Ett ögonblick vi aldrig glömmer

Den första marslördagen 1986 klev jag lite motvilligt ur sängen redan strax efter sju. De flesta umebor såg väl fram mot en trevlig lördag, kanske en hockeymatch som avrundning på dagen. Själv skulle jag tillsammans med några kamrater göra en kemisk rengöring i förbehandlingen på Volvo. Mycket förenklat rengjorde vi en mängd olika bad och behandlade  fosfatsteget med lut eller salpetersyra. Ett riktigt mysjobb…Lite förbryllad var jag över att radion bara spelade tung klassisk musik.

Förklaringen fick jag  när jag hämtade in tidningen. Palme mördad! En overklig känsla bredde ut sig över inte bara min lägenhet utan förmodligen hela landet.

Aftonbladet använde tolv sidor plus förstasidan för att berätta om händelsen. I stressen uppgav man på första sidan att två män söktes vilket inte framgick inne i tidningen där vittnen tydligt berättade att en man pratat med paret Palme för att sedan dra upp ett vapen och skjuta.

Den här morgonen blev början till en flora av historier som vi väl aldrig sett tidigare? Jag vet inte hur många teorier som lanserades via tidningar, böcker och tv. Och inte minst via mun mot mun metoden. Och allt tog märkliga vägar med privatspanare, palmerum, och olika konstiga  hypoteser.

Och det knepiga var att nästan alla visste lite mer än andra även om de aldrig varit i närheten av Stockholm. Det var rykten om obefintlig gränskontroll, mystiska män med walkie talkie, spelklubbsägare, finska styrkelyftare och vem vet allt?

Ja, hur ska jag värdera det jag hört? Bortsett från det faktum att jag glömt det mesta? Jag kände i alla fall en av de mer erkända privatspanarna och det han berättade fick nästan öronen att ramla av. Tyvärr lönar det sig inte att grilla mig om det nu. Jag minns absolut ingenting men minst sagt överraskande var det!

Ikväll har jag haft en ny assistent på introduktion, hon kommer att kallas CA i dessa spalter för att skilja henne från C som heter det även i fortsättningen. Än så länge är det bara Nicole jag frågat om namnpublicering men det är nog mest bara jag som inte kommit mig för. Nio stycken är de nu, de tappra som försöker hålla ordning på mig. I morgon bitti rullar jag och C upp till NUS för att få domen om tillståndet med min diabetes. Jag borde nog vara mer nervös inför detta men jag känner ibland som om jag inte riktigt förmår hetsa upp mig mer efter tumörer, strokar och annat trevligt. Come what may…ha en fin onsdag i alla fall!