Fiskehistorien…

Volgsjön är det ganska stora vatten som Vilhelmina byggts upp intill. I alla fall stora delar av samhället. Främst Nya Volgsjö eller Triss i Backe som det fortfarande heter i folkmun. Riktigt vackert, faktiskt.

En vårdag för uppemot 20 år sedan gled jag och L ner till småbåtshamnen i vars närhet han förvarade sin träbåt över vintern. Vårt syfte var helt enkelt att sjösätta flytetyget för att blötlägga den så att vinterns torrsprickor skulle svälla igen. Det var soligt och lugnt när vi drog fram den och vände den rätt och knuffade ner den i det grunda strandvattnet. Det mest dramatiska jag räknade med var att få ösa lite vatten där vi kryssade mellan de stora, skogsklädda holmarna. Fiskekort var lösta i automaten ute på bryggan och eftersom vi båda var hängivna materialfiskare dumpade vi ett antal spön, spinnare, håvar och annat innan tiohästaren fick puttra igång på lägsta tänkbara varv för en mycket lugn resa. En bit ut monterade vi i alla fall spöhållare för lite totalt slappt trollingfiske.

 

Kanske var det den kvällen vi mötte en annan L ute på sjön och ankrade upp för att skicka kaffe och mazariner mellan varandra. Så lugnt var det…

På en sekund ändrades hela scenariot! L agerade som han kört på en starkströmskabel och fått 10 000 volt genom kroppen. Ut med det sprättbågsspända spöet ur hållaren och sedan sammanbiten,intensiv kamp.

”Ta håven” väste han och jag greppade den långskaftade håven som låg och skramlade i botten på båten.

Fisken, en riktigt magnifik öring hade till sist kroknat. Det var i alla fall vad vi trodde.L hade nog också kroknat och signalerade genom att lyfta spöet, och därigenom fisken, att nu får det vara slut. I samma sekund kröktes den tunga fiskkroppen i en sista muskelexplosion, rätade den kraftiga kroken och föll fritt mot Volgsjöns kalla vattenyta…

 

Fallet blev dock bara en halvmeter. Precis i rätt sekund fick jag ut den långskaftade håven och öringen fick stifta bekantskap med håvnätmaskorna.

Här nånstans tog allt syre i Volgsjöregionen slut. Bortsett från det som gick åt för att få eld på L:s ultraultralight cigarett. Givetvis ville han hellre ha minst tre John Silver utan filter men har man lovat sambon att trappa ner får man ta smällen…

Vi satt ordlöst och svettigt och stirrade på varandra då det fullständigt osannolika inträffade. Mitt spö slets plötsligt nästan ur hållaren. Nästa storöring hade gått på…

Nu blev det dock ingen dramatik, efter några tunga rusningar under båten lät den sig lyftas samma väg som L:s.

Det gick åt mycket film den kvällen. Till och med L som annars har europarekord i fåniga försök att sabotera bilder med konstiga miner ställde villigt upp.

L:sambo M var chockat lycklig för vår skull, om det stämningsläget nu finns.

Vågen talade sitt tydliga språk:

L:s öring 4,6 kilo och min 4,3.