Fast but frustrated…men fort gick det!

Men annat var det förr. Jag minns när jag och Ludde (du tål nog att avslöjas med ditt verkliga namn!) tillbringade hela lördagförmiddagar med att försöka gnussa upp någon glans på våra SAAB 99ors stötfångare ock kanske trycka in ännu en blinkande julgran eller doftande sådan i backspegeln. Hans var blå och klädd med blå och vit krossad plysch, min var beige med grön och beige plysch och det de hade gemensamt var att de var överdjävulskt grymma!

Vi var helt klart kungar vid OK i Vilhelmina. I alla fall tills HP kom med sin nyare EMS med glowblelack och skärmbreddare. Men i alla fall , det var absolut inte det det här skulle handla om. Utan ett av de tillfällen i livet då jag verkligen känt att bilar haft nästan mänskliga känslor. I det här fallet förakt, lustigt nog.

Min kompis, som jag bland annat var till USA med på 80-talet  vilket jag bloggat om tillbringade rätt många år med att jobba dygnet runt. Vi runtom fattade väl inte syftet och han var lite återhållsam med sina planer. Det var inte förrän en hal, grå senhöstdag någon gång på 90-talet jag började förstå hans arbetsiver. Då knackade han på och ville jag skulle komma ner och titta.

Bakgrunden måste kanske förklaras. De flesta bilar han åkt runt med var av den karaktären att Bilprovningen panikstängde om de hann se att han var på väg. Ja, nästan i alla fall. Hans GTO cab -69 som efter den stora kraschen till stora delar återuppstod i min Le Mans var visserligen häftig. Och han hade haft några riktigt fina Audi 100 på slutet.

Men nu hade han hämtat en nästan ny Porsche 928 S4 vars svarta lack bländade mig. Runt 300 000 kostade den vilket var en hygglig slant 1992, typ. Jag var mest orolig för att han skulle ta sig hem på det isiga föret men det gick bra. Och på våren väntade den efterlängtade provkörningen när vägarna torkar upp.

Det första jag fick lära mig när jag sjunkit ner i de beiga skinnsätena var att växelmönstret var lite annorlunda. Kommer nu inte ihåg om den var 6-växlad men backen låg i alla fall där ettan ligger på vanliga bilar. Och med en rätt svag backspärr så det gällde att vara försiktig vid rödljusen. Det andra nya begreppet var styrningen. Uppfödd med Volvo 142 och amerikanare där styrningen bara gav en svag indikation om var man var på väg insåg jag att detta var en annan skola. En nervös ryckning på en millimeter i ratten innebar nästan en helomvändning! Så det var som sagt en helt annan skola jag nu hade hamnat i…

När vi trasslat oss ut på den slingriga vägen mot Brännland var det dags att sätta de 320 hästarna på prov. 6500 varv på varje växel och 180 på de korta raksträckorna. Det var länge kvar tills min 48 km fortkörning och jag trodde i princip inte att fartkontroller fanns på riktigt…

Det är där föraktet kommer in. Om jag minns rätt har bilen Christine i Stephen Kings bok med samma namn en dialog med sin ägare. Och lite så var det med mig och Porschen.

Jag tog i så panikgränsen var passerad för länge sedan. Särskilt i de inte alltid så jämna och fina kurvorna. En vanlig bil skulle ha sladdat förtvivlat eller helt enkelt försvunnit i tangensens riktning det vill säga rakt åt helsike. Porschen bara väste med cigarrdoftande andedräkt och Arnold-brytning ”Nåå, kom igen zåå, grrabben, visa vad zu har att komma meed”. Och skam till säga fick jag ge mig, jag lyckades inte få den det minsta ansträngd.

Så småningom trasslade vi oss ut på E4:an. Där skulle jag göra ett nytt försök att få den att tappa luften. 240 – 250 – 260 fartökningen var jämn och stadig. Mercorna och BMW:erna fladdrade förbi som suddiga streck i högerfilen:

265 – 270 jag kände att min gräns började vara nådd. Då kom Arnold.”Gaazza meer, den gör ju 290 på mäzaren…”. Ja, eller om det var bilägaren…

I alla fall började vi närma oss stan så det var hur som helst läge att släppa gasen.

Jag vet faktiskt inte om han har kvar bilen. Den var fett dyr att serva men hade tilltalande prestanda.