Ja det var påsken. Åt väldigt gott på långfredan men för övrigt rätt lugnt. Den lite småsnuskiga rubriken får mig att tänka på när Bombi Bitt och hans sidekick Eli träffade äventyraren Nils Gallilei. Då de blivit vänner avslöjade Nils att han tillhörde en hemlig sekt och han upptog även pojkarna i den. Men han hade tyvärr fått sektnamnet lite om bakfoten. I hans värld hette den Kuk Klux Klan! man kunde undersöka om någon var medlem genom att kittla dem i handen och stampa dem på foten. Eli försökte det på familjens hushållerska, en äldre vördig dam. Dock flydde hon skrikande troligen i tron att det var början på ett våldtäktsförsök…Ha en bra fortsättning och kittla inte någon i handen-

Vad många inte vet är att det finn plus eller minus-bilar. Du kanske tror att om du köper en bil med 150 dinhästar så har den det. Men så är inte fallet. Det finns en tolerans, vanligen 10 % uppåt eller nedåt beroende på hur toleranserna främst i motor och andra mekaniska komponenter är. Så din 150 hästare kan vara både 135 kusar eller 165 beroende på toleranserna vid tillverkningen utan att det är något fel. Man pratar ibland om ”blueprinting”, främst i amerikanare. Då optimerar man alla toleranser för att få ut maximal effekt. I ärlighetens namn är ofta toleranserna i europeer så små att de är blueprintade från fabrik, minusmotorer är mer sällsynta men de finns också.

Jag tror jag körde en sådan en gång med +++ motor. Det var en Opel Rekord kupe -67. Vi var fem i bilen då vi hanns upp av en Mercedes 230/6. De i den verkade vilja kappköra så jag gasade…140, 150, 160, 170. Då började mercan krympa i backspegeln  medan opeln surrade på obesvärat till upp emot 200. Så det måste ha varit många plus i den.

Såg förresten nyss en rejäl  motorcykel. Ett väldigt snyggt bygge  med Viper V10 på 500 hästar. Toppar en bra bit över 400 knutar och väger mer än 600 kilo. Ingen växellåda så 500 varv är lagom landsvägsfart…

Jag växte upp i en miljö där beröm och kärlek sällan visades. Självklart var jag och kompisarna omtyckta av våra föräldrar men det var sällsynt att någon visade det eller sa det i praktiken. Nu dök dock ett minne upp som visserligen är av nyare datum men lika uppskattat. Jag var på besök hos min pappa som de sista åren bodde på ålderdomshem i Vilhelmina. Då jobbade jag en hel del på Folkbladet och som en naturlig följd av det fanns min byline på en del artiklar, och pappa var en trogen  VF-:läsare och såg ju detta. Men jag kunde aldrig tro att han skulle bry sig särskilt om det. Men plötsligt säger han :”Hur är det, har du någon bild på dig? Jag har berättat för de andra här att du skriver i tidningen men det skulle vara roligt att få visa dem en bild på dig”. Jag blev minst sagt överraskad över detta bevis för sympati men letade förstås fram en fin bild. Detta hände runt år 2000 men är fortfarande ett ljust minne…