Lite mat på det här så…

Matkulturen har genomgått stora förändringar i mitt hus. En vanlig frukost för ett par år sedan bestod av ett fåtal komponenter. Kaffe i en mängd som räcker i tre dagar för normal konsumenten. Och så lite kaffe på det. För att sedan avrunda med en halv mugg kaffe. Man har väl vett att vara återhållsam.

Skämt å sido så kunde det väl ibland bli en eller åtta rejäla mackor med mycket matfett och smaskigt pålägg. Jodå, kom inte och säg att jag fick stroken gratis, jag har minsann fått jobba för den…

Idag är saker och ting något annorlunda. Jag skäms nästan då jag ser allt jag plockat fram till frukost, bara för mitt eget höga nöje. Och matfett har jag spontanslutat med. Det var tidigt  i mitt strokade liv, då jag inte fick upp vänsterarmen på bordet. Var jag lite stressad och ville breda snabbt blev bara resultatet att jag sopade iväg mackan till en neslig död på golvet. Så jag tröttnade och det sitter i huvudsak fast i skallen. Det enda jag nu applicerar på macka ibland är räkost. Men helst i min ensamhet därför att om jag ska hålla mackan och koncentrera mig på bredningen medför vissa korskopplingar att tungan åker ut och följer bredningsknivens takt gärna samtidigt som en tunn salivrand rinner utför hakan. För den oinvigde ser det ut som jag sysslar med någon oerhört kinky typ av snusk. Därför fördrar jag sådant jag inte behöver breda till frukost.

Denna frukostförändring har jag att tacka mina assistenter för som i olika utsträckning påverkat sortimentet till det bättre.

Detta gäller även övriga måltider. Det sägs att världens tunnaste bok är den med titeln ”Stora norrmän genom tiderna” men jag vet en tunnare. ”Ingos bästa recept” kunde den heta. Kunde alltså, för den finns förstås inte. Med hjälp av den alltid närvarande, i varje fall andligt, M bakade jag maräng per telefon, förresten. De var goda men inte särskilt ytsnåla. Varje exemplar var till utbredning som ett kaffefat men tämligen utflattne på höjden.

Om nu boken ”Ingos bästa recept” hade funnits tror jag att detta hade fått hedersplatsen:

Ger en traditionell trygghet kombinerad med det bästa från England

 

1  paket Slafsgrillare, gärna med kort datum

1 burk Bottenskrap vita bönor

Ketchup

2 meter hallonremmar

Ketchup ( kan man aldrig få nog av)

 

Vardagsversion

Ät Slafsgrillarna ur förpackningen. Efter det dussin som finns i en förpackning rapar ni och somnar.

 

Men då helgen kommer och vi vill göra nåt alldeles extra:

Ät Slafsgrillarna ur förpackningen. Efter det dussin som finns i en förpackning rapar ni och somnar.När ni vaknar – häng upp den tomma förpackningen som fönsterdekoration.

 

Om det gäller att imponera på en tjej:

– Ta ut Slafsgrillarna ur förpackningen. Temperera till rumstemperatur. Bit av ett centimeterstort stycke. Rulla runt på tungan och låt smakerna blomma ut. Spotta. Dock inte på tjejen.

– Öppna Bottenskrapet. Låt det sakta rinna ner i ett konventionellt el-element. Känn doften av matlagning breda ut sig.Gör ett hål med borrmaskin i nederkant av elementet. Förslagsvis där Bottenskrapet beräknas rinna ut. Ställ en kastrull under och låt det göra det.

– Demontera el-elementet. Men bryt inte strömmen.

– När det placeras vågrätt blir det ett utmärkt stekbord. På detta fördelas Slafsgrillarna jämnt, vi häller det  nu ljuvligt doftande Bottenskrapet över . En eller två ekonomiflaskor ketchup fördelas över anrättningen.

Väl komna så långt inser vi att det blev döäckligt så vi äter upp hallonremmarna i stället och ger korven och de vita bönorna till grisarna.

 

Ja, där bar det minst sagt iväg. Men det finns en kärna av sanning. Korv med vita bönor har ofta varit en livrätt. Och det är inte manstypiskt. Jag känner personer av kvinnokön som inte allt för sällan konsumerar vita bönor direkt ur burk för sin överlevnad.

 

Men vi är milsvitt från Engelsmännen. Det blev visst snudd på revolution för några år sedan då priset höjdes några pence. Det visade sig att stora delar av de mindre lyckligt lottade i stort sett bara levde på vita bönor…