En gång i världen hade vi en stor släktträff. En medlem hade grävt ner sig lite djupare i historien och vi undrade förstås vad det fanns för spännande att berätta. Men han hade bara kommit fram till att det inte var något särskilt med oss Wahlströmmare. Lite så är det att vara pensionär. Det är inget speciellt med det. Inget grått skägg har växt ut och jag har inte heller eldat upp mina hårdrocksskivor till förmån för Luddgopelles och Snoddas. Hm… det var roligare att skriva om släkthistoria kommer jag på så då gör jag det. Jag har ofta undrat om en detalj, nämligen släktnamnen på pappas sida. Min farfarsfarfar hette Nils-Anton och flyttade upp till Järvsjöby från Nysätra sedan han träffat en flicka från den byn. Inget märkvärdigt med det men sedan satsades det på lite märkvärdigare namn i två generationer. Farfarsfar fick heta Marcelius och farfar Severius (med många reservationer för stavningen, jag har sett flera olika…). Men sedan i min pappas generation var släkten tillbaka i det mer vanliga. Ja, pappa fick heta Bertil och hans syskon fick också kärnsvenska namn. Jag vill tillägga att släkten är välkommen med synpunkter – jag kan ha fel.
Ja namn kan vara klurigt. En höjdare i skogsbranchen gavs namnet Tall i förnamn men givetvis blev inte verkligheten som föräldrarna tänkt sig med ett engelskt tååål utan ett mer urnorrländskt Tall!.
Jag återkommer snart om inte demensen slagit till!!!
Senaste kommentarerna