Etikett: järnbalk

Daga mig hit och daga mig dit!

Av , , 4 kommentarer 12

När jag och Winstone var på väg hem efter morgonpromenaden igår, ja, morgon och morgon, förmiddag kanske man säger då vi har turen att ha en hund som chillar i soffan till både 9.30 och 10, utan att vara stressad, på något sätt. Så hade vi bara viadukten kvar, mellan Sandåkern och Västerslätt, kom igenom den och ut på andra sidan, då det blev ett fasligt buller och bång.

Winstone la iväg så jag fick hålla emot det jag hade. Han gör så, då han blir skrämd av höga, metalliska ljud. Såna där som kan komma från traktorer som kör omkring med grejer i skopan, för att ta ett exempel.

Nu var det en stackare som inte fäst sin last ordentligt, och rondellerna har ju en tendens att suga utåt, i svängen, där tappade han förmodligen, av ljudet att döma, en hög med järnbalkar, därav en massa höga metalliska dån, eller hur man nu ska beskriva det.

Ja, tänkte jag sedan, tur att vi inte stod på den andra sidan viadukten, där hade det levt om ännu värre, kan jag tänka, och ännu mer tur att det faktiskt finns räcken då man kör ut från rondellen, annars hade nog dessa saker han tappade, kommit ner rullandes för grässlänten…ojoj! Ingen turdag för den killen, i varje fall.

Apropå dagar, pratade om dessa dagar som ska firas, är det inte kanelbullar så är det dammsugare, kladdkakansdag, internationella toalettdagen, lösenordsbytardagen, internationella musarmsdagen och myggholkens dag, bara för att nämna några. HÄR kan ni kolla in några fler av temadagar som finns.

Nå, så sa personen jag pratade med, att det skulle kunna finnas en skorpans dag. Mjo, varför inte, svarade jag. Och i det ögonblicket, uppfann jag en skorpdoppartång. Ja, det är sant! Hur svårt är det inte att försöka doppa en skorpa i tekoppen utan att antingen fippla så den trillar ner, eller att försöka undvika att doppa ett finger? Jojo, say no more!

Tången ska vara liten och nätt, påminna om en sockertång, typ, nåt i stil med denna:

IMG_2014Nu hade jag ingen skorpa hemma, men ni förstår tanken va:

IMG_2021 (2)Fast den kunde få vara mindre…och lite fina mönster på 😀
I jakten på det här exemplaret, så tog jag fram en av många små lådor med diverse ting, kolla bara:

IMG_2015Och däri, hittade jag världens (ja i alla fall i det här huset), minsta sked:

IMG_2017Vad används den till? Kan det vara en saltsked, fanns såna för längesedan, månntro? Jo jag vet, man kan googla, och hade min farmor levt idag hade hon googlat i sin bokhylla 😀 Ha en fin dag, alla mina vänner!
2016-10-05 09.53.02-1

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Det är ju världsligt…

Av , , 6 kommentarer 21

 

Att vara på rätt tillfälle vid rätt tidpunkt eller fel ställe vid fel tidpunkt, det var gårdagens lilla diskussion. En olycka sker ju inom loppet av någon sekund, ibland inte ens det. Hur många gånger har man inte sagt, tänk om jag varit tio sekunder tidigare, då hade det där varit jag… eller tvärtom.
Tänk om vår pappa, hade sett en fågel, där han stod och svetsade, kanske han då hade tagit ett steg tillbaka, och undvikit järnbalken som föll över honom. Ponera att stegen INTE hade stått bredvid honom då hade den inte varit det lilla skydd som krävdes för att han faktiskt finns här idag, om än, svårt skadad.
Jag vet att detta resonemang är ett sätt att bearbeta, för allt som oftast får man inga svar, man gissar, tror och det känns bättre om man har en förklaring. Och saker händer, utan någon som helst tanke bakom… så är det bara.
Jag har ju en klok liten vän, hon som har en son som varit jättesjuk, hon sa en gång, att hon var så less på alla som sa att allt hade en mening, för hon kunde för sitt liv inte begripa hur hennes sons sjukdom skulle kunna ha en mening.
Men ok, sa hon, nu hade sonen skrivit under att han efter sin död, ville donera sina organ, och då kan det ju faktiskt vara så att ett av hans organ skulle ges till någon som behövde det, som sedan födde ett barn… som i sin tur fick ett barn som någon gång i framtiden, löste världsfreden, DÅ, har ju allt detta en mening, och min son skulle vara delaktig i något stort.
Men hur stor är sannolikheten för detta, sa hon, och aldrig får jag veta det heller…
Men just det… kanske är det som är meningen. Vi ska inte veta allt, vi ska heller inte förstå allt, då kanske det med blir galet. Hur det än är så vet i alla fall jag att detta är något av det värsta vi alla i familjen varit med om, och det jobbiga är all ovisshet.
Ingen kan svara på hur det kommer att bli, men vi har i alla fall fått lite glädjande besked och det kändes jättebra och upplyftande, och att han har en fruktansvärt lång väg tillbaka, det vet vi också, fast då tänker jag, att han har ju all tid i världen… så tiden blir ju en världslig sak, precis som mycket annat har blivit den senaste tiden.
Jag önskar er alla en fin dag!

Vardagen går på sparlåga

Av , , 12 kommentarer 9

 

Jag och mina syskon, samt mamma och Theresé (som kommit upp från Järlåsa), har tillbringat ett antal timmar på lasarettet. Det är min pappa som varit med om en allvarlig olycka, där han får en järnbalk över sig och ligger fastklämd under 4 timmar, innan man hittar honom. Han är vid liv… men givtevis skadad och läget är fortfarande kritiskt, därför håller dom honom nersövd och kommer nog att göra det ett bra tag framåt
Man tänker att tiden helt plötsligt stannat upp, det enda man gör, är att prata, reflektera över vad, hur och varför…man hinner tänka en hel del på livet i sig, men allt annat lägger man bort och den vanliga vardagen, går på sparlåga.
Under vissa stunder kan man skratta och det känns riktigt bra, och i nästa stund rinner det tårar utan att man egentligen sagt eller gjort något… och det är verkligen jättejobbigt.
Av allt som händer i ens liv, ska man nu ha något att lära sig (enligt vissa), och då sitter man och funderar vad man nu ska lära sig av detta…och nä, jag vet inte, jag har då ännu inte kommit på ett bra svar… än, inget som man inte visste om sedan tidigare.
Vidare kan man ju då också fråga sig om det verkligen är så, eller är det nåt man säger för att man egentligen bara vill ha ett svar… nåt att skylla på och man tycker inte att saker kan hända, bara för att.
För varför ska en människa straffas för att några andra ska lära sig av det???
Nåväl, nu har jag berättat vad som hänt och vart vi är idag, ingen trevlig, underhållande läsning, inte idag i alla fall, men som jag kommenterade för en stund sedan, så visst är det mycket förtvivlan, men hoppet överger vi inte utan det är det vi lever på idag. Ha det gott!
Maria Lundmark Hällsten