Om ost och mediaklimat

I tevereklamen har vi just nu möjlighet att spekulera i vad som gör Burträsk till västerbottensostlandet. Ni har säkert sett det. Var det kalkrik jord eller slog en meteorit ner? Rätt kul som motvikt för all sinnessvag schampooreklam. Vi har ett liknande fenomen i Bäsksele som ligger dryga milen utanför Vilhelmina. Den här gången handlar det dock inte om kulinariska läckerheter utan snarare mediala. För faktum är att den lilla vilhelminabyn med kanske 120 invånare under en period var en mediametropol i världsklass! All skrivande journalistik var fokuserad hit.

Givetvis pratar jag strunt…Men det är i alla fall inte helt ogrundat, ett litet korn av sanning finns. Och ni får tänka  på min mediabakgrund – att spekulera är lite av livsluft för mig!

Nåväl, då det var som värst vill jag väl hävda att runt 75 % av alla spännande nyheter i kommunen  präntades ner av folk som hade Bäskseles postnummer i sin adress. Varför? Det var nog ingen meteorit som slog ner i alla fall. Det närmaste vi kommit var nog Bert-Runes höjdare som slogs på den gropiga bollplanen i början av 70-talet. ”Att skjuta hårt är stort – att skjuta högt är större” sa vi väl inte som osnutna tolvåringar, men det var det som var tanken.

Nej, vissa genetiska förutsättningar och ren slump gjorde att vi hade Johnny för VK nere på byn, Kerstin som mångårig allmänreporter på Folkbladet mitt på och jag som frilansare och ibland även anställd för Folkbladet längst bort mot vildmarken. Det genetiska kommer sig av att jag tror att vi alla hade förfäder som gärna skrev. Det var i alla fall väldigt praktiskt att ha nära kontaktvägar. Men överhuvudtaget bygger den nära journalistiken på kommunikation. Utan att nämna namn eller situationer tog vi ofta hjälp av konkurrenten, utan att det kändes konstigt. Kanske lånade film av varandra eller samåkte. Och skulle en publiksiffra anges förekom en viss kommunikation mellan redaktionerna. Men givetvis fanns en tydlig gräns som gick vid en unik nyhet. Den håller man självklart för sig själv.

I nästa blogginlägg återvänder vi till Sahlgenska och går in i koma. Bland annat. Lite längre fram blir det kanske en blodkoagulerande deckare om broderskärlek. Eller brist på sådan…