Att döda en folkvagn
Det är möjligt att det blir lite vakum i bloggosfären framöver för mig. Jag fick nämligen mitt nya bredband igår.
Inget märkvärdigt men mycket pillerjobb där en strokad vänsterarm och rullstol inte direkt underlättar. Därför har jag pratat med min kompis R. Han är en av de två jag känner som har den avundsvärda egenskapen att de i princip kan ALLT. På riktigt, det är inte bara frukten av ett obegränsat men okritiskt självförtroende.
I samma veva ska han få titta på kökslampan, tror jag. Den sjunker sakta mot bordsytan nu och döljer den som sitter på andra sidan. Hade jag nån Viagra kunde jag pillat ner ett piller i lampkupan. Bara för att prova, liksom.
Jag köpte även en fantastiskt stilig – och dyr – gryta. Som har den finessen att den är lätt att hälla ur. Praktisk för mig som ibland har problem med det annars. Och förhoppningsvis till glädje för mina assistenter.
Jag blev påmind om den gröna folkvagnen av en kommentar igår. Den jag övningskörde med och sedan – som puckad 18-åring- körde ihjäl.
Jag var ”oppet Bengtestjärvegen”, en långsträckt skogsväg på andra sidan Vojmån från Bäsksele räknat. Och folkan var antagligen en Porsche, eller nåt, i min värld. På ett ställe lyckades jag få bilen att lätta över ett backkrön och den landade med en rejäl smäll! Vilket i sig var lite oroväckande men inget verkade ha lossnat så jag fortsatte
Nu blir det lite efterhandskonstruktion, men ungefär så här var det:
En VW 1200 har en sparsmakad instrumentering. Hastighetsmätare, tankmätare, och ett par sk ”idiot lights” d v s varningslampor. En röd för laddning och en gul för oljetryck.
En stund efter min marksyning började den gula lampan lysa. Och det var där jag gjorde mitt misstag.
”Hmm…gul lampa, det är säkert laddningen, jag kan nog gasa lite till”. Detta samtidigt som den gula skenet som först blinkat förföriskt blev mer och mer fast i sitt budskap.
Efter ytterligare ett par kilometer upphörde motorn att medverka. Bilen bara stannade och efter en minut eller så började en oljepöl bildas under bilen. Det var locket till oljesilen jag slagit sönder, inget laddningsproblem.
På just folkor var det nämligen tvärt om mot det normala. Gul lampa = oljetryck, röd lampa=laddning.
Begreppet ”Golgatavandring” fick en ny innebörd under min långa promenad mot hemmet. Farsan var väldigt lugn men just då hade jag en känsla av att det väntade en ny sida av honom hemma…
Till på köpet träffade jag Bror och Ulla efter ett par kilometer. De hade en sportstuga uppefter Bengtestjärnvägen.. Som för övrigt hade en bilskrot som närmaste granne under många år. Som hade en tendens att sprida sig rätt nära deras hus. Inget som någon reflekterade över då, men skulle knappast accepteras idag! Hur som helst var de förträffligt trevliga men hade just då två mindre bra egenskaper…
Dels var Bror nypensionerad polis, och hade säkert inga problem att lägga ihop två och två. Dels var de goda vänner med mina föräldrar och var ofta och hälsade på. Skämmigt!!!
Skammen blev inte mindre av att de bogserade hem mig. Men kanske var det bra att någon utomstående var närvarande när jag överlämnade de sorgliga resterna av BAD 451 till min pappa. Det blev faktiskt inte så dramatiskt. Farsan köpte snabbt en Volvo.
I den vackert dimblå Amazonen tog jag ihjäl den första motorn och kanske även den andra om jag minns rätt. Förvånansvärt, med tanke på hur bra mina bilar senare funkade.
Folkan stod avställd i Hudiksvall sist jag kollade för en del år sedan.
Och min far inhandlade sedan en ganska ny Volvo 142, som jag faktiskt fick låna trots allt, ibland. För snäll var han, min pappa…
Senaste kommentarerna