Nu är det väl läge att lista de mest minnesvärda – posditivt eller negativt – vinterbilar jag provat. :

BRA:

– Faktiskt den Pontac Firebird jag ägde en gång. Gaspådrag = sladd oavsett hastighet men släppte aldrig med framhjulen. Du fick ratta en del men hade hela tiden kontroll. Fantastisk värme och startade utan värmare hur vidrigt kallt det än var.

– SAAB 99. Bortsett från de allmänt kända goda vinteregenskaperna kunde man nästan grilla korv på varmluften. Mysigt då det varkallt.

– Terränbil 13. Heter numera nåt annat men jag hade en tidig med volvos raksexa 1977 då jaf gjorde lumpen. Fastnade aldrig om du hade rätt körteknik och var orädd. Och var faktiskt kul att sladda med om man kopplade ur sexhjulsdriften och bara drev på bakhjulen.

– Mercedes Compakt. Trots sommardäck! bra framkomlighet. Den grävde liksom ner sig till grepp. Och klanderfri tysk värme och övriga kvaliteter.

– Buick Electra 1966. Lånad. Gick som ett lok med vinterdäck och smög igång utan problem på alla underlag.

BU!

– Opel Commodore 1969. Jättetrevlig och snygg bil men håll den borta från snö och kyla. Körde lätt fast på slät mark tack vare tung motor, obefintlig värme. Upplevde världshistoriens värsta långsladd i en sådan på isigt underlag och flera dikesvisiter. Men som sagt jättemysig på sommarföre…

– Opel Rekord 1969. Samma som Commondoren men marginellt mindre dåligt väggrepp på grund av lättare motor

– Ford Taunus 1966. Värmemässigt en mardröm. Egentligen riktigt bra på vägen med V6a, i likhet med Firebirden släppte den inte greppet med framhjulen.

– Pontiac Le mans 1965. Om Mercan gick bra med soommardäck så var Le Mansen desto sämre. 285:orna krafsade förtvivlat, Den diffade axeln sladdade och jag ville vara nån annann stans…