Oj så feg jag är!

Räddhågad är ett epitet som passar utmärkt på mig.

Båtar kan sjunka, flygplan fungerar bara undantagsvis och alla jag åker bil med har beställt körkortet från Ellos. Och M kan vittna om att jag inte är så bra på branta fjäll heller…Men en gång förvånade jag mig själv.

Det var på Liseberg och på nittitalet och sommaren, den heta, gick mot sitt slut. 1994 kan det ha varit. Det var som vanligt när mitt kusingäng var ute och roade sig. Ungefär hälften kastade sig ut på alla äventyr som bjöds, medan vi andra stod bredvid med skenande hjärtan och svettiga handflator. Men skillnaden var att jag det här året fattat ett beslut, faktiskt utan att vara riktigt medveten om det själv.

När kvällen närmade sig sitt slut ställde sig de modiga i kön till Loopen, som då var det värsta man kunde utsätta sig för i Sverige. Men den sjöng på sista versen. Nästa år skulle den få ge plats för nya attraktioner.Så det här var sista chansen.

Till min förvåning stod jag plötsligt i kön. För det var det mitt beslut handlade om. Efter ett oändligt antal nobbningar skulle jag äntligen göra det!

Det bar sig inte bättre än att Anders och jag fick första vagnen. När den drog iväg med ett metalliskt, gällt, klickande ljud hade jag redan ångrat mig tio gånger. Hellre levande fegskit än döden i en liten jävla vagn halvvägs till himlen. När vi var på toppen stannade vagnen med utsikt över Göteborg förmodligen för att ge hjärtattacken en chans att förbereda sig.

Sen bar det iväg!!! Jag minns inte så mycket men jag koommer ihåg Anders förtjusta skratt. Han hade åkt fallfärdiga monsterberg o dal banor i Brasilien och var inte så lättskrämd. I ett moment då man åkte upp och ner förväntades man åka med armarna uppsträckta över huvudet. Jag försökte mer krypa genom golvet i vagnen för att slippa se…

Efteråt hade jag så ont i armarna av allt blåhållande att jag knappt kunde skriva ett vykort.Men det som uppvägde all smärta och skräck var den beundran jag fick av mina kusiner. Jag inte bara överraskade mig själv utan även dem. Men jag förbrukade nog inte en endorfin till förrän i november. De var helt enkelt slut…

Tuff Torsdag på er!