som tror att de kan bestämma vilka samhällsproblem som ska diskuteras befinner sig långt från folket och verkligheten. Den förda politiken måste förankras bland väljarna, men eftersom den rätta värdegrunden och makten prioriterats framför konsekvensanalyser står Löfven där nu med svikande opinionssiffror och med allt mindre stöd t o m bland LO-anslutna. Men LO:s bidrag till partiet om 30 miljoner, trots att mindre än 40 % av dess medlemmarröstar på S, och Kommunals löfte att fixa 250 000 medlemsröster till partiet kan kanske gjuta litet olja på vågorna. ”Fullständigt oacceptabelt”!

Under hela sin regeringsperiod har Löfven varit helt besatt av SD och vad de sagt och gjort eller inte sagt och gjort. Han har sällan missat chansen att referera till SD:s ”nazistiska rötter”. Syftet har varit att förminska SD, som tagit många väljare från sossarna. Verkligheten har visat att Löfvens ’brunsmetning’ inte fungerat. Tvärtom. S har minskat och SD ökat. För att få tillbaka de väljare S förlorat till SD har S på senare tid gjort en migrationspolitisk U-sväng och kopierat SD:s migrationspolitik. Det har försvagat S i samma utsträckning som det stärkt SD. Vidare låter Löfven allt mer likt en SD:are när han pratar om hårdare tag mot kriminalitet och hårdare straff. Inkonsekvens och principlöshet är inga valvinnare. Det är heller inte framgångsrikt att ständigt utestänga SD från viktiga samtal och överläggningar. Löfven har verkligen gett mobbning på den högsta politiska nivån ett ansikte. Det inger inget förtroende.

Ett färskt försök att ’tvåla till’ Åkesson är partiledardebatten i Svt:s Agenda i början av maj. Där frågade Åkesson varför vi ska behålla utländska våldtäktsmän i Sverige. Löfven svarade att våldtäkterna beror på kvinnornas arbetsvillkor och fortsatte att prata om jobb och LAS. God dag yxskaft! Så respektlöst mot väljarna och så fullständigt oprofessionellt! Undra på att hela studion inklusive hans egna partikamrater gapskrattade och undrade hur han tänkte! Fast tänka hann han nog inte innan magen och känslan tog överhand och hans urspårning var ett faktum. Så ovärdigt en statsminister! Hur Sverige kunnat hamna där vi nu är med skjutningar, granatattacker, gruppvåldtäkter, gängkriminalitet, starkt ökad otrygghet i köpcentrum och på gator och torg samt fördubblade vårdköer hade han inga svar på. Heller inga lösningar på hur vi ska komma ur detta. Hur kan man känna förtroende för en person som misslyckats med att se gårdagens problem och nu lovar att fixa dem i morgon?

Löfven betonar gång på gång att Sverige går som på räls, att vår sjukvård är i världsklass, att skolans resultat förbättras, att tryggheten ökar bland oss medborgare, att allt fler jobbar, att bostadsbyggandet ökar etc. Partiet har slagit fast att höstens val blir ”en folkomröstning av svensk välfärd”.  Önsketänkande! Han borde lämna sitt högkvarter och ta sig ut i verkligheten, där frågor om lag och ordning samt invandring blivit de viktigaste för väljarna, inte minst för att dessa frågor hänger ihop med svensk välfärd. Bara hans senaste beslut att bevilja ’amnesti’ för 9 000 afghaner utan asylskäl av vilka en stor majoritet ljugit om sin ålder och inte lyckats göra sin identitet sannolik kommer att påverka välfärden negativt. Och hur rimmar detta beslut med kraven på rättvisa, demokrati och solidaritet och att inte ställa grupp mot grupp?

Som vanligt är det vi väljare som tvingas betala kalaset, men vi köper helt enkelt inte att en enda grupp ska ges privilegier som ingen annan grupp får. Dessutom är den officiella kostnaden på 3 miljarder endast vad gymnasieplatserna kostar för denna privilegierade grupp utan asylskäl. Därtill kommer kostnader för mat, uppehälle och övriga levnadsomkostnader, vilket torde flerdubbla kostnaden. Därför vågar de ansvariga inte avslöja vad den totala kostnaden kommer att bli. Nog måste man vara både enfaldig och tondöv om man tror att man ska vinna röster och förtroende under sådana förhållanden. Vilken grov underskattning av väljarkåren! Och så ”fullständigt oacceptabelt”, inte minst med tanke på alla ’fattigpensionärer’ i landet!

Förra veckan presenterade KU resultatet av sin granskning av haveriet på Transportstyrelsen. Deras slutsats var att Löfven var ytterst ansvarig för haveriet, han som ’inget visste’. KU:s granskning innebar ytterligare en prickning. Löfven har därmed dragit på sig 7 prickningar av KU, vilket är mer än någon annan statsminister gjort under ett kvarts sekel. Ändå är hans plan att fortsätta som statsminister efter valet i höst oavsett hur små sossarna blir. Magstarkt! Det hoppas jag väljarna kan sätta stopp för.

Sveriges statsminister verkar alltmer förvirrad och lamslagen trots att han förgäves försöker ge sken av att han är handlingskraftig. Dessutom verkar han vara omgiven av dåliga rådgivare med egna agendor och ambitioner. Han befordrades långt över sin kompetens eftersom han 2012 var den minst dåliga partiledarkandidaten sossarna då hade. Inte sällan låter han som en politisk kommentator när han uttalar sig om sin egen politik; han kommenterar läget utan att analysera det och utan att föreslå lösningar. Listan på vad han finner ”oacceptabelt” är lång, listan på lösningar snarast obefintlig. Som förhandlare är taktiken att förhala frågor i syfte att pressa och trötta ut motståndaren för att därigenom nå ett bättre resultat. Det duger inte i politiken. Ju mer han tröttat ut oss, desto mer har han förlorat. Inte heller duger det att mörka och förneka verkligheten. Det är respektlöst och en grov underskattning av väljarna.

Sverige förtjänar en bättre politik och en regering som kan ta ansvar och som kan lösa dagens och morgondagens problem. Det kan inte den valhänte och tomhänte sveTsaren och hans regering. Han valdes till partiledare för att rädda sossarna, men nu krävs en kompetent och ansvarsfull ledare som kan rädda Sverige. Valet i september måste sätta stopp för nuvarande galenskaper och ge oss en regering som vågar se och hantera verkligheten och vända den negativa utvecklingen som nu pågår. Inte minst förtjänar vi en regering som respekterar demokratin och väljarnas val fullt ut.

44 kommentarer

Jakten på Makten IV

Av , , Bli först att kommentera 29

Nya vindar                                                                         

I Björksta går livet vidare utan Allan. Strax före sommaren 1999 har Kristina skrivit sin första debattartikel. Eftersom hon är novis på området, ber hon Gunnel läsa den och tycka till. Gunnel gillar den och frågar, om hon kan få stå med som författare.

-Nej, inte den här gången, svarar Kristina.

-Varför inte det, frågar Gunnel, som är van vid att Kristina alltid ställer upp för henne.

-För att det är min första debattartikel. Om läsarna ser ditt namn också, tror dom att det är du som skrivit den och jag som bara fått hänga på, säger Kristina.

Gunnel gillar inte svaret men inser att Kristina kan ha rätt.

Juli kommer med semester och underbart väder. Gunnel har med nöd och näppe överlevt första halvåret som kommunalråd och tycker att det känns skönt att åka till Kristinas stuga en vecka och bli uppassad och ompysslad. De pratar mycket om hur jobbigt Gunnel haft det och hur hon ser på framtiden. Hon är fortfarande inställd på att hoppa av när hösten kommer, men för första gången säger hon inte att Kristina ska ta över efter henne.

-Det blir du och Ante som får slåss om kommunalrådsposten när jag slutar i höst. Han vill också ha den, säger Gunnel.

-Du har ofta sagt att det är tack vare mig som du överlevt vintern och våren, svarar Kristina. Om jag hade varit ute efter ditt jobb, hade jag inte ställt upp som jag gjort för att få dig att funka. Då hade jag låtit dig gå under för länge sen. Att slå mig fram till en position är inte min stil.

Gunnel svarar inte och tar heller inte upp ämnet igen.

I augusti träffas de åter på kommunstyrelsens möte. Gunnel har börjat känna trycket från Allan och Ante. De pressar på för att Gunnel ska kapa banden till Kristina. Efter mötet ber Gunnel att få prata med Kristina. Väl inne på sitt kontor säger Gunnel:

-Vi kan inte vara kompisar längre eftersom vi nu är politiska kollegor.

-Va? frågar Kristina totalt överrumplad. Skojar du?

-Nej, jag menar det.

-Men vi har ju utan problem varit kompisar och kollegor ända sen valet ifjol. Dessutom sa du när du tog in mig i Partiet att du alltid saknat en riktig kompis i politiken och att du var så glad att du nu fått den kompisen i mig.

-Det är möjligt, men nu känner jag att vi inte kan vara kompisar längre, svarar Gunnel kort.

-Jag hör och respekterar vad du säger, men jag har svårt att förstå det, säger Kristina. Jag tror det ligger nåt annat bakom det här.

På hemvägen kan Kristina inte tänka på nåt annat.

-Gunnel har ju nyss varit hos mig en vecka och inte sagt ett ljud om det här. Visserligen är hon lite nyckfull och labil, men ändå. Hur kan hon bara tvärvända så här? tänker Kristina.

Men det ska bara dröja ett par veckor tills Gunnel kallar in henne på sitt kontor igen.

-Det känns nästan som att bli inkallad till rektorn för att man gjort nåt som inte är OK, tänker Kristina.

Gunnel verkar irriterad och går rakt på sak.

-Nån i Partistgruppen säger att du är emot mig.

-Jaså, och vad säger du själv om det?                                                                             

Gun svarar inte utan fortsätter:

-Det gäller att välja parti. Du måste bestämma på vilken sida du ska stå och vems parti du vill tillhöra.

-Vems parti jag vill tillhöra? upprepar Kristina oförstående. Är vi inte båda med i samma parti?

-Jag menar sida. Du står inte på min sida längre. Nån i gruppen har berättat det.

-Om du litar mer på nån annan i gruppen än på mig eller på din egen erfarenhet och intuition, tycker jag du ska tänka på alla gånger jag ställt upp på dig, peppat dig och stöttat dig. Dessutom tycker jag du ska fundera över varför nån säger så till dig och varför du är så snabb att tro på det. Det säger en del om er båda, säger Kristina och lämnar Gunnel.

Efter denna händelse är det inte längre tal om att Kristina ska efterträda Gunnel.

Kristina har fullt upp med de partiinterna utbildningar hon fått förmånen att delta i, en lokal utbildning och en nationell utbildning, med träffar några gånger om året. Eftersom Gunnel inte tycker sig behöva någon utbildning, har Kristina fått möjligheten att delta istället. Hon stortrivs och får många nya värdefulla vänner, kunskaper och upplevelser.

Den nationella utbildningen äger rum på Partisthögkvarteret i Stockholm och innehåller föreläsningar av riksdagsledamöter, Partitjänstemän och ledamöter ur Partiststyrelsen. I Björksta får man inte ofta chansen att träffa eller lyssna på dem. Mycket av utbildningen går ut på att göra egna uppgifter, som sedan utvärderas. Kristina tar till vara varje minut för att få ut så mycket som möjligt och lära sig allt hon tycker att hon behöver.

Efter en helgträff i Stockholm sitter hon och en av kurskamraterna och väntar på Arlanda flygplats. Plötsligt dyker Gunnel upp och kommer fram till deras bord. Hon berättar var hon varit och vad hon gjort.

-Vad gör du förresten här? frågar hon Kristina efter en stund.

-Jag har varit på utbildning på Partiet, svarar Kristina.

-Du och dina utbildningar, fnyser Gunnel. Varför behöver du så mycket utbildning? Se på mig! Jag har inte gått några utbildningar i Partiet och jag har blivit kommunalråd.

-Men du kan ju redan så mycket. Det kan inte jag, svarar Kristina.

När Gunnel gått, frågar Kristinas kurskamrat:

-Är det där Björkstas svar på Bert Karlsson?

-Synd att hon aldrig tagit chansen att gå den här utbildningen. Om hon gjort det, hade hon inte blivit så sårbar och beroende av grabbarna för att fixa kommunalrådsjobbet, säger Kristina bekymrat. Hon är helt i händerna på Ante och Allan och det förbättrar verkligen inte hennes dåliga självförtroende.

Månaderna går och arbetet flyter på. Stämningen i Partistgruppen i Björksta blir alltmer ansträngd och man börjar prata om varandra istället för med varandra. Gunnel är ofta besk, retlig och sarkastisk på gruppmötena. Hux Fluxklanen kontrollerar noggrant vem som umgås med vem och fäller ironiska eller lätt hotfulla kommentarer om någon umgås med ’fel’ personer i gruppen. Det sura nedfallet resulterar i en tilltagande inre försurning och gruppen sönderfaller sakta men säkert i en samling kotterier, som bemöter varandra med misstro och misstänksamhet.

-Du ska veta att jag får veta allt, påpekar Gunnel då och då för Kristina.

Under ett av björkstagruppens möten lägger Kristina intet ont anande fram ett förslag.

-Nu har det gått ett år sen valet. Borde vi inte göra en utvärdering av vilka av våra vallöften vi har uppfyllt och göra en utvecklingsplan för kommande år? frågar hon.

Ingen säger ett ljud och hon förstår att hennes förslag inte fallit i god jord. Allan bara stirrar

kallt på henne och övriga deltagare tittar ner i borden eller åt annat håll. I denna otrygga grupp upplevs alla nya idéer och förslag som direkta hot. Bara Allan tycks ha mandat att föreslå något. För de övriga i gruppen är det nollvision och underkastelse som gäller.

Före jul 2000 träffas Klanen och förbereder Allans nästa drag, helt i enlighet med planen.

-Är det inte dags att hänga ut Beda snart? frågar Ted. Det är ju knappt ett år kvar till provvalet. Jag behöver den tiden för att hinna profilera mig i landstingsfrågor.

-Bra att du påminner mig, svarar Allan. Du, Ante, får se till att Beda går ut och säger något kontroversiellt. Hon litar ju på dig, så du kan säkert få henne att göra bort sig offentligt.

-Självklart, säger Ante leende. Det blir inte svårt i hennes fall.

Efter några dagar går Beda Ström, Partiets landstingsföreträdare, ut i en artikel. Dagen efter går Allan, som planerat, ut i medierna och anklagar Beda för att vara en dålig företrädare för Partiet. Han kräver hennes avgång för att hon inte klarar av att genomföra Partiets politik. Kristina, Marianne och många andra Partister chockas av Allans utfall och undrar hur Beda mår efter detta.

-Varför pratar man inte med varandra internt och hjälps åt istället? Får man verkligen göra så här? Om man gjorde så på en arbetsplats kunde man räkna med allvarliga påföljder, men här verkar det vara OK, tänker Kristina sorgset.

Känslan av olust, kontroll och rädsla sprider sig och tar värdefull energi från det politiska arbetet i björkstagruppen. Kristina känner sig mycket tveksam både till Hux Fluxklanens tilltagande härskarfasoner och sitt fortsatta politiska arbete. Hon behöver inte politiken för att försörja sig utan kan gå när hon vill. Det fyller henne med tacksamhet.

-Men behöver inte Partiet personer som jag, som inte accepterar översitteri, maktspråk, härskarfasoner och offentliga likvideringar? undrar hon. Varför säger ingen ifrån? Fortsätter vi så här, hamnar vi så småningom i Tredje riket.

 

 

 

Bli först att kommentera