…för november. Men än ser det lovande ut. Milt och ingen snö de närmaste dagarna. Snö i sig har jag inget emot. Men det är inget rullstolsväder och min lyft ute vid bron är känslig för nederbörd. Och har man en gång suttit i en hiss där grindarna gått i lås utan att komma någonstans, dessutom gärna i minus 15 och snöstorm då hiss-servcefirman är i Vännäs är det nog lättare att förstå den oro jag kan känna. Vintern är helt enkelt inte min årstid.

Annars är det väl bra. Allt såg bra ut på senaste ronden på dialysen, jag har betalt restskatten och prognosen inför den riktiga pensionen ser bra ut. Så nu är det väl dags att tvärdö enligt norrländska principer. Skämt å sido har jag nog tänkt var med ett bra tag till. Kunde Jerry Lee vara med till 87 efter det stentuffa liv han levt (för övrigt samma ålder som mina föräldrar uppnådde) så ska väl jag lyckas.

Men det finns ju inga som helst garantier. Herr Supersund kan tippa vid 52 medan rök o grogg Nisse är med till 92. Det vet man inte förrän efteråt. Men kanske har jag tänjt på livslängdssnöret redan? Jag träffade en person inom landstinget som jag inte träffat på en del år. ”Lever du än?” utbrast personen förvånat.

Så är det. Dag två med den nya regeringen. Och det verkar lovande. NOT!!! Buschan deklarerar att någon subvention av elpriser inte är aktuell. Medan företagare och privatpersoner särskilt i södra Sverige vänder näsan i vädret. Jag kan villigt erkänna att jag nog inte fattat att vi redan är mitt i krisen, inte förrän jag såg ett inslag om de långa köerna till matutskänkning i Skellefteå.

Förr pratade man med bister humor om att dra tiggarkälken. Någon sådan är inte aktuell men familjer och enskilda som aldrig behövt stöd står nu i kö för billiga varor som delas ut.

Nu drar sig klockan mot fyra (på morgonen) och det är dags för en tupplur. Gonatt!!!