Kvast i utrustningen obligatoriskt

Ja, nu får assistenterna byta ut bilar, cyklar och allt de använder för att förflytta sig. Under en vecka är det kvast som gäller. Jag trivs med de traditionella med tvåliters kaffepetter i koppar men jag tror att de yngre tjejerna nog föredrar en pimpad hiphop variant med lila ljusdioder på rad. Tja, smaken är ju delad.

Och maken som den kvinnliga bigamisten sa. Appropå "sa" undrar jag precis nu vad jag egentligen säger. För trots att jag använder bara ett finger ät texten långt före tanken. Lätt gjort i mitt fall.

Kvastar var det ju! Jag vill i vart fall undvika den förfärliga olycka som inträffade förra året i fjällen när en kärring störtade på grund av dålig risbalans och som vännen M informerade om. Där hade inget bälte hjälpt, vare sig Orions- eller kyskhets…

Jag är mitt i påsken trots att det är vanlig arbetsdag idag. Och det tillståndet har varat sedan igår, av någon anledning.

Förr var i alla fall påsklördagen en minst sagt full dag som lokalredaktör på Folkbladet. Jag skulle  skriva om Gittssjönappet, en i sig helt fantastisk tillställning. MEN för min del var det att kliva upp 05.00, åka bil en sju-åtta mil, för att sedan möta arrangörerna där vägen går över Granlifjället. De lärde sig snabbt hur dåligt jag var utrustad och klädde mig med medhavda mössor och handskar, för att sedan lasta mig tillsammans med all utrustning på en skoter eller kälke för ytterligare nån timmes resa mot Gittssjön. Sedan en bra stund innan startskottet gick, skriva och fota några timmar, och sedan då alla vände hem vänta tills allt var nedplockat för att bli hemfraktad. Sedan 4-5 mil i bil till redaktionen, skriva, framkalla, kopiera, telefota…

Bilden av glassarreportern som dimper ner en halvtimme med helikopter och jobbar undan reportaget  kändes väldigt avlägsen, det kan både jag och min kusin som då jobbade på den här tidningen och ofta var på Gittssjön intyga…

Han hade ju i alla fall egen skoteroch sparade många timmar på det.

Allt det här tror jag nog redaktörerna här i Umeå var lyckligt omedvetna om eller förträngde.

Glesbygdsjournalistik har sina egna villkor, och på ålderns höst ska jag med kusinens hjälp – han har typ 25 år mer erfarenhet än mig – skriva om detta tror jag. Men å andra sidan kanske jag glömt det mesta då…

Glad Påsk!!!