Att dra eller inte dra…

Han ville ha hjälp att hämta en bil några mil från Vilhelmina. Visst gick det bra men jag hade ändå ett litet pirr i magen. Min erfarenhet var att såna här bilhämtarresor nästan alltid, på ett eller annat sätt, var olagliga.

Pirret började närma sig styv kuling på vägen dit då kompisen lite i förbifarten nämnde  att bilen av någon lustig anledning saknade papper och  att vi skulle få lov att bogsera den in till Vilhelmina.

Stormstyrka nåddes när vi kom fram och det visade sig att objektet var en fenmerca som saknade allt framför A-stolpen. Ytterskärmar, innerskärmar , huv, motor, front hade upphört att existera…

Det var helt enkelt inte så bra med tanke på att redan papperslösheten gjorde att bilen inte borde få speciellt mycket uppmärksamhet från lagen.

För att verkligen vara kortfattad nöjer jag mig med att konstatera att resan gick bra men den var spännande. Varje möte, parkerad bil och omkörning var ett äventyr. Det kunde ju vara polisen.

Vid ett tillfälle var jag chaffis åt min kusin i Storuman. Vi hade hans ljusblå VW 1600. När det var dags att åka hem visade det sig att en annan vilhelminabil hade fått tekniska problem. Den var förstås fullastad med glada 20-åringar men vi hakade fast en töm mellan bilarna och drog iväg. Sju mil klockan två en sommarnatt. Allt hade nog försvunnit i glömska om det inte varit för att vi stötte på nästa strandsatta bil några mil från Vilhelmina. Även den en fullastad Volvo 142, som tyvärr inte hade tankats i Storuman.

Efter ett kort resonemang längs vägen letades ytterligare en töm fram och knöts fast i den sist påträffade bilen.

Märk nu att dragbilen var en VW 1600 som redan den var välfylld. 54 vilda hästkrafter. Några meter bakom en vit Volvo 142 med 5-6 glada och längst bak en röd Volvo med ett gäng lika glada!

Det hade varit mums för lagen att få slå klorna i detta kanske 25 – 30 meter långa ekipage. Och som förare i dragbilen kan jag bara säga att det var segt! Tvåan och 40 kilometer i timmen var vad som gällde…