Om koma på riktigt eller ”är jag död nu?” del 2

Det var inte en av de roligare resorna jag gjort mellan Vilhelmina och Umeå. Jag kunde inte ens drömma om vad som hänt i min kropp. Men jag visste att det var något jag aldrig varit med om förut. Med sedvanlig logik åkte jag ändå inte till akuten när jag anlände till Umeå. I stället led jag, till slut på golvet i badrummet för det var enda stället jag kunde ligga på. Det roade jag mig med i kanske tolv timmar innan jag ringde…tja sjukvårdsupplysningen, tror jag. Då jag beskrev symtomen, glödande smärta och total inkontinens var beskedet enkelt: Åk till akuten, snabbt!!!

Här gör vi ett litet hopp…

Det har gått fem dagar och jag mår egentligen rätt bra. Penicillin botade snabbt den ytterst akuta smärtan av en magnifik urinvägsinfektion. Jag las in på Ortopeden på NUS och enda smolken var att jag tvingats ställa in en pragresa. Nånstans mitt i det hela gjorde jag en hemsk, första magnetröntgen. Trodde nästan att den ensam skulle ta död på mig med en viss klaustrofobi i bagaget. Förresten har jag lärt mig rätt teknik nu efter kanske tio undersökningar så det är inga som helst problem.

I alla fall var allt lugnt runt tretiden på eftermiddagen 29 maj. Jag satt och dinglade med benen på sängkanten då en ung, kvinnlig läkare kom och undrade om jag kunde följa med för hon ville prata med mig. Vi gick längs korridoren en bit och en svag pirrning började kännas i magen. Nåt ville hon ju även om jag inte kunde drömma om vad som skulle hända de närmaste minuterna. Hon var märkligt tyst, det var annars en pratsam och social läkare. När hon öppnade dörren till ett mindre rum där två eller tre ytterligare läkare väntade förstod jag att det  nu var jag som hade rollen jag sett i så många filmer.

”Vi har ju gjort en magnetfotografering  av din ländrygg”, sa den äldste, ”och tyvärr hittade vi betydligt mer än vi skulle velat”.

Helt overkligt. En cancerdiagnos. En elakartad tumör som ätit sig in i ett par kotor längst ner på ryggraden. Operation snabbt på Sahlgrenska i Göteborg. Tumören måste bort. ”Att behålla den är inte förenligt med ett fortsatt liv” som en läkare i Göteborg sa senare.

Tja, jag verkade kanske lugn men chockad är nog  rätt uttryck för mitt tillstånd.Vi flyttar fram i tiden.

Plötsligt är det 4 juli. Jag har gjort biopsier av varierande hemskhetsgrad, legat två timmar i en verkligt ruggig magnetkamera i Göteborg, köpt ny bil för nåt kul ska man väl göra om det tar slut sen och fått reda på att jag ska opereras i 14 timmar. Det visade sig nu inte stämma. Det blev 24 timmar plus ytterligare en operation för att ta bort död vävnad. Och som jag tidigare berättat, någon månad i koma. Men de lustigheterna har gjort sig förtjänta av ett helt eget avsnitt i denna blogg…