Vet ni kära vänner. om drygt tre månader kan jag krypa in  i texten iill Beatlessången: will you still need me, will you still feed me whwn im sixtyfour. Det blir knepigt för jag har ännu inte börjat känna mig hemtam bland 60-taggarna överhuvudtaget. Men en tröst är att det verkar vara samma lika för många.  Den stora frågan i sammanhanget är ju vem som kommer att needa och feeda mig.  Då man inte har egen familj är det lätt att undra hur behövd man är, särskild som pensionär. En vän som verkligen hade ett arbetsliv i hetluften med kontakter världen runt konstaterade: ”då dörren till jobbet stängdes tystnade telefonen”, och visst är det så. Men trots allt är det lugnt för min del. Jag träffar en hel del trevliga människor och har heller ingas problem med att vara ensam. En fördel med att växa upp i en barnfattig del av en glesbygdsby. Sen kan man ju fråga som en ambitiös radioreporter gjorde: ”Hur är det. Lever du själv???” Jag känner ju spontant att de flesta av oss gör det. Men tydligen var hon livrädd för det fula ordet ”ensam”. Hur går det då med feedandet nästa år? Tack bra, jag hoppas få god mat minst tre dagar i veckan på dialysen och några mackor kan man ju alltid svänga ihop även som 64-åring…

Det är nu ganska många år sedan jag satt både i fullmäktige och i en nämnd i åtta år har i Umeå. Då jag tittar i backspegeln måste jag erkänna att jag blir lite förvånad. Främst över mig själv. Jag är nämligen en av dem som livligast deltagit i diskussionerna under de mängder av kurser  som jag deltagit i utanför politiken. Jag har heller aldrig haft minsta problem med det verbala under de likaledes många kurser där jag varit handledare. Men i nämnden och fullmäktige var jag en av de mer tystlåtna. Men jag tror att jag vet en del av orsaken: i den nämnd där jag satt kände jag starkt att jag hade en närmast bedövande ”underkompetens”. I stort sett alla var proffs på ämnesområdet och det la tyvärr en  filt av tystnad över mig, som jag inte ens kan förklara själv. Det var dock en mer konkret fråga som gjorde att jag lämnade nämnden. Det beslöts nämligen att våra sammanträden skulle starta klockan åtta på morgonen. Dels börjar min assistent precis då, dels är det ganska mycket som ska göras innan jag är körklar. Inga aktiviteter före elva brukar vara min praxis. Varför protesterade jag då inte? Mja, ibland blir man trött på att bli lite stigmatiserad som funktionsvarierad och om en start på morgonen passar de flesta kändes det fel att tvinga dem till start 13.00 som var alternativet.

Fullmäktige var intressant att delta i men även där är det mängden av kunniga deltagare som bromsar en enkel amatör. Men mottagandet i båda dessa verksamheter var den allra bästa, det vill jag påpeka, och det var trots allt intressanta år.

Vad skulle jag göra om jag plötsligt flyttats till mars 1978 och kön av glada beväringar som lämnar igen sina prylar på T3 i Sollefteå – hur skulle jag ändrat mitt liv? Om jag utgår från de förutsättningar jag fick i livet tror jag faktiskt inte att jag gjort så mycket annorlunda. Visst, jag kan säga att ”då skulle jag blivit hjärnkirurg”. Men tyvärr skulle det inte hålla då jag inte har förutsättningar för att bli det. Jo, en sak ångrar jag faktiskt. Volvo hade en egen bostadsförmedling i början av 80-talet. Och då det byggdes på Röbäck blev vi erbjudna att köpa bostadsrätter. En tvåa för 12 000 eller en trea för 14 000. Men sådana enorma pengar ville man ju inte satsa. Det skulle jag ju givetvis ha gjort i en blink men vi visste ju inte vart priserna skulle dra iväg…

Jag vill bara kort berätta att läkaren ringde idag och berättade att lungorna är ok. Det de sett var ett ”skräp” som han sa som låg bakom lungan. SKÖNT!!!

I morgon ska jag träffa läkaren angående det de såg på ena lungan. Givetvis hoppas jag att det inte blir som i juni 06 då en ung läkare kom förbi vid min säng och ville jag skulle följa med henne. Vi gick till ett litet rum där ytterligare tre eller fyra läkare väntade. Precis då fick jag en känsla av att det här inte är riktigt bra. ”Tyvärr hittade vi betydligt mer än vi ville”, sa den äldste doktorn. The rest is historiy men som sagt – jag vill inte ha en upprepning av det.

Ja, i morgon vankas lördag. Dialys, och jättemycket annat hinner jag väl inte med. Märkligt nog har jag haft en riktig mysupplevelse i kväll. Satt ute på bron i det svarta mörkret och tittade på den stjärna jag såg. Eller vad det nu var, det hade försvunnit en stund senare. Att betrakta en klar natthimmel gör en märkligt filosofisk och djup. Och det är kanske nyttigt ibland. En sak som gör mig lite djup nu är det faktum att jag kommer att träffa en läkare på tisdag. Jag gjorde en vanlig lungröntgen för någon månad sedan och då såg de något i ena lungan som gjorde att jag fick göra en magnetfotografering i tisdags och nästa tisdag ska jag alltså få veta resultatet. Och tänk – jag har inte ens googlat! Helt enkelt för att ag just nu inte har en aning om vad det handlar om. Jag har upplevt liknande situationer tidigare och jag konstaterar att det är ett sätt att få spänning i livet. Men ni kan väl hålla tummarna. Jag tror det kan behövas…