Så kallades han även om han var döpt till något annat. Och givetvis får man inte detta epitet om man inte har för vana att ibland köra jäkligt fort. Omtalade är hans och en annan fortåkande chaufförs resor med värnpliktiga till Boden. Först in i bussgaraget och ställa om dieselpumparna, sedan ut på vägen med gasen i botten!
Men faktum var att oftast körde han lugnt, namnet till trots. Jag åkte ofta i vanligt vardagstempo med honom. Men en resa jag minns gjordes i november 1976. Jag hade blivit städslad som fyllchaffis av ett gäng i grannbyn och Lasse kom för att hämta mig. Då jag halkade mig ut på gården konstaterade jag att det var ”blåglitteris” som vi sa. Och Lasse hade en Amazon med helt blankslitna sommardäck…
Men vi slirade igång på något vis och ställde kosan mot grannbyn. Lasse var på lika gott humör som han oftast var. Storvägen var precis lika isig. Hastighetsmäteren pendlade mellan 100 och 120 och man kunde höra på motorgången att bilen spann oavbrutet. Lasse parerade bredsladdar oavbrutet samtidigt som han pratade och skrattade. Det var kanske tur att jag hade liten körerfarenhet så jag inte riktigt fattade hur farligt det var. Men jag minns i alla fall den sista, tvära kurvan före grannbyn. Det gick runt 100. ”Vet fan vad det är”, säger Lasse, vilt parerande ”jag har börjat köra så jäkla sakta”…..
Senaste kommentarerna