En minianekdot: Jag och Hans-Ove delade ett starkt intresse för raggarbilar.  Redan innan vi fick köra tillbringade vi timmar med Wheels, Power, Start o Speed och andra publikationer jämförande fenor och kromlister. Senare i livet skulle min kompis äga raggarbilarnas urmoder, den blå Kapiän jag berättade om några gånger för länge sedan. Och när jag stod nere vid storvägen och väntade på den buss, Ulvobergarn, som skulle ta mig till Vilhelmina gled Hans-Ove upp i sin Plymoth Valiant Signet -67 och erbjöd en provtur. Som avslutades med att jag fick tok-köra för att hinna ikapp bussen som faktiskt skulle ta mig till bilskolan för nåt körkort hade jag inte hunnit ta. Så gick det till på den tiden…

Hursomhelst var kassan skral ibland. Vid ett tillfälle slog Hans-Ove till på en Ford Taunus -64 som Bilbolaget ville ha 700 kronor för. Riktigt trevlig blåmetallic med svart tak och skinnstolar från Volvo P1800. Och bensinvärmare, men den tror jag aldrig nån vågade starta. I den hade vi rätt trevligt trots att det inte var en jänkare. Men en trist vinterkväll höll vår fantasi på att krascha bilen och kanske oss själva.

Det var dans på Folkets Hus men det var rätt trögt. Inte ens som den kvällen min numera avdöde kompis och jag blev tagna av polisen och jagade med blåljus tre gånger. Vilket jag ska berätta om senare.

Hans-Ove suckade bakomratten då vi rullade postgatan ner mot den livligt trafikerade Volgsjövägen.

"Tänk om man ändå hade en jänkare…" "Ja, en Thunderbird i stället för den här"

"Nå, det här är ju i alla fall en Thundernus", svarade jag. Min enkla replik fick igång min kompis  som satte plattan på de 70 hästarna i botten och försökte imitera en vass V8.

Tyvärr blev han lite väl engagerad och passerade Volgsjövägen i 70 km/timmen och det var bara någons försyn som gjorde att vi inte kraschade.

Om vi nu ska prata bilpriser minns jag när vi stod utanför dansen i Sandsele med denna Ford. En kille som nyss köpt en röd/vit Cheva -57 satte sig för en skvätt ljummen explorer och berättade att den nyköpta bilen betingat den enorma inköpssumman 12 000 kronor. Nästan ouppnåeligt då, så gammal är jag;-).

För ett par år sedan var det med stooor tveksamhet jag anslöt mig till Facebook. Det kändes omöjligt att hitta någon användning för detta sociala medium och det fanns ju mail. Jag var länge skeptisk till många funktioner som jag tyckte var svårbegripliga eller onödiga.

Jag har absolut inte koll på allt men använder det jag behöver och har glädje av det kan jag nu till min förvåning konstatera. Jag är väldigt restriktiv med vänner. Om jag minns rätt har jag runt 100, och det är personer jag relaterar till även i verkliga livet. Inte helt förresten – Mona Sahlin kan jag inte påstå att jag känner även om jag har henne som facebookvän. Ibrahim Baylan däremot, partisekreteraren i (S) som jag också har på listan, satt i samma nämnd som jag i flera år. Men fick jag en förfrågan från Fredrik, Maud eller Göran tackade jag nog nej. Visst heter det vänlista?

Vad som dött sotdöden är det vanliga mailet. Det är ju nästan sällsynt att man får något. Med undantag för alla erbjudanden att köpa Viagra och andra "läkemedel" som vanligen hamnar under Spam-rubriken. Mina M-vänner är oaser i öknen som ibland levererar roliga och ibland tänkvärda e-mail. För övrigt är mina två privata mail i princip döda zoner. Vilket man däremot inte kan säga om FB. Jag är ute 3-4 gånger per dag, skriver enormt tänkvärda ord, chattar o sånt.

Chatten är lite kul för mig som faktiskt knappt provat det tidigare. Att kunna ha en levande dialog med människor man inte träffar varje dag. Riktigt trevligt!

Men jag har en otrolig förmåga att söka kontakt precis när de stänger ner i andra änden. Har hänt ungefär hundra gånger med Lady X, till exempel. Som för övrigt kanske skulle ha köpt en komera i stället för kamera???…(Du får döda mig 9 augusti, Ladyn för detta urtaskiga skämt…).

Det känns som det här följer SJ:s principer och spårar ur…

Magnifik Måndag på er!!!

Jag konstaterar att en av dessa rappakaljabloggar vid namn "Cadallac Limo" toppar bloggtoppen. Jag har ingen aning om syftet med dem eller varifrån de kommer. Det är helt enkelt ett "irritationsmonument", som en farbror jag kände sa, för mig som uppskattar lagom förvirring och meningslöshet, inte total. På tal om bloggar funderar jag just nu på en rubrik som toppar Spankywhips Delamorts nu gällande. Om ni inte läst den så gör det, och åtföljande blogginlägg. Helt underbart, men kanske inte en formulering man använder varje dag…

För övrigt har jag inte ens dragit på mig byxor på två dagar. I går var det kojdag och varför överklä sig då? Och idag sov jag mest hela eftermiddagen som kompensation för att jag inte sov nåt i natt. Måndag innebär att jag kan åka till IF Metalls kontor och se vad för post jag fått. Har gått ut med en del inbjudningar och sånt inför hösten. Ska förresten se om det går att boka en stuga på Ansia inför nästa års motorvecka eller om det redan är för sent! Ett populärt arrangemang det där och det vore kul att besöka på riktigt, så att säga.

Just nu var det väl inte så mycket mer. Köttfärssåsen väntar i kylen, så ha en spännande söndagkväll…