Om den underbara valfriheten

Jag använde drygt en tjugofjärdedel av gårdagen till att göra diverse pappersarbete för att tillfredställa olika myndigheter och organisationer. För när man som jag har valt att bli sjuk ingår det i paketet att en viss byråkrati klibbar sig fast på din krassliga kropp. Vad hette läkare som utfärdade ditt första sjukintyg ( förlåt, aktivitetsincitament, heter det ju…) möjligen? Och tyvärr valde du att få stroke en månad för tidigt så några extra pengar får du inte.

Människorna i systemen – i alla fall de jag träffat – ska absolut inte klandras. De gör ett bra jobb utifrån förutsättningarna. Men är ibland satta att administrera vansinne.

Men det finaste av allt är den stora valfriheten. Jag, till exempel, kunde ju ha valt att vara tjurig och gett fasen i att belasta sjukvården när strokesymptomen staplades på hög. Och i stället inriktat mig på att uppstå (!!!) som ett dödsfall. En perfekt lösning som dessutom för över kostnaden från det allmänna till de efterlevande. Som ju nu i dessa skattesänkartider med glädje använder sitt nya kapital för att i sann maudisk anda stimulera småföretagandet i form av begravningsverksamhet utan statligt inblandning.

Hörde att över 300 arbetskamrater valde den utmaning som arbetslöshet innebär härom veckan. Troligen kommer hälften att utbildas till jobbcoacher (kan inte ens stava till det), och den andra halvan lär den förstnämnda gruppen att skriva CV. Det senaste är visst rosa papper, doppade i kokosmjölk…