En knäpp dag

Eller "knäppdag" egentligen. Hyrde nämligen in J för att avfotografera mig. Med tanke på att stoppa i nån bild i toppen på bloggen framöver. Ibland undrar jag varför jag köper dyra och finessrika kameror. Den lilla Canon 460 vi använde fixar ju den här typen av bilder elegabelt

Men i och för sig vet jag ju att handlar det om toppskärpa för stora bilder, långa avstånd, dåligt ljus eller andra speciella krav får SX10:an jobba.

Förr var jag lite av en prylnisse i fotovärlden då väskan skulle vara full av systemhus, objektiv, blixtar och annat. Men stroken gjorde att vänster hand inte hänger med som den bör och den behövs både för att hålla tyngre applikationer och för smidig inställning. Så jag sålde hela kittet till vrakpris åt en kille från Västernorrland som nog satte nytt fartrekord för att hinna först.

På tidningen körde vi med Nikon FM, en nästan helmanuell, stryktålig kamera som ofta fick sällskap av en Metz "hammarblixt". Rätt stora grejor men hade jag då min egen F3:med motor och stort objektiv var begreppet kompakt väldigt avlägset. De unga nu har ju lärt sig att liten kamera, gärna i mobilen, är bra medan jag försvarar de "gamla värdena" det vill säga att en toppkamera ska väga några kilo. Generationskrock kan man kalla det:).

Jag har provat det mesta från halvantika Voigtländer 6×6 till nya Canon och Nikon med fullformatssensor och myriader av digitala funktioner och prislapp på 60 000-70 000. Givetvis är de moderna fett överlägsna men du måste studera manualer några dagar och kanske göra runt 1 000 exponeringar innan du greppar underverket. På gammasen hade du Manuell, Bländarstyrd tidsautomatik och Tidsstyrd bländarautomatik. Tog tre minuter att fatta.

Men film behövdes det ju och åtminstone två gånger missade jag att sätta i sådan. En gång när jag fotade ett helt gäng nyblivna mammor, en gång när Eneröds orkester gjorde ett "once in a lifetime" revival uppträdande.

Jag hoppas det här blir en bättre dag, med eller utan foto…