Gammal text från 2009

Vem är man, vem vill man vara och vem uppfattar omgivningen att man är? Tre inte helt lätta frågor…

När jag pluggade media och videoblocket påbörjades var vår första övning att filma varandra i en minut. Föga överraskande har jag det på video…Anyhow, jag gav till min stora överraskning ett intryck av att vara en äckligt självsäker och överlägsen typ. Precis tvärt emot vad jag trodde. Min övertygelse var att mina signaler till omgivningen var ödmjukhet och vänlighet. Ha! Jag var inte ens i närheten!!!

Sweden Rock Festival 1999. ”VISST ÄR DU JOHN LORD?” skriker en biker med norrländskt ursprung i mitt öra mitt under en Canned Heat-konsert. Jag blir minst sagt förvånad. Lord, som piskar orgel i Deep Puple var visserligen på plats. Vi satt nästan i knä på dem o deras scandal beautys under Entombeds konsert mitt i dagen. Men han är väl 30 år äldre och mycket hårigare. ”JA, DU ÄR JU JOHN LORD” fortsätter bikern lyckligt.

Jag drar innan han börjar tigga autografer.

Topplesbad i Mölle 1978. Jag och kompisen hade råkat få reda på att ett sånt fanns. Och vad gör två 20-åringar som vanligen nästan (om vi inte drog en verklig vinstlott.!) bara såg bröst i FIB Aktuellt? Vi drog givetvis dit så det dammade av skorna!!!

MEN alla pratade tyska med mig…Tydligen hade jag ett extremt – och för mig okänt – tyskt utseende.

Vem man är kan också diskuteras. De flesta av oss känner någon vars självbild inte riktigt stämmer med verkligheten. Och i vårt samhälle är det kanonlätt att lura sig själv. Visst har vi sett grabbar som köpt stuket från de häftigaste på film. Det är ingen nyhet men det blir fel ändå. Det gör ont och man blöder. Och du vinner inte jämt. Och själv var man exakt lika korkad. Det var ju de man betraktade som kungar som fick beundran. Främst de som söp stenhårt och bytte tjej tre gånger på en kväll där jag växte upp. Det var ju givetvis så man ville vara. Tur att jag fick hallicunationer redan efter två dagars festande, de drivna klarade minst fyra.

Men samtidigt är vi ju så komplexa. Jag gjorde ett reportage en gång där jag träffade en kvinna som hävdade att det överslätande uttrycket ”du får ursäkta, jag var inte mig själv” sällan hade täckning.

Vi har alla tusen sätt att vara, beroende på vem vi har att göra med, sammanhanget, hur vi mår och en massa annat. Men alla är uttryck för vår personlighet, det är med andra ord nästan aldrig vi ”inte är oss själva”