Komaäventyr avsnitt tre

I något utrymme i min lägenhet ligger fortfarande en rödryggad anteckningsbok med svarta pärmar. I den – som skulle fungera som någon sorts dagbok – noterade jag att ”de säger att operationen tar 14 timmar – kan man överleva något sådant?”. Nu blev det ytterligare tio timmar men lucky me visste ju inte det då.  M ringde. Som vanligt milt förtröstansfull. Omställningen till sjukhussängen kändes enorm. Annars skulle jag säkert längtat till henne, marängsviss, harvelkarschar och annat som bara hon begriper. Men nu var jag mest chockad undrande, om nu den känslokombinationen finns.

En operationssal. Det mesta går i grönt. Kommer inte ihåg nåt av morgonen, men alla var på gott humör så det kändes tryggt. Fick byta till en bekvämare bår.

Sedan slocknade lyset och den uringula komalampan tändes i min hjärna.

Någon kronologi finns inte. Bilderna bara existerade. Och ljuden. Och den tryckande värmen. Och känslan av att vilja vakna men inte kunna. Mycket vardagligt och helt odramatiskt. Men jag mördade även ett spädbarn. Sköt det i bitar så blodet sprutade uppför de vita kakelväggarna någonstans i sydstaterna. Åker nog inte dit ens om jag blir bjuden i verkligheten…Anyhow så tog förstås polisen mig. Men en svensk höjdare förhandlade loss mig och satte mig på en båt. Jag försökte prata men kraxade bara. Och kände vinden i ansiktet.

I verkligheten befann jag mig då på en balkong på Sahlgrenska. Personalen hade rullat ut mig för att jag skulle få lite luft. ”Mycket gravt senildement” beskrev en sköterska senare det första intrycket han fick av mig.

Jag har noterat ett 50-tal ”världar” som jag seglade runt i. Alla lika verkliga. Och hur en sköterska böjde sig mot mig i en gul vätska, som om vi låg i en tank. ”Ingemar, vakna…hallå…” och så drar hon sig besviket tillbaka  och jag störtar ner i en ny värld. Kanske 50 gånger är jag såå nära att vakna men sugs maktlös ner i djupet igen. Om ni inte gillar mardrömmar skulle ni verkligen hatat det här. Jag förlorade 20 liter blod vilket innebar en viss syrebrist. Att njurarna slutade fungera var heller ingen gigantisk fördel…

Hur var det med skyddsängeln då? Jo, det var verkligen lustigt.

En eftermiddag, flera veckor efter att koman gett med sig, låg jag i sängen i mitt enkelrum.

Plötsligt glider en kvinnogestalt med korslagda armar ut ur väggen. Jag stirrar. På hennes gåtfulla leende och korslagda armar. Efter några sekunder glider hon tillbaka och försvinner. Utseendet mer exakt behåller jag för mig själv.

Thats it!!!