Att göra sig hörd

En vacker sommardag 1967 kom en glänsande, mörkgrön Amazon längs byavägen. Jag och morsan var ute och pysslade med något när Volvon till vår förvåning bromsade in och svängde upp på vår gård. Annars var det väl mest Fernlöf, pappas chef på Torsviken, som med sin Mercedes höjde standarden på gårdens bilbestånd. Våra kompisar körde gamla Duetter, tvåtaktsSaabar och sånt samt inte minst den tidens dominant som vi själva hade, Folkvagnen.

De två herrarna i bilen hade vitskjorta och smala slipsar och ett klart besked: när sommarlovet tog slut skulle jag tillsammans med de andra i byn flytta till en annan grannby som skolort. Inga medborgarråd, beslut med besvärshänvisning eller djup dialog två terminer i förväg.

Nu såg jag att polisen varit uppe och flugit helikopter. Ungefär 30 medborgare hade synpunkter på det på den här tidningens kommentarsforum. Jag är lite facinerad över hur vi i alla sammanhang vill göra vår röst och åsikt hörd. Det gäller inte minst mig själv. Det är givetvis ett demokratiskt verktyg, och av stor vikt att beslut inte fattas med så dålig förankring som i exemplet här ovan.

Samtidigt ser jag vilda raggasvängar, osakligheter, myter och rent skitprat som frodas i olika kommentarsforum.

De är lika viktiga de som en termometer på vårt samhällsklimat. Och tyvärr känns det som om det är bristfälligt just nu. Bara beroende på allt tjoller man får läsa när människor fritt uttrycker sig.

Trevlig söndag…