Det här kommer du inte att läsa…
Vad kan väl vara lämpligare att prata om en stämningsfull skyltsöndag med julmarknad och massor av glada och förväntansfulla än döden?
Jag gissar att du ryckte till där och är kanske på väg att stänga sidan för att hitta en trevligare blogg. Gör inte det.
Jag och min assistent N pratar om många olika saker. Ibland, eller rätt ofta, är vi ganska kloka. Ibland försöker vi väl lära av varandra. Och just döden blev ett inte alls otrevligt samtalsämne för en stund sedan. Under samtalets gång kom mina tankar in på olika upplevelser av döden. Jag har givetvis även privata minnen men när det inte handlar om min egen person föredrar jag att ha dem för mig själv. Så det blev mest mina andra upplevelser.
De här händelserna präglar ju livet eftersom det är dramatiska saker.
Man kan säga att jag varit i dödens närhet sedan typ tio års ålder. Även om jag nästan inte visste om det! Saken är den att vårt hus i Bäsksele bland annat varit bagarstuga. Och där, i mitt rum, var det lämpligt att de som avlidit i byn fick ligga till allmänt beskådande som traditionen bjöd. Det här var alltså läänge sedan men jag måste säga att jag aldrig upplevt annat än frid och ro där.
Min första mer konkreta dödsupplevelse kom en vårdag när jag var runt tio-elva. Vårt hus är det sista i byn men fotbollsplanen ligger ytterligare hundra meter bort. Vi var ute och lekte några kompisar när enträgna rop på hjälp från planen fick mig att cykla dit. Det visade sig att en sportstugeägare på väg hem drabbats av sjukdom och kollapsat i knät på sin fru som alltså var den som ropat.. Han såg riktigt dålig ut och jag cyklade som en liten iller (kanske nåt att lära sig för ditt framtida husdjur N?) till grannen eftersom vi saknade telefon. Tyvärr gick det illa och han avled.
Sedan får jag fundera lite.
Givetvis dog människor lite då och då i byn men det hörde på något vis till livsvillkoren och gav sällan några enormt djupa avtryck. Så det blev nog Övik och sjukhuset där som får bli nästa anhalt. Jag var där 1977 och gjorde praktik i lumpen. Jag minns flera saker. Dels när vi efter många om och men skulle få vara med på en obduktion. Vi var nervösa och saken blev inte bättre av att det var nästan omöjligt att ta sig in i lokalerna. Men när vi till slut lyckades vände allt. Obduktionsteknikernas intresse för sitt jobb och förmåga att förmedla spännande fakta förtog helt chocken över att stå vid ett rostfritt bord och betrakta en människas ryggrad från insidan!!!
Ett annat minne är den person jag var med och vårdade i vad vi numera kallar livets slutskede. Det enda jag egentligen kunde göra var att fukta personens läppar med de stora och fuktiga citronsmakande bomullspinnar som fanns tillgängliga. Det gav mig absolut en tankeställare i min 20-åriga hjärna som lever ännu.
Till sist en företeelse som fascinerade under mitt tidningsliv. Det var inte helt ovanligt att en make eller maka bara timmar efter ett dödsfall kontaktade mig för att få hjälp att utforma en dödsruna. Kanske ett led i sorgearbetet eller något som upplevdes som en plikt att utföra. Det var i alla fall intressant att se hur samlade de ofta var just då.
Jag vill poängtera att både jag och N är gladlynta och sociala trots vårt val av samtalsämne. I vår kultur är det ju tyvärr så att ämnet döden bara kommer upp i samband med elände och svårmod. Även om jag tror att trenden är på väg att brytas. Alla begravningar jag varit på har varit ljusa tillställningar.
Senaste kommentarerna