Lite bilaffärer genom historien

Ja, då var det dags för några rader om bilaffärer som inte blev av. Lyckligtvis får man väl tillägga. Trots att talesättet bland mina vänner under 80-talet var ungefär: ”Om du har en bil som du vill sälja, åk in på gården hos Ingemar och gasa ett par gånger så kommer han ner och köper den…”.

En blå Oldsmobile var till salu i grannstaden. Jag hade haft intensiv telefonkontakt med ägarinnan före den tilltänkta inköpsresan. För som vanligt med mig var ju affären klar innan jag sett bilen. Klart jag skulle bli Oldsägare.

Men

Väl på plats kände till och med jag att det inte kändes bra. Bilen levde om nåt så kopiöst, bromsarna drog lite snett och körupplevelsen var inte vad jag hade väntat mig. Det blev ingen affär. Med ett lite bleklagt ”Jag hör av mig” drog jag tillbaka till Umeå och glömde den blå Olds Cutlassen.

Några veckor efteråt kom den ändå till Umeå då en kompis kompis slog till. Jag hann se den några gånger på stan före katastrofen! Av någon anledning fattade den nämligen eld och totalhavererade. Det utbrända vraket stod länge på skroten och ryktena sa att försäkringen inte hade täckt skadan. Det var en bilaffär jag är glad att jag inte genomförde.

Det kan man inte säga om nästa historia som utspelade sig tidigt 1986. Det rullade en pompöst sofistikerad Chevrolet Caprice 1975 på stan. Jag vill minnas att kulören var beige och bilen var oerhört snygg. Av olika anledningar erbjöds jag att köpa den och besökte garaget några mil utanför stan för en provkörning.

Den gick som en filtvadderad andeviskning, kändes stabil som berget på den lilla snötäckta grusvägen. Alla finesser funkade och inte minst att det satt en så kallad 454 alltså Chevas största motor  under huven. Om bilen hade varit en kvinna skulle jag ha friat på en gång MEN… vi hade precis gjort klart att vi skulle åka till USA. Och kostnadsbilden för detta äventyr kändes lite oviss. Därför avstod jag. Men eländet är inte slut där.

En vacker sommardag gled jag och kompisen S runt i hans Cadillac cab -66. Av någon anledning var vi uppe på Ålidhem. Och där fick jag återse Chevan. Tyvärr svårt brandskadad inuti, någon hade slängt in en brinnande marschall. Så där tog sagan slut men jag gillar fortfarande modellen skarpt.

I samma veva skulle jag köpa en annan snygg amerikanare i en Norrbottens stad. Mer exakt är jag inte eftersom vissa pinsamma detaljer kommer att utskristalliseras.

Ägaren hade nämligen lagt kopiöst med jobb på bilen och dokumenterat allt i familjealbumet. Efter provturen satt vi och fikade och pratade strunt som man brukar. Men min kompis, som skjutsat upp mig, var ingen storfikare. I stället satt han vid bordet och bläddrade i albumet. Problemet var bara att när bilbilderna tog slut ersattes de bland annat på bilder av bilägarens sambo i ”mindre påklätt” tillstånd. Stämningen blev lite annorlunda eftersom även hon satt med och noterade albumstudien.

Kompisen, som inte tillhör de nervösa, bläddrade glatt och jag kände svetten tränga fram. Kort sagt flydde vi nog mer eller mindre. På mitt initiativ. Och någon bilaffär blev det inte.

Ja, så är det. Ibland ångrar man en affär som inte blev av. Och ibland prisar man den. Men det är väl lite av charmen i bilvärlden