Kul på jobbet

Det är viktigt att trivas på jobbet. Och i det paketet ingår även att ha kul. Min vän och partikamrat Dan Oskarsson skriver idag om klisterfria Post-it lappar som är gratis, av allt att döma då på Indexator. Även på Volvo har humorn varit ganska tydligt förekommande. Jag misstänker att den naggats ordentligt i kanten av det senaste årets elände men förr i världen var det annorlunda. Ibland blev det mer än man tänkt. Jag jobbade eftermiddag kvällen före första april ett år. Och skrev noggranna instruktioner till killen som skulle komma  dagen efter  att alla chassienummer av en viss modell skulle antecknas. Papperet skulle sedan till förman för leverans till en ”Lurén” på en icke existerande avdelning. Senast  trodde jag att detta skulle avslöjas av kollegans förman. Ett typiskt, ganska dumt aprilskämt som jag glömde så snart jag skrivit instruktionerna till kollegan.

Dagen efter rådde en viss mental oreda på förmanskontoret när jag kom runt tvåtiden. Basen E slet nästan sitt hår. – Du, den där Lurén, var  jobbar han??? Jag har vänt upp och ner på hela företaget men inte fan hittar jag nån sån!!!

Ridå, typ…

Min arbetsgrupp har alltid varit väldigt självständiga. Vilket förr innebar att chefen inte alltid hade koll på vad vi gjorde, rent tekniskt. En fredag för minst 20 år sedan hade vi stoppat anläggningen tidigare än vanligt. Förmodligen för att folk längre fram i verksamheten hade spring i benen och ville hem. Inte helt legalt alltså. Produktionsledaren noterade att verksamheten avvecklats

Och kom förbi för att höra om orsaken.

I vår process bildas bland annat nitrit, och det är ett ämne vi mäter halten av flera gånger per dag. Så begreppet hade även vår förman konfronterats med. Men vad denne inte visste var att det var en gas och inget mer konkret. Jag minns fortfarande min kollega PEW (som ni som jobbar nu inte känner till!) när han med oändligt sorgsen min meddelade:

”Ja, vi hade ju tänkt köra längre men tyvärr visade proverna att vi måste ta ut nitriten och rulla ihop den…”

Vi andra processkillar dog en stilla död på grund av återhållet skratt men chefen nickade förstående och avlägsnade sig.

Kanske fabrikshumor också ur den synpunkten att det framstår som svårbegripligt för utomstående…

Överhuvudtaget är det här ett svårt område. Vi har haft väldigt kul på mitt jobb. Men endera går det inte att skriva om på 50 år till. Eller är helt omöjligt att begripa för den som inte var där. Och ibland kanske även för dem som var på plats…

En vacker fredagskväll efter skiftet skulle jag bara ruscha iväg och hämta nåt för nåns räkning innan jag åkte upp till Vilhelmina. Men när jag passerade rotationsgrinden var jag tvungen att bromsa och titta: På min bil, som för övrigt var den tidigare omskrivna, underbara, Ford Granadan, var tre 200litersfat fastsurrade på det takräcke jag fått låna för ändamålet. Tomma visserligen. Silvertejp så det räckte för en veckas hyttproduktion skötte fastsurrningen och budskapet var entydigt: man kör inte bil med takräcke!

Kappkörning var en populär sysselsättning efter skiften. Tyvärr hade ingen nåt att köra med men minst långsam vann…

En kväll var nästan hela skiftet uppradat med viss förväntansfullhet. En lätt animerad diskussion hade utmynnat i slutsatsen att en uppgörelse var nödvändig. Vem var snabbast – Opel GSE eller Audi av 70-talsmodell som borde dött för länge sedan?

Audiägaren såg rävigt till att det bara pratades om ”Audin” i allmänhet. Bara för att kunna smita iväg på ett litet ärende…

Så när skiftet fanns på plats, en nyvaxad och varmkörd Opel som normalt vore den givna vinnaren morrade självsäkert…så kom Audiägaren insvängande. Dock inte med den gamla. Han hade gjort en snabb 60-mila resa för att köra ner en nästan ny Audi 100 Turbo som han tagit hem från Tyskland. Och som gick bra, jag provade den själv. Allt enbart för detta race!!!

En enda lång och minst sagt outgrundlig blick från opelägaren – sedan försvann han och pratade nog aldrig bil med audimannen mer…