Skoj på hoj…

Mitt förhållande till motorcyklar präglades länge av att starkt habegär. Förmodligen var det pappas fel. Under de första åren i mitt liv körde han nämligen en BSA B33. En vinröd 500 –kubikare med en härlig sång i den encylindriga motorn. När han kom hem från skogen satt jag beredd på bron för att kunna kasta mig ut på byavägen och springa honom till mötes. Ja, de som känt mig bara de senaste 30 åren blir säkert förvånade. Men jag sprang faktiskt, så snabbt som de korta benen kunde bära mig för att få åka på den kromglänsande tanken de sista 100 metrarna. Det måste förresten ha varit en syn när hela familjen var ute, jag på tanken, farsan vid styret och mamma på bönpallen. Som nog inte var världens bekvämaste eftersom farsan valt en maskin utan bakfjädring. Med 28 hästkrafter var den hyfsat snabb i början av 60-talet men det skulle bli betydligt mer i framtiden.

Under min uppväxt var omgivningarna lite av paradiset. Det stod gamla motorcyklar mer eller mindre överallt i skogen. Bland annat minns jag en cykel med det obetalbara namnet Horex som stod i en glänta tillsammans med några rödmyror. För övrigt en Tysk  maskin, har jag lärt mig. Och i Dalasjö någon mil bort stod en Velocette. Dit åkte man gärna för att skruva sönder den.

Åren gick och så småningom blev jag högstadieelev. På Hembergsskolan hade vi under de åren en skolvärd som också var en stor idol för de flesta tonårsgrabbar. Och han körde den tidens värstingvärsting, en Honda CB750. Som tillsammans med Kawasakis Mach 3-cyklar var det häftigaste du kunde ha. Men överlevnadschansen var lite större på Hondan, enligt tester.

Effektmässigt var de nog lika, tror det var 67 hästar. ”Kawwan” var dock  mer vildsint och krävde massor av varv och kunde börja wobbla otäckt i höga farter. Vilket även Hondan gjorde men lite mer kontollerbart.

Allt enligt tester. Min erfarenhet då begränsade sig till en Mustang Cross Special vilken som bäst kanske hade 4 – 5 hästar med lånad sjuochenhalva på. Så det var en bit bort från Rune, som han hette, och hans otroligt coola kompisar som gled runt på samhället mellan fikapauserna på Stenmans.

Bäst av allt var när vi skulle spela biljard på Hotell Lappland på Fritt valt arbete. Det var en grusad uppfart och givetvis drog Rune på så gruset sprutade inför en hänförd publik!

Så gick mååånga år. Jag var nu en stor pojke men dock utan körkort som gav mig rätt att framföra tvåhjulingar. Kommer inte ihåg hur jag lyckades fippla till det men det tog lång tid innan jag fixade lämplighetsintyg. Många som till och med är lite yngre fick automatiskt AB-kort. Men jag får nöja mig med ett fånigt B.

En vacker dag många år senare fick jag för första gången köra rymdraket. Nej, givetvis inte! Men ändå inte långt ifrån. Vi befann oss i en elektriskt laddad stad i Mälardalen och en av mina kusiner hade hämtat ut något som var snubblande nära en rymdraket. En lila Kawasaki ZZR1100 som nog var det snabbaste som fanns då. Jag beundrade den oerhört snygga maskinen med – förmodligen – dräglet rinnande.

– Har du lust att prova den, log ägaren, en kusin vi kan kalla A för att göra det fullkomligt omöjligt att identifiera honom.

Jag fattade egentligen noll, han erbjöd mig en tur med sin värsting och log dessutom…

Frestelsen blev för svår, jag äntrade maskinen. Och här måste jag väl erkänna att jag inte var heelt grön. Något år tidigare hade jag bland annat nött en del med A:s dåvarande offroad i akt och mening att fixa körkort. Som alltså runnit ut i sanden men en viss hojvana fanns ju.

En lugn tur på några kilometer var vad jag unnade mig men det gav mersmak. Lite senare, när onödiga strypningar tagits bort provade jag den ordentligt. 147 hästar på några hundra kilo hoj ger hyggliga prestanda men den var snäll som en gammal diesel på låga varv.

Under samma period utsattes jag för fler hemska konspirationer när jag – ytterst motvilligt förstås – äntrade kusin J:s Yamaha FJ 1100. En trevlig sak även om man fick jobba lite mer i kurvorna än med den ”självsvängande” Kawasakin.

Visst kan jag hitta andra jag provat. Kawasaki Z400, KTM Penton, Suzuki helcross (en helt galen vilde) och lite småcyklar. Ja, det blir en hel del. Men tänk så många det blivit om jag haft körkort…