Nu är jag stolt

Jag måste erkänna att nu är jag lite stolt över er. I mitt förra inlägg tyckte jag att jag tog i så jag nästan ramlade ur stolen. Inte så att jag inte menade vad jag skrev jag bara vinklade det provokativt. Budskapet kunde lika gärna ha serverats med kalaspuffar och mjölk och en mazarin som efterrätt, alltså ganska mjukt. Men ni bestod provet med sant norrländskt lugn. Inga dödshot eller sönderskurna däck så långt ögat kan nå. Det är lite som då man skulle stage diva i Piteå. När rockstjärnan från söder kastade sig ut i publikhavet klev alla belevat åt sidan så det slutade stumt mot betonggolvet. Allt enligt Ronny Eriksson, tror jag.

Jag minns också då jag var PRYO på VF i Vilhelmina 1973. Någon ringde från Stockholm och ville ha de aktuella flygtiderna. Georg och Lennart slog nästan knut på sig för att fixa detta. Till slut ringde de från en annan anknytning till flygplatsen och fick   tiderna. Som de sedan överlämnade till en mäkta imponerad stockholmare som hade slagit fel nummer – han trodde han ringde flygplatsen!

Men det finns dock lokala och ofta genetiska variationer som inryms i norrländskheten.

I min släkt är vi rallit. Vilket innebär att vi gärna gör stora och små bilresor utan mål, bara för skojs skull. Man kan visserligen rall gående också men det är en övermäktig ansträngning för de flesta av oss.

Minns så väl paniken i min umeboende kompis ögon. Han var och hälsade på och det skulle grillas. När karrén skulle inköpas åkte vi upp till Vilhelmina. Glatt susade jag förbi Domus. ”Vi tar det väl nästa vända…eller nästa”tänkte jag.

”Men…men…SKULLE VI INTE PÅ DOMUS, nästan skrek kompisen när jag passerade varuhuset.

Stackarn som inte varit med förr. Det är bäst att ragga lite så vi inte missar nåt.

Förr kunde man hålla en viss koll på alkoholkonsumtionen genom att observera systembesöken. Men nu är den inrättningen flyttad till Domus källare. Men vilka fikar på Stenmans? Och är a´Linda hemma och ute på plassen? Lyckan att få träffa en riktig kändis kan rädda hela dagen.

Kort sagt ”att rall är att leva” även om inte alla stadsbor riktigt förstått det…