Om att bli mer puckad

Satt härom kvällen och samtalade med en god vän, ungefär hälften så gammal. Och vårt snack kom in på världsekonomin och varför det blev som det blev. Här nånstans borde jag dragit åt livremmen, knackat ur pipan (jag har ingetdera) och berättat Hur Det Ligger Till för den unge lyssnaren. Jag trasslade snabbt in mig i Mackey hey och Freddie May. Varför skulle de absolut ge bolån åt fattiga? Och varför gör det min korv dyrare? Dödstöten kom när min unga vän som en självklarhet sa: ”Vadå, tar pengarna slut trycker vi väl mer?

Jag började genast förklara att man ju inte kunde trycka pengar hursomhelst, och tog upp  Tyskland 1929 och inte minst guldmyntfoten. När jag trodde att jag nödtorftigt förklarat kom nästa dödsstöt.

-Men det är väl ingen som kollar om ett gäng gubbar trycker upp några miljarder till?

Där önskade jag att telefonen hade ringt, men förgäves.

Och sådär är det i livet. Jag var en vidrig unge som fick mina kompisar att tro det mesta jag berättade, även det jag ljög ihop. Så småningom blev det mer och mer sant och runt 14 var jag faktiskt ganska allmänbildad. Sedan har det bara gått utför. Jag begriper mindre och mindre för varje år och de unga rycker fram på bred front.

Men någon gång ibland kan jag få en reaktion som ger en svag skälvning av stolthet i gammkroppen. Det handlar om när jag berättar mina alltid oförvitligt sanna ungdomshistorier eller om vi ser en lämplig film.”O, så roligt ni hade då du var ung utbrister de unga oavsett om det handlar om nivån på busandet, lössläppt sex, eller det faktum att vi i brist på Playstation och Wee fick roa oss själva.

Då kan jag spjuveraktigt blinka lite för att antyda att det de sett eller hört är bara början.Vilket ju är ljug det med…