Ännu mera Ford, faktiskt
De som läser Classic Motor minns kanske den här texten 6-8 år tillbaka….
Ambjörn hette han men så mycket mer vet jag inte. Han var under en period under det tidiga 60-talet påtänkt svärson hos grannarna i den lilla by där jag växte upp. Men det är av mindre intresse. Väsentligt däremot är att han åkte Ford –56. En svart fyrdörrars Customline, givetvis med sexa och trepet. När Ambjörn lämnade byn blev Forden kvar i grannens ladugård. Det var kopplingen som lagt av och värdet på en 6-7 år gammal amerikanare var inte så högt.
Jag var ständigt där och snokade men lagårdsporten var nästan alltid stängd.
En enda gång minns jag att den mäktiga fronten, med registeringsnumret gjort av lösa klistersiffror och bokstäver tufft klistrat på huvens vänstersida, fick sola sig. Jag svimmade nästan av lycka men vågade inte gå alltför nära underverket.
Något år senare fick jag bilen…. Grannen hade noterat mitt intresse och var nog hjärtligt less på Forden. Nu minns jag inte vilka reaktioner det väckte i hemmet men bilen blev i alla fall kvar och ägarbytet blev inte verklighet. Kanske var det rent av så illa att jag insåg det omöjliga i att sälja in mina föräldrar på tanken att ha en Ford-56 i raggarskick hemma på tomten och därför helt enkelt aldrig förde detta på tal.
Strax efter hamnade bilen i utkanten av ”Brores odlingen” några kilometer utanför byn.
Där fick den ruva tillsammans med tre Oplar av sen 50-talsmodell. Dock inte i fred, tyvärr….
Snabbt tilltog trafiken längs den lilla skogsvägen och de flesta resorna företogs med trampcyklar med limpsadel, kulörta navborstar och högstyre. På pakethållaren eller instuvat i jackfickorna fanns ofta de primitiva verktyg vi smågrabbar förfogade över. Skiftnycklar och rörtänger och träskaftade skruvmejslar. Nu skulle det banne mig skruvas i bilar!!
Som läsarna nog räknat ut redan förföll bilen med rekordfart. I brist på bättre verksamhet mellan tjuvrökningspassen och ”mekandet” kunde alltid en eller annan ruta krossas. Hoppövningar på tak, huv och bagagelucka var också kul! Själv minns jag särskilt hur jag körde in en stor mejsel i den vackra hastighetsmätaren och bröt sönder den en dag när jag tröttnat på att spruta spott över den svarta ratten i låtsad biljakt.
I handskfacket återfanns ett gulnat besiktningsinstrument från en flygande besiktning. ”Flygarnas” omdömen hade redan då varit kritiska men efter ett år i det fria var det värre än så – allt hopp var ute….
Nåja, vi blev ju äldre och Forden fick åter vara ifred.
Men en dag råkade våra mopeder ta oss tillbaka till Customlinen. Märkligt nog var sofforna relativt hela. I något sorts korkat försök att imponera på mina kamrat drog jag loss bränsleslangen från hans Rex och tappade ur någon deciliter bensin i en gammal burk. Framsoffan dränktes in och en tändsticka senare var den ett minne blott.
Där borde historien ta slut. Men faktum är att Ambjörns Customline vägrade att försvinna i skrotpressarnas glömska. För en del år sedan fick den åter känna fartvinden susa. Visserligen på en bärgningsbils flak men ändå…..Den sista resan gick till en renoverare i en grannkommun där diverse komponenter fick nytt liv på en annan Ford från mitten av 50-talet. Allt enligt vad som berättats för mig. Nu har den alltså till slut försvunnit för evigt, mina drömmars Ford. Men inte helt och hållet. Förmodligen tyckte renoveraren som hämtade den med tanke att använda den som reservdelsbil att den blytunga motorn var onödig att släpa med sig. Därför kan jag även nästa sommar ta mig fram längs den allt mer igenväxta vägen till det rostiga fordblocket som för evigt ligger nedbäddat i lingonriset och med hjälp av det minnas…..
Senaste kommentarerna