Jag hade ett snack med min hyresvärd i eftermiddags. Ämnet kom att bli prisbilden på amerikanska bilar, för oss som är intresserade ett nog så intressant fenomen. Runt 1980 krängde Peders Bil Cadillac cabbar av årsmodell 67-70 i massor. Enhetspriset var om jag minns rätt 37500 kronor. De bilar som då såldes och andra motsvarande kostar nu från kanske 120 000 till 200 000 beroende på skick. För att inte tala om 50-talarna… En bekant till mig köpte en hyggligt fin Cadillac -59 för 38 000 1981. En motsvarande nu: kanske 200 000, en riktigt fin 350 – 400 000. Men den stora frågan som jag och värden (som har flera bilar i utställningsklass) ställde oss är ”får de verkligen dessa feta summor som de begär?”. Om detta går det vanligen inte att få information för tyvärr är varken köpare eller säljare särskilt pratsamma om detta ämne. Det vore intressant att veta differensen mellan begärt pris och slutpris men vi kan ju också ha tokfel – varenda 20-åring kan ju ha 300 000 att köpa bil för

Då är jag tillbaka på jobbet. Idag, den första dagen var det väldigt odramatiskt, det hände nämligen knappt nåt! Jag misstänker att mina chefer och uppdragsgivare är lediga även den här veckan. Och för övrigt i stort sett alla som har kontor i mina trakter. En framgång var i alla fall att jag kom ihåg mitt password till datorn, något som alltid brukar vara ett problem annars. Nåja, i morgon rullar det nog igång så sakta. Jag ska lämna lite historiskt material som jag kommit över till Information så får de sprida det. Det är kopior på gamla tidningsartiklar som handlar om företaget och det är faktiskt runt 30 som velat ha kopior på dem.

Sedan väntar nog gruppmöte som vanligt på onsdagar

Tjänade för övrigt några tusen i kväll då jag fick fart på ett teleobjektiv som jag trodde var trasigt.

Då kör jag vidare – mot 2020!

Efter den lilla tobakshistorien slår det mig att ”nostalgi” i vissa kretsar definieras som en form av sinnessjukdom…Så i framtiden ska jag försöka hålla mig just i den även om det nog inte blir helt lätt.

Ja, det var ju faktiskt så att då jag var tonåring rökte nästan alla i min ålder. Det var självkonsumerande majskolvspipor var enda fördel var ett lågt pris om man inte ville lägga en större slant på Ratos eller någon annan kvalitetspipa. Men i allmänhet var det cigaretter som gällde. Commerce guld Glenn, Hobson eller någon annan ur det billigare sortimentet. Kände man sig rik fick det bli Prince eller rent utav cigarillen Sheriff som levererades med ett tufft munstycke. Om föräldrarna varit till Finland fanns ofta en limpa Kent i deras bagage varav minst ett paket via stöld övergick till arvingen. Bill röktes av grannfrun och ett fåtal andra och ibland snodde vi väl en sådan. Med viss respekt för det var en cigarett med styrka hämtad från avgrundens djup.

Att vi rökte så flitigt var nog ingen slump för alla vuxna var våra föredömen. Lärarrummet på Hembergsskolan var rena lytsendimman av cigarett- och piprök och taxichaffisarna som körde skolbilarna blossade glatt under körning..

Nu är det väldigt länge sedan. Men 2002 då vi var i Bryssel vill jag minnas att vi blossade på feta cigarrer men det var nog sista gången.

Ja det här är väl sista semesterdagen. Det har rullat på, får jag säga. Som vanligt tröstar jag mig med att jag i alla fall har femte veckan kvar om andan skulle falla på. Förr var det givet att packa pick nick-korgen  en vacker septemberdag och köra upp på stalonberget för att njuta av den fantastiska utsikten. Nu blir det troligare nåt närmare stan om jag satsar på någon utsiktsupplevelse.

Till slut lite onödigt vetande: Väldigt mycket mellan tummen och pekfingret  har jag ätit 150 mackor på dialysen sedan jag började med den. Intressant, eller hur????