Om den ljusnande framtid – och smärta

En gång i tiden yrade jag om en återställningspunkt i en blogg. Och lyckades med ett lätt förvirrat resonemang komma fram till att den låg runt 25 augusti 2010. Och att återställningspunkt i det sammanhanget skulle innebära ungefär att läget då skulle vara så pass bra som jag kan räkna med att det kommer att bli i framtiden.

Ett led i detta är att börja träna. Vilket jag nu gör två dagar i veckan. I 20 minuter står jag uppspänd i en sorts ställning, sedan är det ett antal hundra varv handcykel och avrundning med en promenad med gåbord. En promenad som jag även gör hemma en gång per dag.

Det här är något jag nyss börjat med men jag tycker redan att det känns mycket bättre. Rent utav så jag kan känna mig optimistisk. Onorrländskt alltså.

Visst har jag en vision att kunna gå för egen maskin kortare sträckor inomhus. Handen och fingrarna är ungefär hundra gånger bättre än direkt efter stroken. Men det finns mycket att utveckla även där. Länge hade jag så ont att vi till och med trodde att jag hade en fraktur i handleden och nätterna, då armen blev hängande utan stöd av musklerna var inte direkt smärtfria heller.

Men lyckligtvis glömmer vi ju. Jag får riktigt ta i för att mana fram smärttankar från de första operationerna då de gick in både mag- och ryggvägen. Det var mycket som skars av plus att nedre delen av ryggraden, där tumören satt, väl togs bort helt. Jag åt i alla fall morfinliknande smärtstillande preparat i ett halvår och faktum är, kom jag just på, att jag känner av ingreppet hela tiden även nu. Men mest som ömhet och stelhet och det är så vanligt förekommande att jag faktiskt inte tänker på det. Och egentligen absolut inget att snacka om. Jag har hört tillräckligt många som skrikit sig genom nätterna på olika sjukhus för att förstå att begreppet ”smärta” har många djupare dimensioner.

Hmm…vart tar det här vägen egentligen? Hade ju inte tänkt ägna mig åt självcentrerat pladder! Men det bar bara iväg. Kanske är det lika bra att sluta för idag?