Konsten att vela…

…hehe, ja, jag har gett velandet ett nytt ansikte, eller hur? För några dagar sedan skulle jag glesa ut bloggeriet, men jag kan konstatera att ännu fortsätter jag som förut.

Jag var på Folkets Hus Umeås årsmöte igår med S som assistent. Framtiden kändes stabil och ljus, med intressanta saker på gång, bland annat direktsända operor från de de stora scenerna. Låter kanske inte glödhett för de flesta av oss men kanske konceptet går att utveckla i riktning mot rock och sport i framtiden? 60 000 ser Iron Maiden på ullevi och 700 njutet av samma konsert med fantastisk kvalitet på Umeå Folkets Hus?.

Men som Lennart H påpekade kan det finnas frågor kring länkkostnader som måste utredas. Jag kan förresten ge tidningarna ett scoop om Lennart Holmlund. När S bjussade honom på det runtskickade smågodiset avslöjade han att han redan tullat i skålen! Vi minns ju hur det blev när Göran Persson provsmakade godis i affären. Och det går säkert att hitta kopplingar till Monas Toblerone. Så sug i er borgartidningar.

"HÖGT UPPSATT SOCIALDEMOKRAT I LAKRITSHÄRVA" är helt rätt nivå och säljer säkert några lösnummer…

På jobbet var det något  av sammanfattning idag. Tittade lite på Volvos centrala bildarkiveringssystem och sökte beröringspunkter med det jag själv tagit fram. Och lämnade min artikel till personaltidningens nästa nummer  vidare till tryck och sånt. Genomläst av intervjupersonen som jag alltid gör. Det jag är ute efter är att rätta sakfel. Tyvärr händer det att folk vill ta bort och skriva om det de faktiskt sagt när de får se det i tryck. Och det är inte riktigt meningen. Men oftast funkar det super.

"Varför ska ni alltid ha med ålder i artiklarna?" undrade assistent Britt när hon tittade förbi för att prata framtida scheman.

Mitt svar är att det ska vi egentligen inte, det är väl mer ett sätt att skriva som utvecklas på respektive tidning. Jag skriver i alla fall inte ålder om det inte har en särskild betydelse för texten.

För övrigt pratas det  om MOLNET!!!Tur att det bara handlar om aska, inte som i Ronny Erikssons fantastiska monolog som jag tror har samma namn. Det roligaste som någonsin framförts i Sverige…

Nu tror jag det är läge för en kopp te. Tyvärr oförenligt med bloggande så – godnatt!