När livet var en lyckad cruising

Redan som barn blev jag nog skadad. Jag minns när raggarklubben Spinning Wheels passerade på väg hem från midsommrfirandet. En rad glänsande 50-talare med en Dodge -59 i spetsen.

Synen av de kromglänsande slagskeppen, sammanlänkade i en mullrande kedja, var oförglömlig. Så ville jag ha det. Och så blev det.

Under några somrar sysslade vi lite då och då med att samla Vilhelminas jänkare till en sjyst caravan. M textade en stor skylt ett år som strategiskt placerad i min vardagsvolvo som parkerades likaledes strategiskt där raggarrundan vände, vid Bilbolaget  och lockade kompisarna till gemensam resa till Åsele marknad.

Oftast tog vi en sväng runt Vilhelmina innan vi drog iväg. Och oftast blev vi på oklara grunder stoppade av polisen i samband med detta. Men sen rullade vi iväg i kanske 50 km/timmen till stor förtret för våra medtrafikanter.

En del drog det här med kryssande in absurdum. Särskilt när det skulle glidas runt stan. En kille i en grannkommun modifierade sin bil med minimal tomgång och annat så att en runda som för normalbilisten tog fem minuter nog kunde ta en timme i hans Oldsmobile. Ja, jag förstår att folk blev vansinniga men skulle det vara laid back så skulle det.

Själv hade jag lite svårt för extremglidandet utan höll gärna normal rytm i rullandet.

Och ibland lite drygt det. Om min numera avdöde kompis körde min Firebird hade vi tränat in ett "nummer" om det fanns fler i bilen. Befann vi oss på ett visst ställe  och närmade oss en viss kurva kunde jag "spontant" fråga.-Du hur fort körde xx när han krachade Mustangen i den här kurvan?

Kompisen svarade – Ja, jag tror visst det var 160…

-Okej, håll 180 får vi se.

Vid det laget kände ofta våra medpassagerare att de var på väg mot en nära döden-upplevelse, men allt var ju inrepeterat. Vi visste att det just precis gick att hålla den farten…

Mumsig måndag!