En tumör kan vara bra

Många av de datorer ni sitter vid är försedda med en återställningspunkt. Dit kan man åka med hela paketet av ettor och nollor och Blocketannonser och ömma kärleksbrev för att med några magiska knapptryckningar få allt att återgå till normalläget om det bara jäklas.

Jag har också en sorts återställningspunkt men ur en annan synpunkt. Före det hade livet i stort sett bara rullat på. Men efter det datumet har mycket omvälvande hänt. Det handlar om 19 augusti 2005 under den sena eftermiddagen. På ytan ser det mest ut som elände men jag ska berätta om alla fördelar med cancer och stroke i medelåldern.

Men vi börjar med en liten fortkörning…

Denna dag  passerar jag förbi polisens laserpistol – och nästan över polisen – i runt 120 km/timmen på 70-väg. Jag skulle kunna använda spaltmetrar för att skylla ifrån mig, men faktum kvarstår. Jag körde åt helsike för fort. Vilket nog berodde på att jag alltid gjorde det. Statistiskt sett var det nästan otänkbart att en upprättad fartkontroll skulle registrera laglig fart hos mina bilar.

På något sätt är det då livet börjar förändras.

Körkortet blev indraget men bara i två månader. Bara det var en upplevelse för en kille som var så tydligt hopvuxen med ett bilsäte och vars värsta fasa var just att ”tappa lappen”.

Och fett lurad blev jag.. Min tro var att det i alla fall skulle befrämja hälsan. Jag har inte nämnt det men jag är hängiven typ 2 diabetiker sedan 1991. Det innebär bland annat regelbundna kontroller av en mängd värden. Efter två månaders tokknallande med säkert runt en mil varje dag visade det sig att mina värden för ovanlighetens skull INTE var så bra!!! Högt långtidssocker, ännu fetare än vanligt, blodtryck oacceptabelt. Surt! Och som varande allmän skamfläck griper man ju halmstråna… Jag hade länge bedyrat för omgivningen  att mina kolesterolvärden var föredömliga. Men just den här gången hade de precis ändrat normerna för oss så att  jag  passerade gränsen då jag var tvungen att addera även denna medicin på min lista.

ASSURT!!!, eller hur?

Sen jag fått tillbaka körkortet använde jag farthållaren till och med på 30-sträckor…

Under vintern 05-06 var jag inte nära döden en enda gång. Men åtminstone fram till årsskiftet gick mycket energi åt till att växa in i rollen som bilförare igen. Och farthållaren blev min bästa vän. Jag som förr hävdade att mellan 120 och 160 var lagom glidarhastighet fick nu hjärtklappning och ångest om hastighetsmätaren visade 92 på en 90-väg.

Usch…det här känns poänglöst och trist. Min enda tröst är att nästa inlägg blir roligare.

Anyhow…19 augusti var det allt började. Från fortkörning över tumör i ryggraden för att slutligen landa i en stroke hösten 08.

USCH. Det här måste vara det tråkigaste och rörigaste jag någonsin skrivit. Undrar om jag ska dela ut ett pris om någon orkar läsa det?…

Men jag påstår att hela den här cirkusen inte bara är av ondo. Det har hänt en hel del bra saker de senaste 3,5 åren. 1. Alla fantastiska vårdmänniskor jag fått träffa. Både i Göteborg och i Umeå.. Och då kanske inte så mycket läkarna som visserligen alltid är duktiga och numera går bra att prata med utan främst alla undersköterskor och sjuksköterskor i ”första linjen” alltså närmast patienten. Skulle jag bjuda alla jag minns med glädje på fika så blev det en hel del. Och det var nog inte helt lätt alla gånger, som den stackars sjuksköterskan som efter min första natt på strokeakuten fick förklara för strokedrabbade mig att ”nej, vi har inte haft någon jättekanin som hoppat omkring här i natt, även om du tror att du hörde en”…Jag ser ännu idag hur hon håller på att explodera av skratt men lyckas kämpa sig allvarlig. Jag har legat på ett halvdussin avdelningar på Sahlgrenska och NUS så jag har träffat en del.

2. Alla medpatienter som berättat om sitt liv. I sjukhusmiljön, och på patienthotellet, där jag bodde i fem månader. Det ligger lite för nära i tiden för att berätta om enskilda öden, men de finns, tvivla inte på det.

3. Den eventuella kontakten med det som eventuellt ligger utanför vardagen. Ja, det övernaturliga alltså. Skyddsängeln jag fick förmånen att träffa. Den pragmatiske skrattar nästan ihjäl sig. Men jag undrar i alla fall…

4. Valutan för pengarna

Jag har betalat 80 kronor om dagen och en del av mina skattepengar för att få vård i mångmiljonklass och kringtjänster i form av mat och annat. Och ungefär 1,5 år i vården har jag aldrig bemötts annat än bra. Att ”måna om” är en riktig klyscha men detta måste alla politiker oavsett färg just måna om…

 

5. Assistenterna. Om någon hade sagt för fyra år sedan att jag skulle ha ett gäng personliga assistenter hade jag åtminstone övervägt att hoppa i sjön. Oj, så fel. De är obeskrivligt duktiga och trevliga. När din motorcykel slirar till och du kastas av och åker med ryggen före i en sten är inte ett liv med assistent det du ska frukta…

 

6. Framtiden är ljus. Det trodde jag inte alla gånger. Men om en vecka träffar jag sjukgymnasten och ska utforma ett träningsprogram Och min vänsterarm och hand är mycket bättre än direkt efter stroken.Jag börjar arbetspröva i morgon. Och kan snacka obehindrat, enligt logopederna. Och går lätt 50 meter med gåbord.

 

Så min återställningspunkt kan få bli 19 augusti 2010. Då ska jag helt enkelt vara så återställd som möjligt…

Nästa blogginlägg blir roligare.