OK, i morgon klockan åtta är det dags att kliva på bussen igen. Dialys. Och en sådan behandling tar största delen av dagen. Usch, det här blir lite oinspirerat men jag kommer igen senare…

Nu – på måndag kväll – börjar min helg. Onsdag-torsdag ingen dialys. Härligt. Och dessutom kanonväder idag. Och kalops till lunch. Ja, det är nästan för bra.

Sommaren hade precis rullat in över oss med strålande solsken och värme. Det var juni 1977. Men inne i min kompis Mårtens gula Amazon var det inte direkt värme som gällde. Snarare förundrad panik om det är möjligt att ha den känslan. Bara någon dag tidigare hade vi gjort vårt sista pass på AMU-center i Vilhelmina. Kvällen före hade jag varit ute på party med gänget i BA:s vita fenmerca. Kom hem sent men nu var jag för skräckslagen för att lyckas vara bakfull. Konversationen var enstavig. Var nog båda försjunkna i tankar. Vi rullade på, passerade Åsele och vidare mot Junsele mot slutmålet för resan som var Sollefteå. Som nog många säkert räknat ut  var vi på väg att rycka in i lumpen. I vårt fall T3. Det som ibland pirrat till av oro sedan vi fick inryckningsordern var nu verklighet. Tio ovissa månader lååångt från all civilisation, det vill säga Vilhelmina…Till slut såg vi en hög huskropp på lågt håll: – Du det där är väl sjukhuset i Sollefteå, sa Mårten med lätt darr på stämman. Ja, det var en minnesvärd resa. Men så tokigt blev det inte. T3 var inte så extremt militärt tack vare att många befäl blivit sådana utan fanatiskt militärintresse- bara för att det var de enda jobb som fanns. I mars 1978 var det muck vilket ändå var härligt. Lite lekte jag med tanken på en FN-period så ja forskade om vad jag kunde bli där med mina betyg och utbildning. För övrigt 10-5-5 vilket väl var normalt. Men jag släppte idén då det visade sig att det  enda jag kunde satsa på var ”Technikal insekt fighter” och det lät inte så glamoröst.

Läste nyss en krönika i en av de glittriga motortidningar som finns att köpa. Skribenten var övermåttan nöjd med sin Polestar som han köpt för ynkliga 650 000. Ett rent fynd alltså. Porschen han funderat på skulle kostat 2,2 miljoner vilket han dock tyckte var lite svettigt. Men nu hade han i varje fall beställt en helt eldriven Maserati som ska levereras nästa år. Med detta som bakgrund undrar jag om jag valde fel yrke – motorjournalister verkas skära guld med täljkniv….

Det känns som en evighet sedan jag pratade med er, kära bloggläsare. Och det är det ju måste jag erkänna. I likhet med många andra har jag stiftat bekantskap med Covd 19. Det hände i mitten av januari och för mig var upplevelsen smått fånig. Två dagar av hosta och lite rinnande näsa. Sedan var det över. Kanske mildrades sjukdomen av att jag vaccinerats tre gånger. Och för övrigt blev det även en fjärde injektion några veckor efteråt.

I kväll ska en klocka landa här hos mig. Helt onödigt egentligen jag har redan tre armbandsur. Men det har fastnat i min skalle att det är i stort sett det enda smycke en man kan bära och då får jag betala för det.

För övrigt kan jag meddela att de senaste dagarnas sol och blidväder gett mig vårkänslor. Givetvis kommer jag att bli stenlurad – om en vecka trängs isbjörnarna med hårt jobbande snöröjare på våra gator och termometern fryser. Jag blir med andra ord lika lurad som alla andra år!