Om kulturyttringen rivaren

Det är mycket som saknas i dagen samhälle. I alla fall är det många som tycker det. Långkoken i bullosande kärnfamiljskök har ersatts av fryst pizza eller köttbullar med pasta. Det övergripbara begreppet TV 1 och TV 2 drunknar numera i 346 olika märkliga kanaler. Och varför alla dessa konstiga after shave varianter när det finns Aqua Vera?…

Jag vill belysa en annan brist i det moderna Sverige. Vart tog rivaren vägen????

På midsommarafton för några år sedan sägs det att en kraftigt berusad man stoppade polisbilen i Trehörningsjö. När konstapeln vevade ner rutan med viss yrkesrelaterad förväntan över att få en berättelse om pågående våldsbrott sig serverad hände först inget. Men sedan fylleristen försökt fixera lagens långa arm några sekunder kom det:

”Hörrödu…gör´n rivar!!”

Troligen, jag säger bara troligen, var mannen i likhet med mig  en femtitalist. Och som sådan uppväxt med ynglingar i Volvo PV och Opel Kapitän som gärna lät de gamla vinterdäcken spinna loss. I alla fall på ettan och några meter på tvåan, sen orkade maskinen inte mer.

Min första amerikanare var en Ford Fairlane 1962. Den var ännu mer svårövertalad när det stod rivare på menyn. Nittihästars raksexan gick mjukt och fint vid cruising men uppvarvad och med tvärsläppt koppling klarade den bara ett  motorstopp trots att det var grusväg under diagonaldäcken.

 

Ja, grusväg var det som fanns där det gjordes rivare. Om underlaget kallas asfalt blir det ”burnout” i stället vilket är ett nutida begrepp med en helt egen historia…