För varje dag snön håller sig borta blir jag lite muntrare. Visst, det blir mörkt och tråkigt och en jul utan snö kan nog ge många panik. Och allt det här håller jag absolutmed om i grund och botten. Men för mig personligen blir livet så mycket enklare utan snö. Det är dels så att rullstol och snö inte går så bra ihop. Numera spelar dock det mindre roll då jag bara har en arm att köra med och är ute väldigt lite. Men ett annat bekymmer är min hiss ute vid bron. Den och dess givare och annan teknik kan omöjligt ha blivit informerad om att företeelserna snö och is existerar. Och har man en gång suttit i i en hiss som fastnat halvvägs ner i minus tio och snöyra då samtidigt hiss-service-firman är i Vännäs, så kan man hålla sig för skratt.

Så ni får ursäkta men jag fortsätter hoppas på en snöfattig mild vinter.

För övrigt närmare sig den riktiga pensionen. Några få månader kvar. Jag gissar att jag har samma känsla av overklighet som nog rätt många har. Men alternativet – att inte hinna uppleva pensionsdagen vore ju oändligt mycket sämre. Och tyvärr kan jag notera att inte så få slutar livsresan tidigt. Från min högstadieklass, till exempel, är det så vitt jag vet fyra av killarna som dött. Nej, det var onödigt dystert. Tänk på Joe Biden som ställer upp i nästa presidentval trots att han väl närmar sig 80. ”Den andra” kandidaten är ju också gammal men honom pratar jag helst inte om.

Dialys. Väldigt mellan tummen och pekfingret har jag gjort strax under 1000 behandlingar. Och följaktligen  ätit 1000 mackor eftersom vi får fika under behandlingen. Och tillbringat runt 2500 timmar i behandling. Ja det blir häftiga siffror. Jag hoppas min chefsassistent har det bra i Los Angeles dit hon drog i veckan. Förmodligen något varmare än här trots att vi har det milt för årstiden.

Hur kommer det sig att en proffskamera, laddad för  tusen exponeringar, plötsligt är fullkomligt tom på ström? ,Detta då kameran lyftes för att ta några bilder på ett känt spökhus…Hade aldrig hänt vare sig förr eller senare.

Vi fortsätter på temat ”oförklarligt”…

Det här utspelade sig för många år sedan, på 80-talet gissar jag. Jag befann mig på Lekbiten tillsammans med två vänner och deras  bäbis. Vi strosade runt och tittade på de föremål som första barnet kan tänkas vilja ha. Allt var precis som vanligt. Men plötsligt hände något som jag varken då eller senare kunnat förklara. Plötsligt sträckte jag fram handen mot barnvagnen. Och inte bara det – jag stack in två fingrar i munnen på flickan! Men det var en oerhörd tur för jag kunde dra ut en stor prislapp som hon kommit åt någonstans och börjat tugga på. Jag vet ju inte vad som hade hänt om hon fått fortsätta tugga men ”något” ville i alla fall att jag skulle få ut den. Jag har funderat sedan dess på vad som styrde mitt handlande men inte fått något svar…

De senaste dagarna ska ju ha varit ovanligt spökiga. Det är dock inget jag märkt men onekligen kunde ju mörkret och dimman ge många sådana möjligheter. Det var faktiskt en sen kväll vid ungefär den här årstiden jag upplevde något jag inte riktigt kunde förklara. Jag hade varit på jobbet i något ärende sent, runt 11-tiden. Jag gick ut en bakväg som var närmast då man skulle till parkeringen. Den öppnade också mot en lång ”industrigata”  på baksidan av Volvo. Jag tror jag höll på med något som krävde min uppmärksamhet men kastade en snabb blick längs industrigatan där jag såg tre personer som närmade sig genom kvällsdimman.  Men efter en snabb blick släppte jag dem för att titta på det jag höll på med några sekunder. Då jag tittade upp igen var de spårlöst borta! Då jag såg dem var de alla klädda i vad som såg ut som trenchcoats. Och vad värre var att jag insåg att de borde varit  närmare tre meter långa…Och var de tagit vägen under de sekunder jag släppte dem med blicken  var omöjligt att förklara.